Ni minns det här inlägget? Ett utlopp av frustration och ensamhet, men egentligen ganska ogrundat.
Jag vet ju var jag har dem. Egentligen.
I går ringde en av mina älskade vänner. Hon hade en glad nyhet och ville berätta det för mig. Vi snackade bort en timme åtminstone och hann gå igenom det mesta. Livskriser, vår vänskap, andra vänner, hus, förhållanden, familjer och flyttar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Ännu lite senare ringde jag en annan vän. Hon fyllde år och jag ringde för att gratta henne. Vi snackade också bort en timme och hann gå igenom det mesta. Livskriser, arbete, semester, resor, lägenhetsångest, familjer, och en träff i sommar. Bland annat.
Som om vi inte gjort annat.
Jag hann också med att prata lite löst med ytterligare två vänner på facebook.
Så nu känner jag mig upplyft. Glad och lycklig. Vet att de är mina vänner trots att de bor många mil bort. Vet att de vill komma och hälsa på, även om inte tiden eller pengarna alltid räcker till det. Och vet att jag alltid kommer att ha dem där, på ett eller annat sätt. Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar