Jag kan inte fatta att jag som liten hade som högsta önskan att bli känd. Varför, om jag får fråga? Vad hade jag för motivering till det?
Det måste ju vara pest och pina att ständigt bli granskad, att någon gräver i ditt förflutna och petar och vänder och vrider på varenda liten grej du gör. Ingenting får man ha ifred. Och alltid måste man försvara om man råkat säga/skriva/göra något dumt. Fruktansvärt jobbigt.
Dessutom måste man vara på sitt bästa sätt hela tiden. Är du arg, bitter, grinig eller vad som helst börjar folk tycka illa om dig och snacka skit. Vilket jävla HELVETE.
Sedan jag flyttade från staden till lilla landet, började jobba i byns butik och sen på stora tidningen inne i staden har jag fått nog av allt vad kändisskap heter.
Jag hatar att inte kunna ragla på krogen aprak och bete mig som ett svin - om jag nu skulle vilja det.
Jag hatar att inte kunna gå på apoteket utan att vara rädd för att få blickar eller kommentarer på mina inköp.
Jag hatar att behöva vara hövlig, trevlig och alldeles alldeles underbar när jag är ledig.
Jag hatar att vara igenkänd och jag hatar att behöva vara politiskt korrekt hela tiden.
Usch säger jag bara. Det här räcker. Jag tänker ta mig tusan aldrig bli känd.
Tillägg. Mind to my self: Försök att aldrig kritisera kändisar i framtiden. Eller som kollegan sa i dag: "Kritisera aldrig en annan människa förrän du har gått tio mil i den personens skor". En jävligt god tanke. Får se om jag kan följa den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar