”Var vänlig att fyll i blanketten”, säger den rara kvinnan bakom disken och ger mig en fet lunta med papper.
Jag suckar högt. Det finns få saker som jag avskyr så mycket som blanketter. Blanketter är nämligen oftast förknippat med alldeles för mycket byråkrati.
Ni vet förfarandet: Man ska fylla i en blankett för att få en blankett hemskickad på posten som man ska fylla i för att få den blankett som man egentligen vill fylla i. FPA och liknande instanser är experter på det.
Den här gången gällde det ansökan om xxxxxxxxx. Sju sidor att fylla i.
Jag har ännu inte börjat fylla i den men har redan ångest. Jag har nämligen inga bra erfarenheter av blanketter.
Det var en gång då jag var ung och arbetslös. Jag hade ströjobb lite här och där men inte tillräckligt att jag klarade mig. Behövde därför a-kassa så jag kom upp i full månadslön.
Fick en blankett på arbetsförmedlingen. En fet blankett. Där skulle jag fylla i alla tidigare arbetsplatser, exakt hur många timmar jag hade jobbat, hur länge jag varit med i arbetsförmedlingen och andra väldigt detaljerade uppgifter. Till på köpet krävdes arbetsintyg från alla arbetsplatser på exakt hur många timmar jag hade jobbat där. I original. Kopior godkändes inte.
Och eftersom jag jobbade lite här och där var det ett massivt jobb att försöka få alla intygen. Jag ringde, sprang runt och kämpade. Till slut, efter omkring två veckors slit, var hela den feta blanketten i fylld och alla intyg vidimerade.
Nöjd och glad lade jag brevet på posten och väntade tålmodigt. Och efter tre veckor ungefär fick jag svar: ”Du glömde kryssa i om du sedan tidigare är med i någon annan a-kassa. Var vänlig skicka in blanketterna och intygen på nytt.”
Och det var ungefär där mitt hat för blanketter uppstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar