Mmmmat

När jag för sjunde gången i detalj började beskriva en maträtt fick min vän nog. ”Sluta prata om mat!” var beskedet.
Jag skrattade och började prata om något annat, gled vidare bland samtalsämnena och började prata om sommaren. Om längtan efter solglasögon, shorts och tygskor. Och att grilla.

Så var jag där igen. Berättade om lättgrillad aubergine med olivolja och flingsalt ovanpå. Om halloumi som grillats till perfekt seg konsistens, om hur man snabbt kunde grilla små körsbärstomater och hur det varma innanmätet splatschade ut i munnen när man bet i dem. Berättade om hur champinjoner som fyllts med vitlökssmör fick ligga på grillen tills smöret var helt smält och hur det sedan rann ut över hela tallriken, perfekt att doppa den färska potatisen i.

Och ungefär där började min vän att ruska på huvudet åt mig.
Men vad då? Jag gillar mat. Eller snarare, jag älskar mat.

Som tur är har jag en vän som står ut med mitt eviga matprat. Hon och jag pratar i stort sett bara mat. Och pratar vi inte mat så lagar vi mat.
Ju mer avancerat och ju mer tidskrävande maten är desto mer vattnas det i munnen på oss. Vi pratar om långkok av mört kött, om hel kyckling i lergryta, om stek och potatisgratäng som gjorts från grunden. Eller om revbensspjäll med världens godaste glasering gjord med öl. Och lite om musslor kokade i vin och hemmagjord bearnaisesås.

Belöningen får vi förstås när vi sedan äter. Vi mmm:ar och suckar i kapp. Tar en tugga till och fortsätter sucka och mmm:a, oförmögna att få fram några andra ljud än just de.
Så om någon ledsnar på att jag pratar mat finns det egentligen bara ett sätt att få tyst på mig – bjud mig på middag.

Publicerad i Ålandstidningen.

Bortom trött

Tröttheten. TRÖTTHETEN!
Jag passerade egentligen stadiet trött i fredags. Sedan dess har jag gått på sparenergi. Och det vet ju alla, den energin är inte så mycket att hänga i granen.

Det enda som får mig att sitta upprätt och kicka igång hjärnan* med kaffe är tanken på att jag får sova i morgon bitti. Sova sova sova sova! Gud vad jag ska sova.


*skrev först gärnan. Förstår ni vilket skick jag är i?

Byta liv?

I dag fick jag frågan om jag skulle byta tillbaka till mitt gamla liv, vara tillsammans med mitt ex och bo i hus på landet som om inget hänt, eller om jag hellre skulle leva det liv jag lever i dag.
Sett till livskvalitet, alltså trädgård, vänner på middag, trygghet och så vidare, kanske jag skulle säga ja till att byta tillbaka till mitt gamla liv. Ibland blir jag nämligen trött på att leva som en tonåring och tillbringa en stor del av mitt liv i sängen framför datorn.

Men sett till hur jag mår nu jämfört med hur jag mådde förut är svaret väldigt enkelt: Jag skulle aldrig byta tillbaka.
Och måendet, min egen hälsa, måste väl ändå vara det allra allra viktigaste?

Vad är det med måndagar?

Det slår aldrig, eller sällan i alla fall, fel.
Måndag eftermiddag och jag blir helt jävla fucked up. Grinig, på dåligt humör, orkeslös, trött och låg.
Nu är klockan 14.30 och jag är grinig så inåt helvete.

Det värsta är att det inte finns en orsak. Jag skulle så gärna önska att jag visste varför, för då kanske jag skulle veta vad jag skulle göra för att bota det. Det enda som hittills fungerat är att springa. Om jag inte däckar efter jobbet så ska jag fan göra det. Springa tills det smakar blod i munnen.

Schysta klubben

Kollega I: Alltså, jag träffade honom i tre sekunder och visste inte ens vem han var. Det första jag tänkte var ”han här är konstig”. Ja, lite som när jag träffade dig första gången Matilda.

Roligaste felskrivningen

Fick mess från min kompis i helgen. Han tyckte att jag skulle komma till den krogen han befann sig på och skrev:

”Kom hit så bjuder jag på shorts.”

Skrattar fortfarande åt det. Hahahaha! Ska fan kräva ett par shorts nästa gång jag träffar honom på krogen.

Vad jag också har gjort i helgen

Åkt lite rallybil bara. Bara en vanlig dag på jobbet.

Och som bonus

Min stalker hörde inte av sig på hela gårdagen. Jag hoppas hoppas hoppas nu att han aldrig mer gör det heller.

Grym helg

Trots tio timmars sömn på två nätter konstaterade jag i går kväll att jag fasen inte kunde ligga hemma en lördagkväll.
Så jag gick upp ur sängen, tog på mig en klänning och ett extra lager mascara, packade en kasse öl och drog på fest.
Och vilken rolig kväll det blev! Spontant, oväntat och ja, kul.

Skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Samtalsämnena på krogen var allt annat än normala och det var väl därför jag gillade det så mycket.
Mest oväntat var den finländska mannen som kom fram och blottade sig för oss med orden ”jag föddes naken och tänker gå genom livet naken!”
Jorå. Så är det att festa på Åland.

Fortsättning följer

Stalkern kontaktade mig förstås igen.
Önskar så att jag kunde säga FUCK YOU till honom. Men jag har någon arbetsskada eller spärr som gör att jag måste vara trevlig.

Skrev så här i stället:
Vänligen sluta kontakta mig. Du beter dig underligt och jag tycker att det är obehagligt.
Jag känner inte dig och är inte intresserad.

Förmodligen åt helvete för snällt. Men. Nu har jag sagt åt honom i alla fall.

Kan inte släppa tanken

Förlåt mig att jag tjatar men hela min tankeverksamhet går åt till den jävla stalkern. Ju mer jag tänker på det desto obehagligare tycker jag att det är.

Värsta händelsen har jag inte ens berättat om. Häromnatten, vid kvart över två, när jag låg i sängen och kollade på serier såg jag plötsligt någon på taket utanför. Jag såg bara att det rörde sig och att någon klättrade ner för stegen som stod lutad mot taket.
Jag tyckte personen var blond, vilket stalkern inte är, men jag är inte säker.

Det kan ju vara en slump. Kanske husägaren fick för sig att kolla hur bra arbete hans byggarbetare har gjort? Klockan kvart över två på natten. Det låter rätt osannolikt, men man vet aldrig. Kanske det var någon som vandrade hem från onsdagskrogen och tyckte att stegen såg inbjudande ut? Det kan vara en möjlighet.
Men tanken på att det faktiskt kan ha varit stalkern som klättrade upp på taket där man har full insyn i mitt sovrum får mig att må dåligt.

Jag kanske överreagerar. Han vill säkert inget illa egentligen, men hans agerande får mig ändå att känna ett obehag. Oavsett hur välmenande det egentligen är.
Nej. Usch. Nu måste jag släppa det här annars vågar jag fasen inte sova hemma i natt.

Snart vaknar demonerna

Jag blev kontaktad av honom i går igen. Och fick fler vänförfrågningar.
Ger sig inte den där jäveln snart blir jag förbannad. På riktigt.

Steg ett

”Den här personen kommer inte att kunna skicka fler vänförfrågningar till dig”.
De finaste orden jag har läst på länge tamigfan.

Stalkad. På riktigt.

För typ två veckor sedan påbörjades ett stort renoveringsarbete utomhus vid mitt grannhus. Jag vaknade en dag av en mycket högljudd vinkelslip och när jag slog upp ögonen såg jag en man springa på taket utanför mitt fönster. Jag suckade och ojade över att jag inte hade dragit ner rullgardinen men lyckades ta mig till min morgonrock utan att flasha mig själv.

Arbetet har fortsatt sedan dess och männen som springer på taket glor allt vad de kan in i min lägenhet. I början kunde jag förstå det. Jag menar, det är klart att man glor lite första gången man springer där på taket, men ju längre tid det gick desto mer oförstående blev det.
En man var värst. Han kunde stanna på stegen och nödstirra på mig när jag satt i köket och åt frukost. En gång såg jag att han stod där i närmare en minut utan att släppa mig med blicken. Inte förrän jag stirrade tillbaka slutade han.
Och så där har det fortsatt.

Ungefär samtidigt fick jag en vänförfrågan på Facebook av en man jag aldrig sett. Han bodde här, men i övrigt hade vi bara en gemensam vän. Och eftersom jag inte känner honom ignorerade jag hans förfrågan. Men de fortsatte komma. Igen och igen och igen och igen. Och igen.
Jag fattade inte vad som var problemet, varför han inte fattade hinten.
Förrän jag i måndags gick ut på trappen och rökte.

När jag kollade upp mot taket stod glomannen där och glodde. Och då slog det mig – det var samma man som idogt skickat vänförfrågningar till mig.
Glomannen har alltså tagit reda på vad jag heter och därefter skickat tio vänförfrågningar.
Det gick lite kalla kårar längs min rygg men jag fortsatte ignorera hans förfrågningar, som förstås inte upphörde.

I går skickade han ett mejl till mig på Facebook. Skrev ”acceptera min vän förfrågan tack”. Jag svarade ”jag känner inte dig”. Då frågade han om jag bodde där jag bor och jag svarade ”hur så? Jag känner dig inte.” Och då började han berätta att han ser mig varje dag och bla bla bla. Och skickade ännu en vänförfrågan.

Jag vet inte om jag ska börja bli rädd på riktigt eller om jag ska skratta åt det. Men jag börjar nästan känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag har rullgardinen i sovrummet neddragen i stort sett hela tiden och drar mig för att gå ut på trappen för att röka. I fall glomannen skulle vara där.
I och med att jag inte svarade på hans senaste mejl och ignorerade hans förfrågan senast kanske han har fattat vinken nu? Han har i alla fall inte skickat något mer till mig.

Oavsett känns det olustigt. Och rätt creepy. Vad gör man liksom? Jag känner mig maktlös. Det enda jag kan göra är att hoppas att renoveringsarbetet hos grannen går jävligt fort.

Censur

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva och berätta egentligen. Men eftersom jag inte kan skriva och berätta det här, främst för att jag inte vill att alla ska veta, så håller jag käften i stället.
Om ni undrar över min tystnad beror det alltså på det. Hjärnan är liksom fokuserad på allt det där jag inte kan skriva och berätta och lämnar inget över till flyktiga tankar. Eller till djupa reflektioner för den delen.

Kan dock konstatera att jag är äckligt löjligt positiv just nu. Så där att jag skrattar hysteriskt åt saker som inte ens är roliga.
Men hav förtröstan, jag blir nog mitt vanliga bittra jag så småningom igen.

Tvåtusenelva, den fullkomliga listan

Årets mest relevanta fråga: Varför har toaletter lock?
Årets dummaste fråga: Gör det inte ont när planet kommer ut?
Årets sista sommarhelg: Den där underbara härliga helgen på kollegans stuga. En helg att tänka på när det är februari och snöblandat regn.
Årets konstigaste: Att jag förlovade mig.
Årets resa: Svaret är lätt. Malaysia och Singapore som vi besökte i 19 dagar. Underbart på så många vis.

Årets favoritplagg: Mina trasiga jeans.
Årets kloka autocorrect: Guttskit var troligen betydligt bättre än det jag tänkte skriva.
Årets ”det är så synd om mig att jag döööör: Sjukdomen efter utlandsresan
Årets pekpinne: Endast stavas med E, god dammit!
Årets födelsedag: The big 3–0 som visade sig bli min bästa födelsedag någonsin. Vem hade kunnat ana?

Årets smash: Exet lyckades sätta mig på plats både en och två gånger under året.
Årets sociala media: Ja ja, som om bloggen och Facebook inte räckte så började jag twittra också.
Årets ooops: Vissa låtar passar sig inte att sjunga överallt.
Årets nyårslöfte: Jag lovade att inte börja träna. Höll fan inte ens det!
Årets bild: Hjulningen från midsommarafton.

Årets segerdans: När någon äntligen motbevisade ”hjärndoktor” Annica Dahlström. Glädjen, lyckan, euforin!
Årets blondin: Jag, i dubbel bemärkelse.
Årets ”det här har jag fått äta upp”: Vaddå ovärt? Jag var sååå clueless!
Årets självgoda: Att skratta åt sina egna skämt. Men vaddå, det ÄR ju faktiskt roligt.
Årets årtal: Hmm, det var väl 2009 va? (Lägger också in en bonus här, som också rör en konversation mellan mig och chefredaktören.)
Årets maträtt: Lätt chili con carne. Har bara ätit det typ 75 gånger på ett år.

Årets mest otippade: Att jag faktiskt började springa. Ännu mer otippat: Att jag faktiskt gillade det.
Årets effektivaste dag: Dagen då jag tydligen sminkade mig utan att jag visste om det.
Årets lataste: Ta-ta-da! Priset går återigen till mig! (Jag redde förstås upp det. En vecka senare.)
Årets bästa inlägg: Det måste ju typ vara det här.
Årets bröllop: Fru E fick sin make! Och festen var något utöver det vanliga. Och drygt en månad senare fick Anna sin Erik.


Årets ”det här behöver jag upprepa för mig själv”: Det räcker med att bara vara jag.
Årets helg: Den där helgen då vi grillade på sjön, hamnade på countryfestival, hade efterfest och åt världens godaste mat med bästa vännerna.
Årets projekt: Det började med att jag köpte tyg, var så arg att jag trodde att jag skulle dö, ångrade valet av tyg men slutligen resulterade i att jag faktiskt sydde en långklänning.

Årets mest oromantiska: Vi firade tio år som par, firade med att städa toaletten.
Årets ”vad fan snöt jag just ut?”: Bihåleinflammation gjorde oväntade saker med mitt snor.
Årets mest irriterande: Att kvinnor klappar sina män på huvudet. Fortfarande.
Årets dåliga mående: Oktober 2011 var i ärlighetens namn ingen höjdare.
Årets ord: Typ liksom.
Årets frisyr: Sommarfrisyren.

Årets klocka: Den biologiska som gjorde sig påmind. I höstas tystnade den dock igen av förklarlig anledning.
Årets överraskning: När mina vänner drog med mig på en överraskningshelg i Stockholm. Med god mat, champagne, Gröna Lund, Raw Comedy Club och en massa annat.
Årets fail: När kroppen får för sig att minska på brösten! Hmpf.
Årets ödesdag: Tio år bara *poff*. Och jag famlade mig fram i tårar innan jag slogs av insikten att jag plötsligt är singel.
Årets semesterbesök: Finaste moster med familj kom på besök.

Årets hem: Min alldeles egna lägenhet.
Årets insikt: Att jag kan bli lycklig. Och att jag behöver tänka mer på mig själv.
Årets mest förvirrade dag: När jag hade två byxor på jobbet.
Årets tolvåring: Jag. Som fick ÅKA grävskopa.

Årets krock: När bästa bloggalan inträffade samtidigt som lagtingsvalet. Är fortfarande ledsen över att jag missade den.
Årets freudianska felskrivning: ”Mariehamn har inget kuk”. Och så var det med det.

Det tog sin tid, men nu är den klar. Den fullständiga sammanfattningen av 2011, året som jag aldrig kommer att glömma. Av flera anledningar.
Tidigare års listor: 2010, 2009, 2008, 2007 och 2006.

Ännu ett inlägg av eufori

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig den senaste tiden, men jag känner mig lycklig.
I dag innan jobbet var jag och en vän på loppis och sedan mötte vi upp en annan vän och åt lamm i dill på mysigaste bistron. Solen sken ute och från taken drippdroppade det oavbrutet. Ciggen efter maten var underbar. Där stod vi i solskenet, hade mat och kaffe i magen och hörde hur snön under våra fötter sakta smälte bort. Och tanken som slog mig var att ”det här är livet”.

Precis samma sak kände jag i går när jag äntligen tog mig tid och ork att äta frukost. Jag röjde upp efter lördagens middag och satte mig vid köksbordet och tittade ut. Åt hembakat bröd och kände hur våren kom. Och den tog över hela mitt inre och liksom spred ett leende i hjärtat, i ögonen och på läpparna.
Det här ljuset, den här snösmältningen, det här fina sällskapet från vänner som jag alltid lyckas ha. Det tillsammans gör underverk för mig och mitt mående. Borta är alla bekymmer, all ångest och allt som fått mig att må dåligt. Jag känner mig hoppfull inför framtiden. Hur det än blir, vad som än sker, så kommer det att bli bra.

Härlisch

Det allra bästa med att jobba kväll är att jag får chansen att utnyttja solen.
Eller ja, utnyttja och utnyttja, jag får i alla fall se den. Mer än när man sitter med neddragna markiser på jobbet.

Livet asså

Åh! Livet!
Helg!
Jobbet!
Kollegorna!
Facebook!
Twitter!
Män!
Vin!
Kött!

Jag är jävligt glad i dag. Poängterar det igen, med all rätt. I dag lyser fasen solen på mig!

Potentialen är hög

Jag är glad i dag.
1) Jag är relativt frisk efter att ha legat däckad halva onsdagen och hela torsdagen i någon form av feberförkylning.
2) Det är fredag.
3) Jag har så mycket vänner som jag tycker om.

Och ja, det var typ allt. Men det är mer än tillräckligt. Den här helgen har potential att bli riktigt jävla bra.
I kväll blir det en helkväll med mig själv. Städa/diska/tvätta och laga något gott att äta. Kanske ett glas vin för mig själv också. Och de två sista avsnitten av Game of Thrones kanske?
I morgon blir det baskiska musslor med vänner. Och vin och hela paketet.

Som sagt, det kommer att bli en bra helg.

Motto

Känns det bra så är det bra.

Tre och en halv månad senare

De säger att det kommer att ta ett helt år innan jag är helt läkt. Att jag kommer att behöva gå igenom alla högtider, födelsedagar och årstider en gång för att hitta egna rutiner, sluta vara nostalgisk och finna ro.
Ett år att glömma tio år. Jag tror att det kan ligga något i det.

Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna.

Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren. Det är lite kärlek, glädje och en sorts ro. En liten glimt av lycka.
Och det bästa med det är att kärleken, glädjen, ron och lyckan enbart endast handlar om mig. Jag börjar gilla mig själv, precis exakt så som jag är. Utan krusiduller, utan spel, utan att anpassa mig efter någon annan, utan att göra mig till. Bara jag.

Superchick

Fick skönaste länken av en kompis i dag apropå mina planer på att bli Matilda Biffen Andersson till sommaren.
Nu funderar jag på att bli Matilda Superchick Andersson i stället.
”She's more then every women wants to be”. Vilken slogan!

Sömn

Jag är en ny människa. Frisk (nåja, det beror på hur man ser det), fräsch (nåja, det beror på hur man ser det) och pigg.
Orsaken är så jäkla enkel: Åtta timmars sömn.

I dag är jag redo att överta världen!

Och här sitter jag med en stor tvåa

Den senaste tiden har det varit så himla mycket. Program varje kväll typ. Dejt med vänner, flytthjälp, öl här och där, träning, skönt häng, jobb och gud vet vad. Det har gjort att de få gånger jag har varit hemma har det antingen varit fest eller så har jag varit bakfull. Tragiskt men sant faktiskt.

Förra helgen konstaterade jag att jag inte hade varit i mitt vardagsrum sedan helgen innan. Och samma sak nu. Jag var i vardagsrummet senast förra helgen.
Den lilla stunden jag är hemma, det vill säga när jag äter och timmen innan jag somnar typ, så hänger jag i sängen eftersom datorn står där. Kollar på serier och slösurfar. Ibland sitter jag också i köket.

Därför känns det väldigt nödvändigt att sitta med en stor tvåa på 75 kvadrat. Väldigt nödvändigt.

Det här med att jag är i ”form”

Jag tar tillbaka allt skryt jag någonsin sagt om min kropp. Jag är verkligen inte i form.
Spelade Playstation Move i lördags och har sinnessjuk träningsvärk i dag.

Håll käften!

Jag behöver inte bara lås på mobilen när jag är full. Jag behöver lås på min mun också. Helst silvertejp som aldrig lossnar.

Urk

En öl blev fyra fem kanske. Plus kaffedrink och shottar.
Ska försöka komma ihåg i framtiden att inte hålla samma takt som manliga vänner som väger dubbelt så mycket som jag.

Fredag kväll, vilken härlig kväll

Hoppade in som layoutare i dag. Kvällsjobb alltså. Sitter därför på jobbet ännu.
Om tio minuter blir det dock öl. ”En” öl. Typ.

Och i helgen är jag ledig ledig ledig. Hela helgen. Känns som att jag har eoner av ledig tid framför mig. En underbar känsla. Därför fredagar är så himla bra.

My next girl

Lyssna på basgången i den här låten. Oh my! Älskar den. Känns lite Jimi Hendrix över låten på något vis.
The Black Keys, de kan fasen.

Dessutom är texten rätt talande. Och videon är ju rätt kul, särskilt om man läser textremsan nedtill.

My next girl
Will be nothing like my ex girl
I made mistakes back then
I'll never do it again
With my next girl
She'll be nothing like my ex girl
That was a painful dance
Now I got a second chance

En liten fjäril

Jag har en känsla i magen. Jag tror att det kan vara en liten liten fjäril.
Inte fjärilar i magen i plural, men en. En liten nattfjäril eller något. Något som fladdrar och får mig att vara lite extra glad.

Singel

Det finns väldigt mycket i världen som är anpassat efter att vara två. Men det som jag tycker är mest konstigt är att jag numera exkluderas från sammanhang där jag tidigare har varit välkommen av den enda orsaken att jag är singel.
Och det gör mig ledsen. Jag är ju liksom samma person då som nu, den enda skillnaden är att jag numera kommer ensam. Men bara mitt sällskap kanske inte duger?

Inte så illa som det låter

Usch vad det verkar dystert i mitt liv just nu. Damn it, man kan ju bli självmordsbenägen för mindre än att läsa här.
I ärlighets namn är jag inte det minsta låg och bitter idag. Rätt sprudlande faktiskt. Sa till och med till mina kollegor att jag tyckte så mycket om dem efter att de för sjuttonde gången fått mig att gapskratta så mycket att jag nästan sprejade datorn med kaffet jag hade i munnen.

Och nu ska jag till fina vännerna på kaffe. Fint liv. På riktigt.

Less på mig själv

Tolka inte det här fel nu, men ibland vore det så jävla skönt att vara någon annan.
Inte för att jag är deprimerad eller ogillar mig själv på något vis men jag liksom blir så himla trött på mig själv, mitt liv och mitt eviga ältande.

Önskar att jag var mjuk och varm och gossig i sättet. Som min kjol i helgen. Är kantig och hård och svår och allt fan i stället. Och det kan visst vara bra, men just nu är jag bara less på det.

Tragisk på ett sunt sätt

Har den senaste tiden konstaterat att jag inte har några intressen, inga specialkunskaper och kan ingenting särskilt bra. Dessutom lever jag som en tonåring med bekräftelsebehov. Heh.
Slutsatsen av detta är att jag är tragisk.

Men min kollega gjorde just det hela lite bättre när han sa: ”Du är tragisk på ett sunt sätt”.
Oavsett vad han menar med det känns det genast inte lika tragiskt. Wiho!

Jag är rädd för Facebook!

Jag är en teknikfrämjare. Jag älskar tekniska prylar, hänger rätt (läs väldigt) mycket på nätet och gillar tekniska nyheter som på olika sätt förbättrar mitt liv.
Så som Facebook gjorde när det kom. En helt ny värld öppnade sig och plötsligt kunde jag ha en daglig och enkel kontakt med vänner från min högstadieskola. Visserligen var det bara kul i typ några minuter. När man hade frågat ”vad gör du nuförtiden? varför hör du aldrig av dig?” så hade man egentligen sagt det mesta.
Men jag minns ändå känslan.

Nu har lyckan dock ändrats till rädsla.
Det har varit livliga diskussioner om kameraövervakning i Mariehamns centrum den senaste tiden och folk drar öronen åt sig. Pratar om George Orwells 1984 och övervakningssamhällets nackdelar. Storebror ser dig, ni vet.
Men till saken hör att han redan ser dig. Och övervakar dig, varje steg du tar och vad du gör. I alla fall på Facebook.
Jag vet, det är ingen nyhet att dina bilder kan användas till lite vad som helst och att reklamen på sidan är anpassad efter din ålder, ditt kön och var du bor. Och ibland till och med anpassad efter vad du skriver i dina statusuppdateringar.
Vad som däremot var en nyhet för mig var att Facebook till och med vet saker jag inte vet.

Häromveckan poppade en man upp som ”någon du kanske känner”. Vi hade inte en enda gemensam vän, men mannen såg läskigt bekant ut. Jag kunde dock inte koppla varför och varifrån. Tills jag klickade på hans profil.
Det var den man som var ”vår” taxichaufför när jag var på semester i Malaysia. Den man som körde oss under de veckor vi var på Penang.
Hur Facebook kunde veta att vi kanske känner varandra går över mitt förstånd. Det enda jag kan tänka mig är att jag har hans telefonnummer i min mobil, som jag också surfar på Facebook med.
Som sagt. Storebror ser oss redan.

Publicerad i Ålandstidningen.

Apropå de små sakerna

Förutom att min nästa pojkvän (om jag får någon) gärna får gilla de saker som jag räknade upp som mina egenheter så har jag kommit fram till att jag vill att han ska ha förståelse för alla knäppa, konstiga, underliga tankar jag har.
De där sjuka tankarna som kommer spontant och som ingen riktigt kan förstå hur jag kom på.

Någon som svarar eller åtminstone tycker att tanken är lite intressant. Inte någon som skakar på huvudet och visar noll förståelse.

Det finns en person som jag har träffat den senaste tiden (förutom mina arbetskamrater då, de är alla lika fucked up som jag) som gör det. Och det är därför jag gillar att prata så mycket med honom. ”Intellektuell” stimulans. Jag tror att det är grymt viktigt för mig.

Rödljusen

Jag bor väldigt nära en korsning med rödljus. Så nära att de hörs väldigt väl in i lägenheten. Deras bip bip bipande för rött respektive grönt ljus.
När jag flyttade hit trodde jag att jag skulle bli sinnessjuk och dum i huvudet av det eviga piandet. Men nu hör jag det inte längre.

Betyder det att jag redan blivit sinnessjuk?

Ingen hejd på dumheterna

Ho ho vad jag blir mobbad på jobbet i dag för dumheterna jag hade för mig i lördags.
Inte bara att jag ville att folk skulle ta på min mage, jag drog tydligen ner kjolen en bit och visade magen också.
Och inte bara att jag bad folk känna på min kjol, jag sa ”det är ingen sexuellt, men känn på min kjol”.

Jag ska dessutom ha frågat min kompis ”kan inte vi bli kompisar?” Åh gud. Vi är ju redan kompisar.
Och så har jag blivit påmind om att jag satte upp folks hår på krogen, erbjöd en kille att byta hans byxor mot min kjol så att han skulle få känna hur gossig den var och gjort en himla massa annat dumt.

Ibland undrar jag om det helt enkelt inte vore bäst att låsa in mig i ett mörkt rum och kasta bort nyckeln.

Händelserik helg. Eller inte.

I lördags var det verkligen full fart. Jobba, stressa, bli dement och förlora förmågan att skriva, hem och duscha och sedan fest, krogen och efterfest.
Därför har jag de två senaste dagarna (vad som egentligen blev min helg eftersom jag jobbade lördag) gjort så lite som möjligt.
Efter att ha varit vaken mer än ett dygn ägnades söndagen åt att vakna, gå och äta pizza, gå hem och lägga mig. Och sova resten av dagen. Och natten.

I går var en lika spännande dag. Efter dusch och frukost blev det lunch på stan och sedan tv-seriemaraton. Började kolla på Game of Thrones och kunde inte slita mig. Såg sju avsnitt innan ögonen höll på att trilla ihop. Sju entimmesavsnitt alltså. Så jävla bra. Det tar ett tag att komma in i den, men när man väl gjort det – då är det kung.

Inte så många knop gjorda den här helgen alltså. Men, jag har i alla fall arbetat upp en otroligt bra förmåga att ligga på rygg. Kan ju vara en bra sak att kunna.

Närhetstörstande?

I lördags, efter x antal drinkar, ville jag först att folk skulle känna på min mage. Mest för att bevisa att jag ”snart” har magrutor.
Senare, på krogen, ville jag att folk skulle känna på min plyschkjol. ”Känn vad gossig den är!”
I dag skulle jag nästan döda för en kram.

Jag tror jag saknar beröring eller nåt.

Någon som uppskattar det lilla

En tanke som plötsligt slog mig är att jag vill att min nästa pojkvän uppskattar mina små underligheter och verkligen lägger märke till dem.
Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort. Eller som bara tycker att det är gulligt ATT jag gäspar så fort jag sätter mig i en bil. Som gillar att jag mmm:ar efter varje tugga när jag äter något riktigt gott. Eller att jag har tvångstanken att bita i ostbågar med öppen mun eftersom jag gillar det krasande ljudet.

Finns det sådana människor? Som gillar de där sakerna som gör en till en. Eller är det någon romantisk-film-skada eller nåt jag har?

Letar efter disciplinen

Är den här?

Nähä. Inte det. Får fortsätta leta så jag får gå hem från jobbet någon gång. Då blir det nämligen kalas. Med vin. Och öl. Och sprit. Redan peppad.
Kanske där problemet med disciplinen ligger vid närmare eftertanke.

Var är de?

Klockan är snart tolv och jag har fortfarande inte fått några jubelrop och applåder. Hmpf.

Hej mellanblond!

Jag färgade ju håret i dag också. Från superblond:

Till mellanblond:

Känns jävligt bra faktiskt. Mer naturligt som jag ville ha det och så passar färgen på något vis mina färger.
Hur som helst: Jag är nöjd. Så småningom kanske jag blir brunbrunett på riktigt. Men små steg i taget och så vidare.

Endorfin och smärta

Känslan jag har efter träning. Kan inte den stanna kvar för evigt och evigt? Det är liksom en upprymdhet blandat med en känsla av ”god damn du klarade det” och den där fullkomligt utmattande känslan. Tom, rensad, ren liksom.
Inga bekymmer i världen finns, jag blir bara hög på livet. Vill andas djupare och liksom fylla mig själv med luft så att stegen blir ännu lättare.

Känslan jag har en dag efter träning. Den är inte riktigt lika skön. Särskilt inte i morgon. Redan nu, knappt en och en halv timme efter att passet tagit slut, har jag ont så inåt i arslet. Och i låren. Och i vaderna. Och i triceps. Och i anklarna. Och bakom skulderbladen. Och i magmusklerna. Och i nacken.
Ja ta mig fan, det är väl bara muffen som klarat sig utan värk.

Men. Trots träningsvärk så känns det definitivt som att jag kommer att gå på HIT igen. Och fan om jag inte vinner magrutetävlingen sen.

En stor dag

I dag är en stor dag. Mycket kors i taket och så vidare.
1) Jag hade med mig matlåda för andra dagen i rad.
2) Jag kanske blir brunett igen.
3) Jag ska på något som kallas HIT, High Intensive Training, i kväll.

Förväntar mig jubel och applåder vid elvatiden i kväll. Tack på förhand.

Roliga saker folk har sagt till/om mig

”Det är något med dig. Du känns som att du har vita fluffiga moln ovanför dig.”
Kommentar: Hihi.

”Jag vet ingen som har så mycket killproblem som du.”
Kommentar: Hoho.

”Det var trevligt att träffas. Du var ett riktigt energiknippe.”
Kommentar: Hahahaha!

Testar ett nytt knep

I dag tänker jag inte träna för att bli av med ångest och jobbiga tankar. Jag tänker testa ett nytt knep som jag har stora förhoppningar på ska funka:
Gå ut och ta en öl. Eller två.

Om inte annat kanske jag har en ny typ av ångest i morgon. Alltid något.

Ingen tid för ångest

I dag är vi två allmänreportrar som ska fylla tidningen. De två andra som är på jobb (jag vet, vi är bara fyra allmänna i dag! Fucking fuck) gör sådana saker som ska publiceras i framtiden.
Därmed har jag varken tid att känna, tänka eller grubbla i dag. Och det är en jävla tur det. Befarar nämligen att den där klumpen jag anar i bröstet är en rejäl boll med ångest som liksom vill välla ut och in i mig och svärta ner hela jävla innanmätet.
Och jag orkar inte det. Jag är så jävla less på att må som en påse skit.

Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och jag vill inte få nya sår som måste läka.
Jag önskar ta mig fan att jag hade ett hjärta av teflon. I alla fall tillfälligt.

you've got a teflon heart
and nothing sticks to you
you've got a teflon heart
i think i want one too
i want one too