Det gick lite över under sommaren, han blev mycket bättre plötsligt, men nu igen har det kommit tillbaka och blivit nästan värre. Nyss när han skulle berätta en sak stammade han på nästan alla ord.
Och jag lider så med honom för jag märker hur frustrerad han är över att han inte får fram det han vill säga. Och hur ivrig han är och vill berätta allt men liksom hakar upp sig. Han verkar inte lida särskilt mycket egentligen, bryr sig inte så mycket, men ett äldre barn gjorde narr av honom häromdagen och mitt hjärta går sönder om det är så det ska vara. Att han blir retad och inte vågar prata sen.
Han är ju världens roligaste och goaste och har så många underbara funderingar och jag vill inte gå miste om det för att han blir hämmad av stamningen.
Åh, jag vill inte göra en grej av det här, för det är det inte egentligen, men jag är ändå lite lite orolig. Vill skydda honom mot allt ont och så ni vet.
Kan inte någon bara säga att det blir bra? Att det bara är så här det är ibland (vilket jag vet eftersom det är vanligt i hans ålder att stamma) och att vi kommer kolla tillbaka på den här tiden sen och knappt minnas att han stammat. Kan någon göra det?