Ibland funderar jag på varför vi nordbor reagerar som vi gör i sorg. Vi stänger in oss, vill vara ensamma, orkar inte prata med någon.
Sitter i mörkret och begrundar livet. Blir mer deprimerade. Vill inte förstå, ger oss inte en chans att förstå.
En gång hörde jag hur man bearbetade sorg i ett annat inte lika kallt land. Jag minns inte vilket land det var, och om man gjorde så nu. Jag minns inte heller vem som sa det till mig, men det har fastnat ändå.
Om en kvinna förlorade sin man kom hela byn till henne. De kom och frågade hur det var med henne och hon fick gång på gång berätta hur det hade gått till när mannen avled. Kvinnan grät och grät, men fick stöd av alla som kom.
När hela byn hade beklagat sorgen, uttryckt sin empati och lyssnat på kvinnan hade hon så gott som redan bearbetat sorgen. Hon hade gått vidare, fått det stöd hon behövde och gråtit de tårar hon behövt. Hon kunde acceptera faktum. Förstå att mannen inte skulle vara gladare av att hon var olycklig en lång lång tid.
Och tillbaka till oss kalla nordbor. Här vägrar vi att prata. Gräver ner oss när vi inte ventilerar problemen. Och inte förrän vi står vid ruinens brant (om ens då) pallrar vi oss iväg för att prata med någon.
Jag tycker att det är helt fel sätt att gå tillväga.
5 kommentarer:
Jag håller helt med du jag!
Shit, vad bra skrivet!!!
Hoppas det inte hänt nåt för dej som gör att du tar upp detta ämne?!?
jo, det är stor skillnad hur alla kulturer bearbetar sin sorg.Oi alla skeden i livet så är ju vi nordbor rätt så lågmälda jämfört med "de varmare" länderna..
Mille: Så bra. Om något händer någon av oss så ska vi älta det tills det värker i öronen. Okej?
Erica: Tack. Nej, oroa dig inte. Inget har hänt. Kom bara att tänka på det. Helt utan anledning.
Matilda N: Jag tycker vi borde bli mer hetlevrade här uppe i Norden på alla plan. Mer kärlek, mer sorg, mer ilska och mer glädje. Tror vi skulle må bättre av det faktiskt!
Ja, det tycker jag vi ska göra! Inte för att jag hoppas något ska hända, men bra att veta i förhand..
Skicka en kommentar