Svår att komma underfund med

När jag var liten och ung, i tidiga tonåren, kände jag mig som en unik fjäril. Ni vet, ”ingen är som mig”, ”jag är annorlunda” och allt sånt ni vet. Precis så som alla unga tonåringar känner sig.
I dag är realist. Jag är ingen unik fjäril. Jag är ungefär som alla andra. Tänker saker som andra tänker, gör saker som andra gör, är som andra är.

Trots detta tycker en del att jag är svår. Svår att förstå, svår att greppa. Att jag döljer saker och hela tiden förvånar. Helt enkelt en människa som är svår att komma underfund med.
Och hur jag än funderar kan jag inte förstå det. Är jag det? Får man inte grepp om mig? Är jag ett stort frågetecken?

Och vad är det i så fall som gör mig så?
Jag tycker att jag är ganska öppen. Pratar vitt och brett om mig själv (lite på gränsen till för egocentrerad). Har visserligen svårt att prata känslor med alla. Men säger fortfarande hur jag mår och känner. Hymlar inte med att det är sjukt jobbigt på jobbet ibland. Berättar att jag har varit nära utbrändhet utan att skämmas. Försöker inte spela något spel.
Ändå uppfattar folk att jag gör det.

Är jag kanske för mångfacetterad? Har jag för många olika sidor att jag inte passar in i någon stöpt form? Jag är glad och ledsen ibland på samma gång, menar folk att jag inte kan vara det? Vad är det som gör att jag upplevs som svår?

I alla fall blir jag ledsen av det. Jag vet inte vad jag gör. Vet inte vad som gör att folk tycker att jag är svår. Jag vill vara öppen. Jag vill visa vem jag är – och tycker att jag gör det. Men tydligen inte tillräckligt.