För velig för mitt eget bästa

Jag såg Sommar med Ernst häromdagen. I går kanske det var till och med.
I alla fall blev jag helt förälskad i byggnaden han var i. En gammal hytta med gigantiska fönster och högt i tak. Precis ett sådant hus jag i mina drömmar skulle vilja bo i.
Eller så skulle jag vilja bo det gamla trålbinderiet som jag besökte under ett reportage för något år sedan. Det var också helt magiskt med den där känslan av arbete inpräglat i byggnaden. Det är något med gamla arbetarlokaler.

Okej, det var ett sidospår. Det som slog mig var att jag återigen bytte (lade till en?) stil när jag tittade på det. Jag blev helt galen i det lutade furuplankgolvet de satte in. Jag vill ha det. Jag måste ha det. Någonstans.

Och det är där problemet kommer. Jag vill också ha ekgolv. Borstad ek. Och så vill jag ha blankmålat vitt golv. Och schackrutigt linoleumgolv. Och rött gummigolv. Och schiffer. Och ... Ja ni fattar poängen. Jag vill ha färg och hårt, och vitt och mjukt och trä och naturmaterial och allt däremellan. På samma gång.

Och det speglar allt i min stil. Jag vill ha utramodernt, kalt och grafiskt. Jag vill ha nötta gamla möbler med patina, gärna målade i vitt. Jag vill ha femtiotalsteak med färgglada tyger. Jag vill ha 70-talsmönstrade gardiner, orange plast och bjärta detaljer. Och det går inte. Jag kan inte ha allt. Hur gärna jag än vill.

Så jag slits mellan stilarna, försöker kombinera, misslyckas och försöker igen. Jag kan inte välja. Jag kan inte välja stil. Jag vill ha romantiskt lantligt och modernt mixat med femtiotal. Det bara är så.

Eftersom det är omöjligt att kombinera allt tänker jag strunta i att försöka kategorisera min stil. Jag tänker strunta i att kitsch inte passar med lantligt romantiskt och att det i sin tur inte passar med en orange plastlampa. Hädanefter tänker jag bara ha saker omkring mig som jag verkligen verkligen tycker om.
Synd bara att det blir så himla många saker ...