När man är liten är man inte smart

Det är tur att man blir äldre. Kanske inte tur att man blir gammal, men i alla fall tur att man blir äldre än när man var barn. För när man är liten är man i ärlighetens namn inte så jättesmart. Inte så smart alls faktiskt.

Till exempel vägrade jag att äta spenat på grund av färgen. Jag hade aldrig smakat på det, men tyckte att det ”såg ut att smaka äckligt”.
Och så trodde jag på riktigt att man fick fyrkantiga ögon om man satt för nära tv:n. Jag trodde också att man kunde gräva så djupt ner att man kom till Kina.

Man agerade inte särskilt smart heller. När mamma och pappa sa åt mig att gå och borsta tänderna för natten gick jag motvilligt in på toaletten och ställde mig där. Jag ville inte borsta tänderna. Det var för tråkigt.

I stället satte jag på kranen och lät vattnet rinna och blötte tandborsten under kranen så att den skulle vara blöt om mamma och pappa skulle få för sig att kontrollera.
Så tog jag lite tandkräm på mitt finger och stoppade det i munnen. Återigen ifall mamma och pappa skulle kontrollera. Ibland var jag till och med riktigt fiffig och drog med nagelborsten mot mina fingrar för att det skulle låta som att jag borstade tänderna.

När två minuter hade gått och jag hade gnuggat nagelborste klart gick jag ut och låtsades att mina tänder var rena och fina. Tänk allt det besvär jag lade ner bara för att slippa borsta dem.

Som tur är är jag klokare. Nu gillar jag att borsta tänderna. Ibland gör jag det tre fyra gånger på en dag. Och jag älskar spenat, har hittills inte sett någon med fyrkantiga ögon och vet att man inte kan gräva rakt ner till Kina.
Ska man gräva till Kina måste man ju liksom gräva åt sidan, inte neråt.