Nu tror ni som läser antingen att jag är anorektiker eller bara driver med mig själv. Men då tror ni fel.
För helt ärligt så jublade jag igår när jag fick för mig att ställa mig på vågen för första gången på drygt ett halvår. Vågen visade nästan fyra (4!) kilo mer än sist! Yey!
I stort sett sedan jag kom till världen har jag varit underviktig. Riktigt mycket underviktig. Mitt BMI ligger nånstans i farozonen för anorexia, men trots det har jag aldrig lidit av det.
Orsaken är i stället mina kära föräldrars DNA-strängar.
Min 1,89 meter långa far skickades på kollo som liten med en sträng uppmaning från farmor och farfar att han skulle gödas. Två månader senare vägde han 200 gram mer än när han kom dit. Så mycket för den gödningen.
Min 1,61 meter långa mor har alltid varit liten. Liten till både längden och bredden. När undertecknad var 17 år gammal fick jag inte på mig mammas skinnkjol som hon dansade i när hon var 20 år. Och mina höfter har aldrig beskyllts för att vara breda.
Att bli kallad stickan, skelettet, benget, rangliga Matilda, plattis och magra krake hela livet har inte varit lätt. Min tjocklek, eller snarare brist på tjocklek, har varit mitt största komplex. Flera nätter har jag legat och drömt om höfter och bröst. Flera gånger har jag önskat att jag vägde åtminstone fem kilo mer. Otaliga gånger har jag bitit mig i läppen när någon har påpekat min vikt för att inte skrika ”Och jävlar vad du är tjock om baken” till svar på deras tykna kommentarer. Kort sagt: I'ts a living hell to be too small.
Sedan jag var 14 år gammal har jag fram tills för ett halvår sedan blivit en centimeter längre (är nu alltså 1,72 meter över marken) och två kilo tyngre. Hur mycket jag än har ätit har jag inte lagt på mig mer än något gram. Hur jag än har gjort har jag alltså inte kunnat gått upp i vikt. Men nu...
Nu har jag gått in i en ny era. En ny FET era. Jag har passerat en inre magisk gräns och fått hull (nåja, lite i alla fall) på magen. Jag har gått upp fyra kilo på ett halvår och blivit ett litet fetto. Jippi!
Jaja, okej.. ett litet fetto i MINA ögon i alla fall. Är så glad!
6 kommentarer:
grattis då! :D En lite försenad födelsedagspresent från han där uppe kankse :P
shit vad avis jag blir!! Jag vill också gå upp fyra kilo! Men om du kan så finns det kanske lite hopp för mig också? Du får ju inte låta mig bli ensam spinkis kvar i släkten... buhu.
Jag ska va glad att jag har lite extra hull på kroppen då =) Fast, du sku faktist kunna få ta några kilon!
Pappas flicka: Eh, tack då.. han där uppe.
Pernilla: Det kan nog hända att du blir ensam kvar... I alla fall tänker jag fortsätta gå upp i vikt nu ;)Men som du säger, det finns hopp för dig också. Pizza är rätta medicinen!
Alexandra: Jag kan ta om du vill bli av med. Men, egentligen ska man ju vara nöjd precis som man är. :)
herregud, här känner vi igen oss! kan avslöja att mina mått ligger på 183 cm lång och 56 kg tung. det är inte direkt tjockt det heller, och nu är jag ändå "normal" mot vad jag varit. hej flaggstång, benget, "vad äcklig du ser ut" osv.
Ego egon: Vi är några få men tappra ”magra krakar” där ute. Välkommen till min klubb.
Skicka en kommentar