Ta mig på orden: Jag är glad att jag lever. Även om världen fortfarande är en aning gungig känns det så härligt underbart att vara på fast mark igen. Så underbart.
Resan hem med båten var nämligen en upplevelse. För att förtydliga: En upplevelse jag aldrig mer vill uppleva.
Ungefär 2 meters vågor, krabbsjö och en pinande vind. I nästan tre timmar.
Spydde ungefär sex gånger. Bad till gud bra många fler gånger. Höll hela tiden koll på hur jag skulle komma ut ur båten om den välte och kollade efter den närmsta holmen jag kunde simma iland på. Vattnet bara sköljde över båten. Kände mig minst i hela världen.
Börjar nästan kräkas när jag tänker på hur det var. Och det värsta är att det gungar fortfarande. Kräkset liksom far upp och ner i magen ännu. Härliga detaljer va?
Nåja. Nu hoppas jag bara att pojkvännen tar sig hem den sista biten. Jag var tvungen att ringa efter skjuts hem när vi pustade ut i en hamn. Jag var helt matt av all sjösjuka och kände att jag orkade inte åka båt den sista biten hem. En tår kom till och med när jag tänkte på det. Ibland är det synd om mig.
2 kommentarer:
Men jeez! Nu förstår jag att du uppmuntrar min flytvästshopping =) Skönt att du kom hem i ett stycke, och hoppas D också kom tillbaka helskinnad. Och - ja, jag har mycket att säga - kul att det var en givande båtluff ett tag i alla fall!
Mailn: Alla är hemma helskinnade och i någorlunda god vigör. Och båtluffen var ganska mysig trots allt!
Skicka en kommentar