Mina systrar kivades. Båda ville vara lucia i år. Mamma kompromissade i vanlig ordning och så var kivandet över. Jag var minst och fick inte välja. Jag blev tilldelad en roll som tärna och var helnöjd med det. Till och med på lekis, när jag fick välja fritt, ville jag vara tärna.
Vi drog på oss de vita nattlinnena utanpå våra andra kläder. Mellansystern hade växt ur sitt så det slutade strax under knäna. På min mage lyste en rosa Mimmi Pigg igenom det tunna vita tyget. Men det spelade ingen roll.
Pappa hällde upp kaffe i termos och mamma packade ner det innan vi stuvade in oss alla i bilen. Jag i mitten, så syskonen inte skulle bråka mer.
Det var becksvart och riktigt tidigt på morgonen ännu. När vi kom fram hade spänningen byggts upp rejält och vi var alla tre döttrar fnissiga och pirriga.
Vi vred igång de elektriska ljusen och mamma påminde mig om att inte stoppa i det i munnen. Så gick vi nedför gången till trappuppgången. Mamma låste upp dörren eftersom det var så tidigt att den ännu var låst.
Så gick vi halvtrappan upp, tisslade och tasslade och försökte vara tysta samtidigt som vi knappt kunde hålla oss för skratt. Så plingade pappa på och vi tog ton – alla i en kör. ”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva ...” Sången ekade i den kala trappuppgången.
Men så öppnade hon. Ganska nyvaken i sin guldbeiga och svarta mönstrade morgonrock med världens största leende på läpparna. Älskade fina mormor.
2 kommentarer:
Jag tror att hon skulle bli lika glad idag om vi kom, kanske nästa år? Kram
Ja, det tror jag med. Vi får se till att tajma in det någon gång!
Skicka en kommentar