När den heliga kon blev kastlös (eller more is more)

Hela min uppväxt, om man bortser från de allra allra tidigaste åren, har julgranen varit lite av en helig ko i min familj. Inget som rör den, som anknyter till den, eller som kan eventuellt anknyta till den har någonsin fått ändras. Traditionerna kring granen ska hållas. Punkt.

Kraven har varit hårda och målet har varit perfektion. Alla år. När den kommit in i vardagsrummet har vi i familjen tassat kring den med vördnad men ändå kritiserat den hårt. ”För lång topp!”, ”För bred!”, ”Inte tillräckligt snygg!” och ”För kal!”. Aldrig tillräckligt för att uppnå den statusen den borde ha enligt oss. När pappa, som tagit som omöjlig uppgift att hitta en snygg gran och köpa den, försökte vara innovativ och köpa en ädelgran för att slippa resten av familjens bistra blickar var inte det heller bra. ”För tjocka barr!”, ”Den ser ut som en plastgran!”, ”Det är för långt mellan grenarna!” var utlåtandena då.

Som ni förstår har hemmagjort pynt därför varit bannlyst, för att säga det milt. Hemmagjorda smällkarameller göra sig icke besvär. Samma som plastkulor. Plast var för fegisar, det skulle vara riktigt glas om det skulle räknas. Perfekt runda glasbollar. Och färgmatchade förstås. Inget potpurri utan teman. Rött och guld. Rött och silver. Rött och silver och guld. Eller som ett år då vi var ”wild and crazy” och hade bara silver och guld.
Fast inget glitter förstås. Glitter gick liksom inte hänga tillräckligt symmetriskt för att det skulle bli fint.

Och dagen före julafton, på kvällen, skulle den kläs. Gjordes det innan var det ramaskri hos den som råkade missa hela tillställningen. Ett år klädde mamma den själv flera dagar innan. Jag behöver väl inte säga att hon bara gjorde det ett år?
När granen sedan var klädd kunde vi i familjen sätta oss och titta på den. Störa oss på att en gren var lite kortare på ena sidan vilket gjorde att kulan på just den grenen hamnade lite lite för nära kulan som hängde snett nedanför.

Så fortsatte vi stirra på den. Jag flyttade en kula en aning högre upp. Min ena syster flyttade en annan en aning längre ner. Min andra syster flyttade en tredje kula en aning längre in på grenen. Mamma plockade bort en kula eftersom det blev för rörigt. Och så höll vi på tills vi var helt nöjda. Tills det var ”perfekt asymmetri”.
Tyckte vi. När vår moster, som också alltid firade med oss, kom på julaftonsförmiddagen ändrade hon på en fjärde kula som hängde aningen aningen fel.

Okej, jag överdriver en aning. Men bara en aning. Långt ifrån det jag beskriver var det inte.
Och när man vet om historien bakom är det inte alls konstigt att jag i år har gjort precis tvärtom. Jag klädde granen nästan en vecka innan julafton och fick den att se ut så här:






Jag skulle kalla det julgransanarki. Ingen perfekt assymmetri så långt ögat kan nå.
Numera tror jag på principerna ”more is more” och ”the more the merrier”, och med facit i hand tror jag gillar det här bättre.