Navelskåderi i dubbel bemärkelse

Det finns vissa frågor som man går och grunnar på hela livet. Jag menar inte de där ”meningen-med-livet-frågorna” utan de där triviala småsakerna som tyvärr upptar en stor del av ens tankeverksamhet.
Vissa saker återkommer med jämna mellanrum och poppar upp när man minst anar det. Allt som oftast vid helt fel tillfälle.

I somras till exempel. Jag och några kollegor satt vid lunchbordet och diskuterade Feministiskt initiativ, Mona Sahlins Toblerone-affär, homosexuellas rätt att adoptera och en hel massa andra spännande och intressanta frågor.
Alla diskuterade ivrigt och debatten var stundtals riktigt het. Själv hade jag bara en enda tanke i mitt huvud: Varför jag i hela fridens namn hade fått is i min läsk trots att jag uttryckligen begärt ”utan is”.

Förutom kruxet med att tankarna kommer vid fel tillfälle så riskerar man att bli idiotförklarad om man dryftar dem. Skulle jag kläckt ur mig mitt is-problem mitt i debatten skulle jag inte bara fått en eller två konstiga blickar på mig, snarare hela matsalens.

Samma är det med mitt huvudbry gällande öronvax. Det passar sig inte att diskutera det utom med de allra närmaste – möjligtvis.
Frågan lyder: Hur tusan det kommer sig att öronvax luktar medan snor inte gör det? Trivialt tycker ni, och jag är beredd att hålla med. Men ni måste medge att det är en intressant fråga.

Den senaste tiden har däremot en helt annan fråga snurrat i skallen: Varför är navelludd alltid blått? Oavsett om du har röda, gröna eller blå kläder är luddet alltid blått.
Jag har frågat i stort sett alla i min närhet men ingen har ett svar och alla blir lika konfunderade som jag.
Kollegan P snuddade vid sanningen när han berättade att han läst att de flesta fibrer i världen var just blåa. Men då undrar jag hur tusan de hamnar i naveln?