Ödets ironi

När man för en gång skull gett sig fan på att försöka ta tag i sitt liv, göra en skillnad och återuppta (om man kan kalla att man återupptar något som inträffat två gånger tidigare) träningen blir man förkyld. Det är ju själva ...

Hade bokat pass för första gången på core som ska träna precis de muskler som jag saknar. Passet var perfekt. Steg ett för nybörjare och bara en timme efter att jag slutat jobba. Jag skulle precis hinna slänga i mig något att äta och gå full av energi och motivation tvärs över gatan in i gymet.
Jag var så beslutsam att jag bestämde mig för att inte ens avboka när alla tänkbara träningskompanjoner fick förhinder.
Ni hör: Jag. Skulle. Träna. Ensam. Och. Tyckte. Att. Det. Skulle. Bli. Kul. Det händer en på miljonen om ens det.

Men som tack för min inspiration och mitt krag-ryckande får jag hela jordens baskillusker i halsen. Och i näsan. Och i öronen. Ödets ironi verkligen.

Fast ödet har varit snällt också. Mitt inbokade kiropraktorbesök i morgon kan inte ha kommit passligare. Min nacke är på god väg att gå av och närapå ett helt nervcentra har hamnat i kläm bakom skulderbladet. Med andra ord: Det gör ont som fan just nu - men imorrn gör det inte det längre!
Om jag inte blir sängsliggande i min förkylning vill säga... Det var ju det också.