Jag vaknade och var min mamma

Det är lätt att göra narr av sina föräldrar. Särskilt när man är ung. Man (läs jag) tycker att föräldrarna är det töntigaste som finns i hela världen. Man skäms över deras tråkiga skämt som de drar för dina kompisar, man skäms över deras klädstil och över deras själva uppenbarelse. Sättet att parkera, sättet att gå, sättet att prata.

Läste någonstans att det har med mognaden att göra. Föräldrarna har varit de stora idolerna i livet i många många år och när man plötsligt blir tonåring märker man att de kanske inte är så fantastiska som vi har inbillat oss. I själva verket tvärtom.

Jag har kommit över det nu i alla fall. Jag gillar mina föräldrar, trots torra skämt och konstig musiksmak.
Och tur är väl det. Den senaste tiden har jag nämligen märkt att jag blivit mer och mer lik dem. Skrämmande lik.

Jag är nästan lika jobbigt frågvis som min pappa och frågar ”varför det?”, ”hur menar du nu?” och andra frågor om allt till alla. Hela tiden. Jag skrattar åt torra skämt och när jag ska återberätta dem minns jag oftast bara själva poängen. Min pappa upp i dagen.

Min mamma har inte haft lika mycket inflytande på mitt sätt. Jag vet att jag går precis som henne och är väldigt lik henne till utseendet, men i övrigt är vi inte särskilt lika. Har jag trott.

Häromdagen fick jag motsatsen bevisad. Jag satt och kollade på tv. Det var Bygglov. Ni vet, ett helt vanligt inredningsprogram där man gör om människors hus.
Och mitt i allt satt jag där och grinade hejdlöst för att familjen blev så glad, för att det blev så fint och för ... Ja, av ingen egentlig orsak egentligen.

Plötsligt slog det mig – jag är precis exakt så löjligt blödig som min mamma. Det är fint på något vis.