Utanförskap är något man varken bör leka med eller skoja om. Alla, och då menar jag verkligen alla, har någon gång fått smakat på den sura karamellen och vet att den inte är god.
Att känna sig utanför är bland det absolut värsta som finns. Oavsett om man själv är stark och stadig så känns det konstigt. Nedbrytande och förstörande.
Det värsta jag vet är om jag märker att jag är en orsak till att någon känner sig utanför. Märker jag det mår jag dåligt och försöker åtgärda det.
Men tyvärr märker jag oftast inte ens att jag orsakar det. Jag gör det omedvetet, som om en liten djävul satt i mig och ville få andra att må dåligt. Och ouppmärksam som jag är ser jag det inte, tänker jag inte på det. På grund av det bidrar jag till en annan människas olycka.
Jag håller på med det nu. Innan jag har stoppat tanken har jag tyckt till, vänt mig bort, stört mig och skjutit bort. Jag vill inte. Jag försöker tänka.
Den lilla djävulens instinkt är så stark. Så elak. Så fel. Jag vill inte. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar