Prylgalen

Jag hittar hela tiden nya sidor hos mig själv som jag tidigare varit omedveten om att jag har haft. Gör man det hela livet eller går jag igenom någon sorts fas? Någon sorts lära-känna-mig-själv-och-hitta-nya-sidor-av-mig-själv-fas?

Hur som helst. Jag har kommit på att jag hatar att saker går sönder.
Inte så där "Men vad synd, vasen (eller annat valfritt) gick sönder. Det var tråkigt", utan snarare "Raaaahhhhh, gaaaaaah. Jag dör jag dör jag dör. Hela mitt liv är förstört!!!"

Detta tycker jag är mycket underligt eftersom jag egentligen inte är särskilt materialistisk eller prylgalen över huvud taget.
Jag skiter ärligt talat i om jag har en usel tv, stereo, köksbord, soffa, badkar eller vad som helst så länge det funkar. Märkesprylar gör sig heller ej besvär.

Hur tusan kan det komma sig då att jag börjar gråta när en skål går sönder? Hur kommer det sig att jag var nära att döda min pappa när han tappade min allt annat än dyrbara men dock nyinköpta plastljusstake? Varför blir jag frustrerad och får ont i hjärtat varje gång ett av våra ack så oglamorösa glas går sönder?

Det går inte ihop, jag förstår inte.
Sakerna har inga känslor! Bry dig inte! Jag får intala mig själv det.