Den gamla och den nya religionen

Att vara troende är ute i dag. Säger någon att han eller hon är kristen kollar folk snett och undrar vad det är för en stolle. Vad det är för en konservativ, böghatande och bakåtsträvande stolle, kanske jag ska säga. För det är den bilden människor har av kristna i dag. Inte minst med tanke på vad en del offentliga kristna i dag har för åsikter. Nej till abort, nej till homosexualitet och nej till kvinnliga biskopar. Bara som ett exempel. Och de extrema åsikterna väcker störst debatt och får mest utrymme förstås.

Detta resulterar i att dagens samhälle inte ser med blida ögon på kristendomen och gudstron. ”Varför ska man tro på Gud när människan klarar sig själv?” tänker man.
Samtidigt jobbar man ihjäl sig, går på antidepressiva eftersom man inte finner en mening med livet och är i största allmänhet är olycklig.

Förr fyllde religionen en roll. Religionen gjorde att man kände att man fanns till av en orsak, man hade en mening och ett mål. Man förlitade sig på Gud, bad till honom när tiderna var svåra, tackade honom när livet var gott. Man stöttade sig på bibelns visdom och fann vägen man skulle gå. ”Så som du själv vill bli behandlad ska du behandla andra”, var mottot.

I dag finns fortfarande längtan, frågorna och osäkerheten men ingen Gud att rådfråga. För frågar man Gud är man ju som sagt en konservativ, böghatande och bakåtsträvande stolle. Vart vänder man sig då? Vart vänder man sig för att hitta ett mål och en mening? För att finna svar i sitt letande efter meningen med livet?
Jo, till dagens gudar – livscoacherna.

Amerikanska framgångsrika män som gjort ett klipp och tjänat en förmögenhet ”predikar” under gigantiskt stora event, eller vad de nu vill kalla det, för tusentals personer om hur de kan nå sina mål. Hur de kan bli rika – och lyckliga. Och hur de ska utvecklas personligen. Ger råd hur man ska tänka, ger sju steg till framgång och predikar om rätt väg att gå. ”Jag kan, jag är bäst, jag kan lyckas”, tycks mottot vara.
Självutvecklande och självcentrerande. Ingen jantelag så långt ögat kan nå. Ensam är stark!

Så vad är då skillnaden mellan ”den gamla Guden” och ”de nya gudarna”? De fyller samma funktion för en själv. Man mår bra. Man finner vägledning. Man känner att man har en plats och mening i världen. Man blir lycklig.

Men det finns en risk med de nya gudarna som inte fanns med den gamla: Vad händer när du misslyckas? För det kan ju hända att du inte uppfyller dina mål och inte blir lycklig. Stöttar guden och de andra troende dig som man gjorde förr, när kristendomen spelade en viktig roll? Eller vänder guden och de andra ”troende” dig ryggen i jakt efter sin egen framgång? Och i så fall: Är ensam verkligen stark?

Det här är något jag har funderat på en längre tid. Hur bra det egentligen är att hela tiden vara självförverkligande och sträva efter att uppnå sina egna mål som vi gör i dag? Borde vi inte sträva efter att verka mer tillsammans? Stötta och hjälpas åt. Hurra åt kollegan som fick en högre tjänst i stället för att vara missunnsam och bitter över att det inte var man själv som fick den.

Sedan om det var bättre förr då fler var troende eller om tron på Gud eller religion över huvud taget är rätt recept för att lyckas med det låter jag vara osagt. Det är upp till var och en att bestämma tycker jag. Man måste komma i håg att religionen också ställer till med väldigt mycket illa och ibland är grunden till själva problemen.

Så oavsett tillvägagångssätt skulle jag bara vilja att vi människor blev snällare och mer omtänksamma helt enkelt. Kanske det är så vi ska lyckas finna meningen med livet och bli lyckliga?