Ibland, eller egentligen rätt ofta, så spårar diskussionerna här på jobbet ur. Ganska rejält till och med.
I dag började en diskussion med Killinggängets fina metafor för att älska – att parkera bussen i pastejköket. Sedan bar det vidare.
En av mina kollegor berättade att han kände en kille som en gång vaknade upp ensam i en sparsamt möblerad lägenhet i en Stockholmsförort med drottningsylt mellan skinkorna. Utan att veta var han var, eller vad som hade hänt.
Och då måste jag ju självklart undra vad det var för fel på honom som försökte ta reda på VAD det var mellan skinkorna. Jag menar, hittar man något kladdigt mellan skinkorna försöker man väl inte ta reda på vad det är? Snarare hur man får bort det.
Stoppar man liksom ner handen mellan skinkorna tar upp den och luktar? Eller smakar? Jag menar, hur visste han annars att det var just drottningsylt? Och inte jordgubbssylt? Eller plommonmarmelad? De har ju samma färg typ.
Och ungefär där tyckte mina kollegor att jag passerade gränsen.
Och jag erkänner, det var kanske lite äckligt. Men håll med om att man undrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar