På väg till jobbet i morse såg jag en liten kille i tioårsåldern stå och vänta vid vägkanten för att få gå över. Han hade uppsprejad lugg och höll händerna så där tufft i banden till ryggsäcken. Och han var så himla söt. Så jävla gullig.
Och hur reagerade jag på detta? Jo, med att gråta en skvätt.
Känner mig en aning instabil just nu. Känslorna liksom på utsidan.
2 kommentarer:
åh, men jag förstår lite ändå. man blir liksom rörd på något vis.
Ja, det var det jag blev. Tänkte på min systerson som numera också går i skolan och är så där tuff men egentligen så liten och bräcklig och åhhh vad söt.
Skönt med lite förståelse. Tack!
Skicka en kommentar