Jag tror det var på Facebook jag såg det. Eller egentligen, var annars skulle det vara? Det är ju där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Tyvärr.
I alla fall var det någon som skrev: Väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv.
Och det klyschiga fick mig att tänka till. Eller att tänka igen, kanske jag ska säga. För tankarna har slagit mig så många många gånger att jag inte ens kan räkna dem längre.
Det handlar om vänskap. Eller om avsaknaden av vänskap.
Innan jag flyttade hit för nästan nio år sedan bodde jag fortfarande hemma. Det gjorde de flesta av mina kompisar också. Någon hade flyttat ihop med sin kille, någon annan hade en liten etta i en förort. De flesta bodde dock kvar hemma hos sina föräldrar i det trygga och lugna villaområdet.
Den verklighet som existerade för oss var att försöka få tillräckligt mycket pengar för att kunna göra saker. Främst festa. Och träffa killar.
Vi smygrökte hela bunten och gick bakfulla till jobbet. De som hade något jobb.
Livet var kort sagt ganska befriat från bekymmer. Och vi hade all tid i världen att umgås med varandra, älta saker med varandra, vända ut och in på oss själva med varandra och hitta oss själva med varandra. Ett sökande där vännerna var allt. För min del i alla fall.
Alla var ganska trötta på staden. En del var i England ett tag, några flydde till Norge. Själv flyttade jag hit. För att hitta mig själv. För att utvecklas.
Det skulle vara temporärt. Det blev permanent. Detta skavde mig i flera år, och skaver kanske fortfarande till viss del, eftersom jag kände att jag inte var klar med staden och det livet jag levde, när jag flyttade hit. Det fanns liksom mer att hämta.
Till en början åkte jag hem ganska ofta. Annars ringde jag vännerna åtminstone en gång i veckan. Tjatade på dem att komma hit och festa. Så som de tjatat på mig att komma dit de befunnit sig tidigare.
Samtalen blev färre ju fler jag lärde känna här och den dagliga eller åtminstone veckovisa uppdateringen försvann. Jag ringde inte lika ofta. Och inte de heller.
En gång kom de hit, vännerna. Det var den första midsommaren jag firade här. 2002. De kom i ett helt gäng, åtta stycken, och festade och hade det underbart. Jag var lycklig.
Men så fort de åkte hem återgick allt till så det var innan. Vi hördes sporadiskt. Med vissa inte alls. Bara med de allra bästa vännerna.
I dag minns jag inte senast jag pratade med någon av dem på telefon. Uppskattningsvis var det ett halvår sedan. Om man bortser från den enda som jag har träffat. Jag har inte ringt, de har inte ringt.
Det har gått nio år. Mycket har hänt på nio år. De har skaffat familjer, nya vänner, utbildningar, stimulerande arbeten, husdjur, barn. De bor inte kvar hos sina föräldrar. De smygröker inte och har inte som syfte att tjäna tillräckligt mycket att det räcker till några kvällar på krogen. Inget är det samma längre. Ingenting.
Men trots det kommer det en tår när jag tänker på dem.
Jag saknar dem. Och jag hatar dem. Hatar dem för att de inte ringer, för att de inte messar, för att de inte mejlar, för att de inte har hälsat på mig sedan 2002. Jag hatar dem eftersom jag älskar dem så mycket.
Jag säger inte att jag är oskyldig. Jag gör inte något av ovanstående särskilt ofta heller. En gång varannan månad skickar jag ett mess, hör hur de har det. De svarar och jag svarar inte tillbaka. Kontakten är så gott som obefintlig. Från allas håll.
Så jag undrar hur länge jag ska räkna dem som mina vänner. Hur länge räknar de mig som sin vän? Jag har inte blivit bjuden på någon av deras barns dop. Jag har inte blivit bjuden på det bröllop som en av dem haft. Jag är inte en del av deras liv längre. Jag är den som flyttade bort men aldrig kom hem igen. Är jag deras vän?
Hoppas jag på för mycket när jag vill vara det?
Jag skriver det igen, nio år är en lång tid. Trots att det känns som att jag aldrig varit ifrån dem när vi väl ses så ÄR nio år en lång tid. Relationen är inte den samma och det förväntar jag mig inte heller. Jag förväntar mig egentligen ingenting. Mer än att jag ska få vara deras vän.
Och jag vet, väntar man på att någon ska ringa är det lika bra att göra det själv. Men jag har liksom till och med slutat att vänta. Så varför grinar jag som ett barn när jag skriver det här?
10 kommentarer:
Du sätter ord på saker jag känner! Det sorgliga är att de jag upplever detta med finns på ön. De bor här. Jag är däremot den enda som tar kontakt och jag vet inte hur länge till jag orkar göra det. Varför ska jag vara ensam om att hålla i en vänskap som jag månar så mycket om? Månar inte dem om mig?
Jag har svårt att gå vidare, men det är väl kanske det vi måste göra? De var våra nära vänner, men nu är vi bara bekanta. Känns konstigt!
Kanske gråter du för att allt förändras och att det är ganska sorgligt. För det är det ju, egentligen. Därför är det också svårt att ge råd. Jag tror att de vänner man har från sin barn- och ungdomstid är väldigt viktiga för alla. Kanske ett råd kan verkligen försöka ta tillvara på den/de vänner som du fortfarande har kontakt med? Gällande de andra, som aldrig hör av sig, kan det nog vara mycket knepigare att återupprätta en vänskap. Så känner jag av egna erfarenheter i alla fall.
Du vet vad jag sa, och det här är nåt vi pratat rätt mycket om du och jag. Det är inte lätt.. Och självklart är ni ju fortfarande vänner även fast vänskapen ser annorlunda ut idag. Är svårt att säga varför det blir så, men det behöver inte vara avståndet som gör det heller. Man växer ifrån varandra, man prioriterar olika saker. Och som du sa till mig jag tror inte det är så att dom inte tänker på dig eller att dom inte vill ringa , komma över. Men att försöka återuppta den vänskap som fanns är nog svårare. Gör så som att vårda dina nära vänner nu, det är ju sist och slutligen dom som räknas mest! Love you! <3
Linda: Jag menar faktiskt inte att jag bara håller kontakten. För det gör jag inte. Jag hör inte av mig särskilt ofta heller och vill på intet sätt skuldbelägga mina vänner.
Däremot önskar jag att kontakten var bättre, från allas håll. Att jag fortfarande var en del av deras liv och betydde något. Ibland känns det som att jag inte gör det. Och då blir jag ledsen.
Och det kanske är vi som ältar? Vad vet jag, men jag vill inte gå vidare. De är alldeles för betydelsefulla för mig, trots den sparsamma kontakten.
Hmm, känner att det blir lite flummigt, men fattar du poängen?
Anonym: Oj, du förstod precis vad jag menade. Känner jag dig?
Jag tror som du säger att jag egentligen mest är ledsen över att saker förändras. Att relationen inte är den samma liksom. Fast samtidigt vet jag att de inte heller har samma relation till varandra, trots att de bor på samma plats. Men som du säger, jag ska anstränga mig att ta hand om de som jag fortfarande har kontakt med.
Tesa: Klart man växer ifrån varandra, man förändras ju. Och jag tror inte att jag skulle ha samma relation till alla om jag bodde hemma idag. Jag vet att jag funkar bättre med vissa än med andra. Så är det ju.
Men samtidigt är det inte det som är grejen riktigt. De som jag fortfarande ”klickar” med kan jag berätta allt för, de är riktigt nära vänner. Grejen är i stället att liksom vänskapen runnit ut i sanden, trots att vi gillar varandra.
Och jag ska göra som du säger, vårda er som finns hos mig nu! Love you!
Nej, jag känner inte dig alls, men du skriver så bra att det blir lätt att tolka det du menar tycker jag! =)
Anonym: Oj, tack. Nu blir jag generad.
Jag förstod mycket väl vad du menade. Men jag känner samma känslor som dig (vänskap som gör ont), men på mitt sätt.
"Att jag fortfarande var en del av deras liv och betydde något. Ibland känns det som att jag inte gör det. Och då blir jag ledsen." Det är ju det jag menar. Det tar ont att känna sig bortglömd. Vilket jag gör när jag är den enda som orkar engagera mig i att hålla kontakten.
Ja, jag ville mest bara förtydliga. För jag menar verkligen inte det. =)
Men det är som du säger, ibland känner man sig ensam och bortglömd. Oavsett om det är av vänner långt borta som man umgicks med för länge sedan eller nära vänner som glömt bjuda dig på en fest. Känslan är den samma. Man blir ledsen helt enkelt.
Men har man tur har man vänner man kan berätta hur man känner för och som kan förklara hur det blev som det blev eller kanske bara ge en kram. Då känns det genast bättre. =)
Skulle jag räkna alla dagar som jag missar i mina gamla vänners liv så skulle jag glömma att leva mitt eget. Jag tror inte att vänskapen man en gång haft blir mindre men livet går vidare och oftast i olika riktningar vare sig man vill de eller inte. Jag har inte längre dåligt samvete för de kontakter som jag tappat de är snarare ett tecken på god hälsa för skulle jag sträva efter ett liv som jag lämnat för mer än 10 år sedan så är det dags för ett riktigt wake up call och ett tecken på att det är dags att gå vidare med mitt liv. Men de viktigaste är, att är det riktig vänskap så finns den kvar i morgon : )// Kicka
Kicka: Jag håller med dig. Jag kan inte sitta och räkna dagarna jag missar och hoppas att allt ska bli som det har varit. Man förändras, livet förändras.
Och det är inte heller så jag gör. Visst kan jag längta tillbaka till ett liv jag hade för tio år sedan på ett plan men jag vill verkligen inte återvända. Jag mår så mycket bättre i dag än då för det första.
Jag har ju gått vidare i mitt liv egentligen, som du skriver så skulle det vara tragiskt annars. Det är bara det att jag ibland blir så ledsen över att det känns som att jag inte har kvar mina bästisar längre.
Fast jag vet ju egentligen att de finns där, även om vi typ aldrig ses eller hörs.
Skicka en kommentar