Om jag bara kunde minnas

Det finns vissa stunder i livet där man inte är i sitt esse. Tillfällen då man nästan skäms över sig själv. Och just nu är jag i en sådan period.
Den senaste tiden har jag nämligen blivit glömsk. Så glömsk att jag börjar tro att åldersdemensen kommit lite väl tidigt.

Det började för ungefär en månad sedan då jag började glömma min mobiltelefon hemma när jag åkte till jobbet.
Sedan blev det värre. Jag glömde inte bara mobilen hemma när jag åkte i väg, jag glömde var jag hade lagt den när jag var hemma. Flera gånger tackade jag min lyckliga stjärna över att det går att ringa till mobilen för att lokalisera den.

Värre är det med nycklarna. De tappade jag också bort och hittade sedan i bilen. Inte i tändningen utan liggandes i passagerarsätet. Varför tankspridda jag hade lagt dem där vet jag inte.
Efter de här första incidenterna har det bara blivit värre. Jag har glömt klockan på jobbet då jag tagit av mig den utan att jag vetat om det. Jag har glömt mobilen på jobbet över natten.

Jag har glömt spisplattorna på när jag lagat mat och inte märkt det förrän en timme senare då det osat i hela köket. Jag har åkt till jobbet utan handväska – och den sägs ju vara en kvinnas bästa vän som man aldrig lämnar.
Kort sammanfattat: Jag har glömt det mesta som går att glömma. Födelsedagar, middagsbjudningar och inbokade läkartider.

Så den senaste tiden har jag börjat fundera på vad det är som är fel i min hjärna.
Jag börjar tro att jag har tappat den. Eller lagt den på något bra ställe i väntan på våren. Någonstans där jag inte hittar den. Om jag bara kunde minnas var jag lagt den.

Publicerad 17 december