Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort hjärnan, bara stänga av. I kväll är ett sådant tillfälle.
Jag tänker på saker folk har sagt som gjort mig ledsen. Bara att tänka på det är som att ständigt rycka bort silvertejp från armen. Ni vet när alla små hår fastnat. Ont ont ont.
Och så blir jag arg på mig själv för att jag tänker på det som gör mig illa. Och så blir jag arg på mig själv som tar åt mig av det de sagt. Och så blir jag arg på mig själv som ältar.
Så till slut är jag både ledsen och arg på mig själv.
Jag önskar så att jag var en sådan som på riktigt riktigt kunde rycka på axlarna åt vad andra tycker. Eller en sådan som det rann av. Eller som med rak rygg bara gav fingret tillbaka.
Istället är jag ledsen i flera år. Istället låter jag andras negativa åsikter forma mig, styra mitt liv. Få mig att tassa fram på tå, trots att jag aldrig varit en tåtassare. Få mig att bli en schablon av mig själv. Få mig att förlora mig själv.
Så därför önskar jag att jag bara kunde koppla bort hjärnan en stund. Koppla bort vissa tankar som inte tillför något och bara gör mig destruktiv. Jag mår bättre utan att gräva i såren. Bättre att slicka dem och låta dem läka på ett bra sätt.
7 kommentarer:
Vet du, du måste inte vara så hård mot dig själv. Om du är ledsen över nåt som nån gjort så är det helt okej att vara ledsen. Att bli sur på sig själv är ju bara självplågeri. Jag vet att det inte är så enkelt och knappast någon tröst. Men när jag tillåter mig själv att vara ledsen så blir det jag är ledsen över inte lika stort i längden. Och så får man faktiskt tänka på dom bra grejerna efteråt. Alla gånger nån säger nåt snällt till dig. Alla gånger din kille säger jag älskar dig. Alla gånger dina kompisar planerar helger för dig eller pratar mat med dig eller skrattar med dig. Jag hoppas det går över snart snart.
jo ja förstår hur du känner. sådär blir ja med ibland...
...å nu efter att ja fått barn så ha de accelererat, detta med destruktiva tankar.
-tänk om signe kryper under en bil
-tänk om saga får mat i halsen på dagis å kvävs
-tänk om de nåsta gång e MITT barn som e med i en bilolycka å ligger i respirator...
...föär att int tala om cancer å allt skit ja kan ägna timmar åt att funder apå....
...så min poäng e väl, mörka tankar finns alltid tror ja, hos alla, mer eller mindre..
ja vet int, gäller väl att fokusera på nått annat, på de som e bra. hur sjukt lyckligt lottad man är i mångt å mycket!
Linn: Du har så rätt. Jag är hård mot mig själv. Väldigt väldigt hård.
Och jag vet ju precis som du skriver, om jag får gråta och vara ledsen ett tag brukar det gå över snabbare. Men jag vill så gärna vara stark. Jag vill inte ta åt mig när mitt logiska jag säger åt mig att inte göra det. Jag vet ju att jag inte borde ta åt mig och blir alltså arg i stället.
Och jag ska försöka komma ihåg det som är bra också. Det borde jag typ gå en kurs i att göra. Jag vet ju att jag har massor med folk som bryr sig om mig och inte säger elaka saker. Ska försöka komma ihåg det.
Tack för omtanken!
Åsa: Ja, det är nog så att alla har destruktiva tankar då och då. Det gäller bara att inte låta dem ta över. Just därför jag skulle vilja stänga av hjärnan ibland.
Om det är nåt jag har lärt mig så är det att det är dumt att leka stark. Och att den logiska tjatmostern i huvet faktiskt inte alltid har rätt. Jag tänker att känslan av att det gör ont ju inte blir mindre av att jag blir arg för att jag känner, snarare tvärtom. Så jag får vara skitledsen ett tag och tycka att det är syndast om mig i hela världen. Sen, när jag har dwellat färdigt i min misär, brukar logiktanten få ta över och ryta NU RÄCKER DET till lilla hjärtat och då tvingar jag mig själv att tänka på glada grejer istället. Menar inte att det är nån magic solution, men det funkar rätt bra för mig iallafall.
Ja, jag leker ju oftast inte stark, men jag vill gärna vara det. För min egen skull alltså.
Och jag brukar nog faktiskt också oftast göra så som du beskiver. Grinar och har mig ett bra tag innan den logiska hjärnan säger stopp. Problemet är bara när skiten ändå kommer tillbaka, som nu, när jag trodde att jag grinat klart och kommit över det. Det är då jag inte vill tänka tankarna igen liksom.
Känns som jag svamlar, men jag hoppas du fattar vad jag menar.
Varför, varför, varför försvinner så ofta mina kommentarer på din blogg numera?? Har du satt upp att du måste godkänna dem först, eller ratar din blogg mig ändå bara?!
Skrev här förut, som inte alls syns nu, och så har det varit flera gånger nu... =(
Men åh, störande!!
Nej jag vet faktiskt inte, men det verkar ha varit strul med kommentarerna förut för en del kommentarer kom två till tre gånger varje gång. Men någon kommentar från dig har jag inte sett.
Jävla blogger!
Och nej, jag har inte satt upp någon ”godkänning”. Syns de inte finns de inte tyvärr. :(
Skicka en kommentar