Det i kombination med åldern, antar jag, har fått oss att fundera över våra livsval. Lägenhet i Stockholm är inte så jävla jippi egentligen. Inte när man måste sitta inne pga snorigt barn och diverse andra orsaker den här våren. Vi längtar ut. Till gräs. Till att fysiskt kunna röra på oss naturligt genom att typ kratta. Ni fattar.
Frisk luft. En egen plätt.
Den drömmen är ouppnåelig här. Sex miljoner för ett radhus i ytterkanterna. Om ens det räcker. Det går inte med en lön.
Och Alexander verkar ha svårt att hitta jobb här. Stockholm värst drabbat av arbetslösheten i coronakrisen. Så vad ska vi göra?
Jag har ju typ mitt drömjobb här. Tjänar tillräckligt för att överleva. Utvecklas. Har kul. Trivs. Även om det är slitigt och tungt periodvis.
Om jag inte hade det jobbet jag har skulle vi flytta. Vi har ingenting här. Så känns det i alla fall. Bästa vännen i Stockholm meddelade nyss att hon ska flytta härifrån. Alexanders bästa vän har inte bott i Stockholm sedan pandemin började iom att han kan jobba på distans. Alexanders syster har varit borta från stan hela sommaren.
Allt här har varit vi i familjen. Lilla trion. Och den är ju kvar oavsett var vi befinner oss.
Men vart skulle vi flytta? Min hemstad? Alexanders hemstad? Till staden där Alexanders äldre syskon bor? Till torpet? Till en annan helt ny stad?
Jag älskar ju Stockholm samtidigt. Och har ett jobb som jag aldrig någonsin kan få någon annanstans.
Men är mitt jobb allt som håller oss kvar här? Är det allt? Det är ju inte direkt så att vi har möjlighet att utnyttja allt staden har att erbjuda när vi inte har någon barnvakt.
Och snart är jag fyrtio. Herregud. Borde man inte ha ett eget hem då? Alltså bara en lägenhet som man äger eller har förstahandskontrakt på?
Ibland är jag så less på det här att jag vill gråta. Och flytta till torpet typ. Leva superlitet och billigt. Men samtidigt vill jag verkligen inte bo på Åland. Det ger mig ångest vid tanken på att flytta tillbaka.
Äsch. Kan någon gud eller nåt bara fixa så att allt blir bra? Tack på förhand.