Pratade för inte så länge sen med en kollega om syskon och om hur man är med dem, vad de betyder för en och om det spelar någon roll var i syskonskaran man är född.
Och då slog det mig att mina två systrar är mina idoler och har alltid varit.
Jag ser upp till dem, älskar dem så mycket att det gör ont och inspireras av dem. Vill vara som de är.
Kanske är det så alla lillasyskon känner?
Jag minns en gång när jag och äldsta syrran satt på ett café och grät tillsammans. Grät över vår uppväxt, grät över allt vi missförstått och grät över att vi i dag älskade varandra. Att få höra hur livet är och har varit ur en annans perspektiv, från någon som upplevt precis samma sak.
Och det är precis det. Det är det som gör att de känns mer som mig än någon annan. De har samma föräldrar, samma erfarenheter, samma liv.
Men ändå är de så olika. Olika varandra och olika mig. De är mycket bättre, mer färdiga, mer vuxna. Och jag avundas dem. Deras kunskap och deras trygghet vill jag också ha.
Jag vill också bli så. Så som mina idoler är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar