Han kom hem, röd om kinderna och lite svettig. Ögonen lyste. Han hade hittat den. Den perfekta. Den som skulle bli vår första gran i vår första lägenhet.
Dagen efter tog vi bilen med flak, parkerade på en skogsväg och började gå.
Jag hade sågen, han hade yxan. Det skulle inte vara så långt, sa han. Men det var det.
Vi pulsade fram i snön, halkade på isiga bergsklackar och skrapade knäna.
Men mitt i allt stod den där. Och den var perfekt.
Tät, jämn och alldeles härligt grön. Och lång. Över tre meter lång.
Han högg ner den och jag sågade av den till lagom längd. Sprang och gömde den avsågade delen under en annan gran medan han täckte över stubben med torkade löv och pinnar. Ingen skulle få veta att vi tagit en gran.
Som ett team bar vi den sedan hela långa vägen tillbaka. Genom snön, över is och upp på bilflaket. Så skyndade vi oss därifrån.
2 kommentarer:
Va fint skrivet!
Gör ni samma grej i år?
Trevlig helg.
Kram Marika
Haha, tack!
Nej, det blir ingen gran i år. Vi har för mycket annat att pyssla med. Men nästa år kanske? Då bor vi i huset i alla fall!
Skicka en kommentar