När man inte får allt serverat

Jag bor ju på landet, om ni inte visste det. Där finns vårt röda hus med vita knutar, tre fyra grannhus, träd, vatten och grusvägar. Typ.
Lite längre bort finns bykärnan med en butik där man kan handla precis allt. Ni vet, en sådan butik med verktyg, badbollar, kakor, lite ledsna grönsaker och blöjor. Och torv till utedasset. Där finns en liten skola där det finns en ett-tvåa, en tre-fyra och en fem-sexa och ett dagis. Och en bank också som har öppet typ en dag i veckan och då mellan elva och två på dagen. Och så ungdomslokalen och en midsommarstång.

När jag flyttade hit var det en chock för mig. Jag var van att gå de trehundra metrarna till snabbköpet som hade öppet till tio. Jag var van att kunna spontangå på bio eller dricka tre fyra öl och ta bussen hem. Sista bussen gick halv tre, då hann man med att både fem-i-två-hångla, hämta jackan i garderoben och svänga via Burger King för lite heta kycklingvingar, innan man hoppade på bussen. Missade man den ändå kunde man för en hundring ta taxi hem.

Kontrasten var markant. Från att leva på en plats där det praktiska aldrig störde mitt liv till att hamna på en plats där de praktiska arrangemangen är allt.
Jag hade inget körkort – det var två kilometer till närmaste busshållplats och sista bussen från stan och jobbet gick klockan fem. Vardagar. På helgerna gick ingen buss.
Och taxi hem kostade fem sex gånger mer än vad jag var van vid.

Det fanns en bio, som visade halvgamla filmer någon helg i månaden men med stolar så obekväma att arslet var bortdomnat efter högst 45 minuter. Minns att jag såg Sagan om de två tornen där ... Andra gången jag såg filmen var den sista timmen som helt ny för mig, jag kunde liksom inte koncentrera mig på grund av rumpvärken.
Nu är bion stängd. För renovering. I två års tid.

I början drömde jag om storstäder. Drömde om möjligheterna. Att gå på museum, bara för att man kan. Att gå på rockkonsert en torsdagkväll och gå till jobbet dagen efter. Bara för att man kan.
Här på landet fanns inga möjligheter. Här fanns bara skog. Och vatten och grusvägar. Och röda hus med vita knutar.

Men utan att jag märkte det började jag utveckla en annan sorts människa i mig själv. En människa som liksom på egen hand fick ta sig för saker. En människa som njöt av att titta på vajande träd och skvalpande vatten. En människa som inte får allt serverat utan i stället måste vara kreativ och påhittig.
För första gången i mitt liv lärde jag mig att roa mig själv. Att kunna njuta av mitt eget sällskap, utan att klättra på väggarna. Att vara nöjd, trots att det egentligen inte finns så mycket att vara nöjd över.

Och där någonstans tror jag att jag landade. Hittade mig själv eller vad fan man kan kalla det.