Ni vet den där scenen när Julia Roberts i Pretty Woman går in till den dyra fina butiken och kassörskorna säger att det inte finns något där för henne. Och hur hon senare kommer tillbaka, uppklädd till tänderna med tio proppfulla påsar i varje hand, och säger: Big mistake.
Ibland känner jag så för att göra samma sak. Ge igen mot de som handlat orätt mot en.
Jag minns en gång när jag i min ungdom skulle gå och justera mitt klockarmband. Jag kom från mitt jobb som brevbärare, iklädd postiljonklädsel. Kvinnan i den fina guldsmedsbutiken tittade på mig uppifrån och ner och låtsades sedan att jag inte fanns.
Jag väntade vid disken i flera minuter innan hon behagade släntra fram till mig för att överlägset säga: Det går inte justera ditt klockarmband. Utan att knappt titta på det.
Efter några timmar släpade jag med mamma dit. Då var det annat ljud i skällan. Tanten var lismande och fjäskande och ”det var inga problem att ändra armbandet”. Jag gick förstås aldrig tillbaka till den affären. Och inte min mamma heller.
Men det skulle ha varit skönare att faktiskt återvända, med alla släktjuveler på mig och ge ett ringbeklätt finger åt tanten.
Någon annan jag också skulle vilja hämnas på är min gamla svensklärare. Jag antar att jag pratade för mycket och ställde för många dumma frågor för att hon skulle gilla mig.
Hon gillade inte sättet jag skrev på heller. Eller, rättare sagt, hon trodde inte att det var jag som hade skrivit det jag hade skrivit. ”Ingen 18-åring kan skriva så här bra, det här måste du ha tagit från internet” sa hon när jag lämnade in en uppsats.
Jag fick knappt godkänt i svenska.
Nu väntar jag bara på att jag ska skriva en bästsäljande bok så jag kan skicka ett signerat exemplar till henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar