torsdag, oktober 07, 2010

Finns evig kärlek?

Jag skrev ju för några dagar sedan att det verkar som att alla mår dåligt.
Orsakerna är många. Dödsfall, barn som är sjuka, ekonomiska problem, psykiska problem, inbrott, utbrändhet och så vidare. Men främst beror det på att alldeles för många i min närhet lever i dåliga förhållanden eller bryter upp med sina partners eller på annat sätt är olyckliga i kärlekslivet.

Och jag vill inte hänga ut mina vänner, men vill samtidigt ge ett exempel på hur det sett ut det senaste året. Försöker vara väldigt generell så ingen tar illa upp. Meddela i så fall.

Det här har hänt:
• Någon har haft strul med sin sambo. Nästan varit otrogen och haft en rejäl kris i förhållandet.
• Någon har gjort slut med sin sambo efter flera år.
• Någon är ihop med en velputte som inte kan ta ansvar för sitt liv. Vilket gör att någon mår dåligt.
• Någon har skilt sig efter bara några års äktenskap.
• Någon har separerat med sin sambo och går i terapi. De har barn tillsammans.
• Någon blev lämnad medan någon var gravid.
• Någon har ägnat ett halvår åt en kille och blivit kär varpå han säger att han inte vill ha ett förhållande.
• Någon blev allvarligt misshandlad av sin nya pojkvän.
• Någon har gjort slut med killen som alla trodde, inklusive någon själv, var the one.

Och även om kollegan vid lunchbordet häromdagen sa att han och hans fru firade 30-årig bröllopsdag har allt som hänt den senaste tiden gjort att jag tvivlar på att det finns evighetslång lycklig kärlek.
Statistiken visar vad jag befarar: Ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Räknar man med alla samboförhållanden som bryts upp tror jag statistiken skulle vara ännu svartare.

Så vad beror det på?

Mia Skäringer skrev ”tvivlar du någonsin på att han inte är rätt – så är han inte rätt”. Är det så enkelt, undrar jag. Finns det en ”the one” för alla? Och hur ska ett förhållande med ”the one” i så fall vara? Ska man bada mysbadkar varje dag och fylla i varandras meningar? Springa hand i hand över ängarna och kasta sig i halmen och ha sinnessjukt bra sex?

Är han inte ”the one” om ni ibland tjafsar om lortiga strumpor på golvet? Är han inte ”the one” om ni sitter på var sida om köksbordet, äter spagetti med köttfärssås och läser varsin tidning? Eller om ni inte alls har bra sex för tillfället? Eller om du efter sju år inte får ett magiskt pirr i magen varje gång du ser honom? Eller om du tvivlar ibland?

Livet är ingen romantisk komedi. Det är inte som på film eller som i sagorna då de levde lyckliga i alla sina dar. Ingen är lycklig alla dagar. Men var går gränsen? Ska man nöja sig med att vara lycklig hundra dagar om året? Eller 364 dagar? Hälften? Mer än hälften? Eller räcker det med en enda magisk dag?

Hur många dåliga dagar ska man stå ut i hopp om att de lyckliga dagarna ska komma igen? Ger vi upp för lätt?
Men vem skulle vilja stanna i ett förhållande som är destruktivt? Vem vill att den andra parten får dig att må dåligt, att du förlorar dig själv och att du bara är ledsen? Är det att ge upp för lätt? Knappast.

Så om vi inte ger upp för lätt, vad är det då? Tar kärleken bara slut? Eller är det så att det helt enkelt inte finns evighetslång lycklig kärlek?

18 kommentarer:

Sofie sa...

Såhär tror jag, att det kan finns fler som är "den rätte". Man kan tex ha tre personer som är den rätte under sin livstid. Personer som där och då är den rätte. Personer som just då i livet är helt rätt. Men det kanske inte är helt rätt tjugo år senare. Då kanske det finns någon annan som passar bättre, just där och då.

Jag tror alltså inte på att det bara finns EN som är "the one".

Linn sa...

Jag tror att det finns livslång kärlek om man inte räknar med att man ska vara superkär hela tiden hela livet. Jag ser på mina föräldrar tillexempel. Dom har varit ihop i typ trettio år, gifta i tjugofyra. Dom är kära i varandra nu. Igen. Dom håller handen och sitter uppkrupna ihop i soffan och gullesmsar och pussas innan och efter jobbet. Men de skriker och bråkar och gråter (mamma) och går därifrån (pappa) och är jätteolika. Också. Men de respekterar alltid varandra. Och de är inte glada jämtjämtjämt, men de är lyckliga.

Jag tror inte att det finns EN person för alla. Jag tror att det finns massor. Men jag tror också på det Skäringer säger: om det inte känns rätt så är det inte rätt. Sen tror jag personligen också på att man måste face:a sig själv och sina egna demoner innan man kan vara i ett lyckligt, hållbart förhållande. Att vara lycklig i sig själv innan man blir lycklig som par. Jag tror inte att det är en partner som gör lyckan och jag vet alldeles för många personer som letar lyckan i kärleken. Kärlek är lycka, givetvis, men kärlek är inte lika med lycka. Om du fattar vad jag menar?

Och om man tror att the one aldrig slänger strumpor på golvet, alltid fäller ner toalocket, alltid är perky och glad och tillhanda så nej, då kommer man inte träffa honom/henne för den personen existerar inte. Om man tror att the one är mänsklig och kan respektera sina och the ones brister så ja, då tror jag att man kan hitta den där personen man väljer att leva med.

Linn sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Matilda sa...

Intressant! Så då slutar den rätte att vara den rätte alltså? Och då byter man till den nya som är ”the one” just då? Kanske är det så, men vad är det i så fall som gör att den rätte inte fortsätter att vara den rätte då? Slut på kärlek? Då är det ju som jag befarar: Att det inte finns evig kärlek.

Annars tror jag också att det finns fler som kan vara ”the one”.

Matilda sa...

ps. Förra kommentaren var till Sofie.

Matilda sa...

Linn: Så fint. Det du skriver ger mig hopp på något vis. Jag tror ju egentligen också på att det finns kärlek som är livslång, mina föräldrar är precis som dina föräldrar och har varit gifta i 36 år.

Men jag tror också att de har kämpat vissa dagar.
Och det där med att själv först vara lycklig är nog sant. Kärlek är inte lika med lycka, jag förstår precis hur du menar.

Den inställning du har till ”the one” tror jag fler borde ha. Jag tror och att det inte finns någon som är perfekt, det handlar snarare om att acceptera bristerna hos varandra.
Äsch, nu känns det som jag svamlar. Måste samla tankarna lite tror jag.

Linn sa...

nej, men det är inte svammel. Man måste acceptera brister hos varandra. Men jag tror att man måste acceptera sina egna brister först, eller kanske acceptera att man HAR brister själv, annars är det ju som uppgjort för att nån sitter på sin höga häst och dömer och irriterar sig.

Rent generellt tror jag att man ska vara snäll mot sig själv. Det är okej att vara en människa med brister. Att fasaden briserar ibland. Att man skriker och gormar om nåt yttepyttelitet eller kryper ihop till världens minsta boll. Men då är det också okej att andra gör det. Folk felar va fan. Det är väl hur man hanterar felen som är det viktiga? Jag försöker lära mig att den som egentligen lider av mitt vansinniga humör är jag. Den som känner ilskan är jag. Det är mig den förtär. Klart att man (jag) irriterar sig på saker och ting, men man får väl försöka se till det stora istället för det små. Sjukt störigt att toalocket inte är stängt, men spelar det egentligen nån roll? Typ.

nu är det jag som svamlar.

Fia sa...

Jag håller helt med Linn!
Jag tycker hon beskriver ganska bra hur jag också känner i evighetslång lycklig kärlek. Det är ju oftast de vardagliga som tär, men som tidigare sagt, så måste man lära sig att acceptera istället för att lägga ner så mycket energi på att irriterar sig på varandra på småsaker. Och jaaaa jag vet jag gör också det. MEN jag får ju också en tankeställare av detta inlägg +kommentarerna. Och man känner helt säkert om han är "the one" det känner man ju, om man känner kärlek till honom. Allt handlar mest om att vårda kärleken och förhållandet som ett guldägg. Och aldrig bli så elak i fighterna, så att man tappar respekt, allt ska ju igentligen gå att diskutera, och bry sig om varandra är viktigt. Aldrig sluta fråga hur man mår, visa att man bryr sig. Och man förändras ju med åren, men förändringarna måste man gå igenom tillsamans, gör man inte det och börjar leva skilda liv, då blir det som det blir....om ingen bryr sig. Jag tror på livslång kärlek, om man tar hand om varandra=) Stor kram!

Erica sa...

Vansinne, Matilda, va bra skrivet igen!! Du är fantastisk =)

Iallafall: jag tror en hel massa saker om det här, och tappar bort mig i mina egna resonemang.

Jag tror iaf att den livslånga kärleken existerar. Men den är få förunnad.Och jag tror inte den ser ut sådär som man kan få för sig, o som du tar upp: det är inte direkt rosa moln hela tiden. Ganska sällan och väldigt kort tid, faktiskt.

Den livslånga kärleken rymmer också en del tvivel, ilska, svek och allmän hopplöshet. Jag tror att det hör till. Det är liksom den livslånga kärlekens mellannamn.

Och den måste underhållas o man måste inse att det inte är grönare på andra sidan. Det jag saknar i mitt förhållande, har den andra som i sin tur ialllafall saknar nåt annat. Förstår du hur jag menar?

Men jag tror också att vissa ger upp för lätt. Man förälskar sig i förälskelsen och tror att kärleken tagit slut, fast det kanske bara är förälskelsen som gjort det? Vad vet jag? Jag har varit tillsammans m samma karl i 11,5 år, sen jag var 15 år, o jag vet egentligen ingenting om det där...

Det är svårt det här, fast det är både kul och intressant att diskutera. Men jag trasslar in mig i mig själv, jag och får inte alls fram det jag tänker. Jag hinner liksom inte skriva tanken som väcks, innan den bara blivit blabbel.

Dock kvarstår väl fakta: den livslånga kärleken existerar absolut!!! Men den ter sig olika och man måste kämpa för att få uppleva den. Så tror jag nog...

(p.s. nu ska jag läsa vad andra skrivit. Gjorde inte det från början, för då skulle jag väl tappat bort mig ännu mer... =)

Erica sa...

Och nu har jag läst de andra kommentarerna, och måste säga att jag till stor del tycker det är klockrent.

Men jag tror däremot inte riktigt på det med Skäringer. Om det automatiskt är fel för att man nångång undrar om det är rätt. Då tror jag baske mig absolut inte att den livslånga kärleken finns. För antingen har jag fattat noll, eller så måste jag ju då fråga: vem tusan tvivlar inte ibland? Är det inte det man gör när man är arg och besviken och tycker att alla andra har det 1000 gånger bättre??

Så tror jag iaf..det var det jag menade med att man måste inse att gräset inte är grönare på andra sidan.

Fast det är klart. Går man runt och tvivlar hela tiden så kan det ju inte vara rätt, nej.

Linn sa...

Men det här med Skäringer, i min tolkning handlar det verkligen inte om att gå så fort det blir svårt eller om man nån gång undrar om gräset inte är grönare, klart att man undrar och stundtals är det säkert grönare också, men om man är ihop med rätt person så är ju gräset grönast på ens sida nittio procent av tiden eller så. Jag tolkar Skäringer så att man inte ska hålla ihop bara för att hålla ihop. Att man inte ska vara ihop för att man är rädd för att vara själv. Att om kroppen skriker 'DET HÄR ÄR FEL' så är det fel. Inte om man nångång undrar om det inte hade kunnat vara bättre. Men det är ju min tolkning.

Matilda sa...

Åh vilka bra kommentarer ni skriver! Tyvärr har jag inte tid att svara på dem nu när jag jobbar, känns som mina resonemang skulle bli halvdana. Men jag svarar i morgon kanske. Tänkte bara säga det.

Linn sa...

förlåt för att jag spammar ditt kommentarsfält Matilda, men jag kom på en sak: är det verkligen så himla hemskt om kärlek inte är forever? Är det mindre kärlek bara för att det inte höll? Eller är det bara så att kärlek inte är en konstant och ibland inte förändras åt samma håll som dess bärare? Om man går tillbaka tio år i tiden och tänker sig själv och sen ser på dagens själv, det är ju inte samma. Kan man kräva att kärlek då ska vara samma? Kan man kräva att den andra personen går i samma riktning som man själv? Kväver inte krav kärlek?

Det här är alltså inte frågor TILL dig, utan mer vad jag precis kom att tänka på.

Fox sa...

Nu kommenterar jag bara inlägget i sig, blev helt snurrig av alla (intressanta!) kommentarer. Så jag kanske upprepar nåt någon annan skrivit.
Kanoninlägg, och helt klart tänkvärt.
För det första så tror jag absolut att det finns en "the one" för alla. Beroende på hur man definierar det då. Jag tror problemet idag kan ha att göra med att man jämför sig för mycket med andra, på grund av alla sociala medier där folk ropar ut sin lycklighet men inte alltid de dåliga sidorna. Man får lätt en bild av att "alla andra" går på små rosa moln hela tiden, och då är det inte så konstigt om man börjar tvivla på sitt förhållande bara för att man inte själv dansar runt och är snuttegull-lycklig varenda dag. Många tror helt enkelt (och det tror jag nån redan sa) att kärleken försvunnit bara för att FÖRÄLSKELSEN gjort det. I ett bra förhållande tror jag att man hunnit få se den andras dåliga sidor (och nu menar jag små olater som att han/hon inte ställer disken i diskmaskinen eller dricker mjölk direkt ur tetran eller låter bli att bädda sängen) men man accepterar dem för att personen trots det gör en lycklig och tillfreds och får en att skratta. Just att vara tillfreds är nog också en viktig faktor; att inse att man inte måste jämföra sig med andra, duger förhållandet åt mig så är det skitsamma om alla andra tycker partnern är en slusk eller att vårt förhållande verkar tråkigt och vardagligt. Men det är nog bara man själv som kan bedöma HUR många magiska stunder man behöver för att känna sig nöjd. Så; se förhållanden realistiskt och utan rosenskimmer (då väl förälskelsen falnar).
Jag tror också att man många gånger ger upp för lätt. Det är ju så otroligt enkelt att träffa nya människor i dagens läge, man behöver liksom inte oroa sig för den biten. Däremot anser jag inte att man ska stanna kvar i ett förhållande för den sakens skull, om man mår psykiskt eller fysiskt dåligt av att stanna kvar. Återigen är det svårt att säga var gränsen går, det är ju helt beroende på vad man accepterar och står ut med.

Men. Kärlek kan ta slut. Det kan den. Och då är det ju ingen idé att hänga ihop, även om man kanske tycker om varandra på ett annat plan fortfarande. För förr eller senare gör man varann olyckliga i en sån situation.
Och dessutom tror jag det finns både "mr/miss Right" och "mr/miss Right now". Det vill säga; livslång kärlek, men även de personer som är rätt för dig just i det här skedet av livet. Och vilketdera din partner är vet man väl egentligen inte förrän efteråt. Så att säga.

Nu blev det säkert rörigt, otroligt svårt att fösöka skriva en löpande text då man bara ser lite av den i taget.

Hanna sa...

Jag tror absolut att det finns livslång kärlek och jag brukar bara fråga mig en sak när jag är så trött och irriterad på M att jag inte står ut längre. Skulle jag kunna leva ett liv utan honom? Och hittills har jag inte kunnat det så då fortsätter jag att kämpa för att vårt förhållande/äktenskap ska hålla ytterligare några år.

Tesa sa...

Jag tänker vara så synisk och säga Nej jag tror inte på livslång kärlek. Och det här ämnet har vi pratat om många gånger du och jag. Jag tror absolut på kärleken och på att vara kär. Men alla människor förändras flera gånger i livet och därför kan den "rätte" just nu kanske inte vara den "rätte" om några år. Man förändras och växer ifrån varandra helt enkelt, har inget med att kärleken skulle ta slut. För man älskar ju fortfarande personen i sig men kan inte längre leva tillsammans helt enkelt.
Så självklart finns det flera, massor som är den "rätte". Gäller bara att hitta han därute. För min egen del alltså! ;)

Matilda sa...

Åh, ni säger så mycket och så många intressanta saker. Vet inte riktigt hur jag ska kunna svara på allt. Så jag svarar lite övergripande:

Det jag kan konstatera är att nästan alla verkar tro att det finns flera som är the one, och det tror jag med. Men sedan tror jag inte att man ska byta the one heller bara för att en till dyker upp som allt känns rätt till. Kanske att man måste kämpa och försöka i det nuvarande förhållandet lite i alla fall. Inte ge upp för lätt, som jag faktiskt tror att många gör. Fast vem är jag att bedöma det?

Jag tror också att det är bra att själv vara ”hel” innan man kastar sig in i ett förhållande. Även om det inte är något krav, men jag tror det underlättar. Det blir en bra bas.

Och angående ens partners olater handlar det om att acceptera dem och faktiskt så kan man ju ändra dåliga ovanor. Det är inte svårare än att sluta göra dem. Så om den andra retar sig på att du aldrig stoppar in din kopp i diskmaskinen kan man väl försöka göra det? För förhållandets skull.
Egenskaper är desto svårare att ändra på och stör man sig så mycket på dem kanske man borde se över hela förhållandet?

Angående Skäringer så tror jag, precis som Erica att det inte är så enkelt att säga att man ska göra slut om man tvivlar. Alla har tvivel och är less på sin partner ibland. Men tolkar man det som Linn gjorde så kan jag gå med på det. Man ska inte stanna bara för att stanna om allt skriker nej! Men tyvärr tror jag att det är väldigt sällan som allt skriker nej, även i dåliga förhållanden finns det bra och fina saker.

Och om kärleken är evig eller inte verkar vi inte få något svar på. Man får helt enkelt välja att tro vad man vill. En del verkar ju hitta evig kärlek medan andra inte gör det. Så är det bara.
Och om det nu är så att kärlek inte är evig kan man fråga sig det Linn skrev: Är det verkligen så jävla illa om det inte är evig kärlek? Om man får helt magisk kärlek under en period med en människa en tid och sedan gör slut kan väl tiden ändå inte ses som förspilld? Man har ju ändå delat så många underbara (och mindre underbara) stunder ihop, och det kan väl inte vara fel? Man kan ju inte gå runt och vara rädd att förhållandet inte ska hålla för evigt eller inte våga träffa någon eftersom det bara blir i några år. Det vore helt sjukt.
I stället borde man ta till vara på allt och njuta. Och kanske det också hjälper kärleken att vara för evigt?

Vargakvinnan sa...

Bra inlägg! Jag tror dock, personligen, att det finns för många faktorer för att ens kunna diskutera detta utan att generalisera, som inte gör ämnet någon direkt nytta. Jag tror samtidigt att det finns många som passar oss, men att allt handlar om tajming och behov för stunden. Det vill säga att någon som mår dåligt på ett eller annat sätt attraherar förmodligen en människa som antingen har den helande egenskap man behöver (och då krävs det att problemet inte är grundläggande och skulle behövas att behandlas med KBT eller liknande) eller att man är på det klara med vad man själv vill ha ut av livet. Det handlar om hårt arbete, man kommer att träta (det är en del av relationen om man har en god kommunikation och kan bygga på lärdomar och meningsskiljaktigheter för framtiden) för att bygga på partnerskapet och man kommer att genomgå ytterligare faser i livet, som är mer eller mindre svåra. Summa summarum i min värld är att allt handlar om en själv och de aktiva val man trots allt gör. Sen finns det alltid yttre faktorer man inte alls kan påverka, som att ha oturen att hitta en otrogen jävel eller nåt annat svin som inte alls är en vänlig själ. Lyckan är vansklig att söka. Den finns hos oss redan och blott själva sökandet kan göra en djupt olycklig. Detta är liksom kärleken och döden ett sådant begrepp som aldrig kommer att kunna besvara. Men, man får kanske också tänka på vad det är man själv utstrålar för signaler, dvs vad man kanske tror att man söker om det är genuint och från hjärteroten. Hjärtat. Det ska vi tänka med, både när det gäller oss själva och andra.