Alldeles nyss fick jag världens överraskning. Jag satt vid mitt skrivbord och skrev en artikel i godan ro. Plötsligt hörde jag små små viskningar som jag inte kunde lokalisera till någon av mina kollegor. Jag lutade mig fram mot datorn och hörde att de kom därifrån, från hörlurarna som var ikopplade.
Jag förstod inte vad det kunde vara som spelade, jag var liksom inte inne på någon konstig sida med bakgrundsmusik. Dubbelkollade de öppna flikarna för säkerhets skull. Ålandstidningens hemsida, telefonkatalogen på nätet, fotoarkivet, sidarkivet och googles karttjänst.
Så tog jag upp dem för att höra vad tusan det var som lät och möttes av det här:
”I Mumindalens trygga ro, i muminhus vi ser dem bo där en skön familj där var och en har sametsnos och korta ben, så där som mumin, så där som mumin, så där som mumin, så där som mumin, så där som mumin, så där som mumin.”
Fast det var ju inte så konstigt egentligen. När jag började i morse klickade jag på en muminlänk som öppnades i ett nytt fönster. Sedan minimerade jag fönstret och tänkte inte mer på det. Men det tog ett tag innan poletten trillade ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar