Felix ett helt halvår

Det är ofattbart att han redan funnits i ett halvt år. Att han har blivit så stor. 

Jag älskar att följa utvecklingen. Hur han kan mer och mer och rätt vad det är vänder på sig eller hänger med i konversationen. 

Varje månad är han mer och mer med. Både fysiskt och socialt. Det märks att han förstår nu på ett helt annat vis än tidigare. Säger hej, som han har gjort länge, men nu verkar det som att han förstår innebörden. Så mycket att vi i alla fall kan säga att det är hans första ord. Första ordet han säger med mening. Sedan har han sagt nåt som liknat både mamma och pappa också, men tror tyvärr inte att han fattar att det är vi. 

Fysiskt är han lite lat tycker vi. Gnäller hellre över att inte nå eller över att ligga på mage än att göra något åt saken. Han kan i alla fall vända sig runt åt bägge håll nu. Äntligen!

Han är rätt stabil när man håller honom sittandes också och faller i alla fall inte ihop som en fällkniv när man sätter honom ner. Yey! Han sitter med kuddar i barnstolen vid bordet och så i alla fall.

Tror han lär sig sitta först samtidigt som han lär sig krypa och det är nog minst en månad kvar tills dess. 

Men han är i alla fall mycket rörligare och säkrare i alla sina rörelser nu. Ligger på rygg och svänger enkelt till sidan och sträcker sig för att nå det han vill ha. Medvetna rörelser på ett helt annat vis än förut. Stoppar nappen in i munnen själv när han tappat den till exempel. 

Han är otroligt go och glad ännu, även om han har gått igenom den värsta fasen för honom hittills, med en hel del gråt och skrik som vi inte alls varit vana vid. Men enligt appen jag har ska han ha upptäckt rum och förstår därmed att människor kan lämna honom och det kan inte vara lätt att upptäcka. Särkilt inte när han inte förstår att vi bara gått till rummet bredvid och inte till Australien. 

Nu i dagarna har han blivit lite lite mer restriktiv med leendena också och ler inte åt precis alla hela tiden. Åt de flesta dock ... Och skrattar ofta så att han får hicka vilket är sjukt jobbigt eftersom han inte är så förtjust i att dricka vatten och blir arg när han hickar för länge.

Mat älskar han däremot fortfarande och vi ökar pö om pö på portionerna. Nu ammar jag ungefär tre fyra gånger på ett dygn. Ibland mer förstås. Särskilt om vi är på resande fot, då blir det mer. Och sedan tar det några dagar för brösten att ställa tillbaka sig så då måste jag amma honom för att inte sprängas. Hittills har jag inte haft nån riktigt hemsk mjölkstockning. Peppar peppar och så vidare.

Han älskar mest gröt och katrinplommonpuré. Ogillar mest jordnötssmör fortfarande, typiskt när det är med i studien. 

Herregud, jag har skrivit det här inlägget i flera flera dagar nu men har noll inspiration. Vill ju ändå skriva ner hur han är nu och vad han kan så jag minns och nu får det liksom vara tillräckligt. 

Så, nu kan jag i stället ägna mig åt att umgås med den där härliga underbara skapelsen. Låta honom nypa mig i halsen och riva med sina små små naglar på ställen där huden är som tunnast. Och få dregelbomber på mig från den leende munnen. Eller låta hans fötter trampa mig på magen medan rumpan guppar upp och ner till musik som bara han hör. 

Han är så go. Så härlig och rolig och jag fattar inte alls de som säger att "jag minns att det var en jobbig tid när barnen var i den åldern". Han är allt annat än jobbig. Han är underbar. Min skrutt. Min baby. Min spelevink. Det bästa vi har gjort. 

En hel hand full med månader

En hel hand full. Fem månader gammal. Den sista tiden har bara swishat iväg och jag tror att han är tre månader fortfarande. Fem. Herregud.
Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.

Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.

Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.

Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.

Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)

Mitt hjärtas fröjd i fyra månader

I dag är det på dagen fyra månader sedan han kom till oss, älskade lilla Felix. Och oj vad mycket som har hänt sedan dess. Han är en egen liten människa nu. Med humör och vilja och humor.
Oftast är han glad som en solstråle och ler mot alla och skrattar högt med ljud, ibland så att han kiknar. Stoltheten i en förälder då är omätbar nästan. Tänk att vi kan vara så roliga att vårt barn kiknar av skratt!

Det märks också att han utvecklas i en rasande takt. Han griper leksaker och skakar dem och stoppar dem till munnen. Der lyckas inte alltid, vissa leksaker är för svåra att greppa och då blir han sur. Kan riktigt se hur han försöker och försöker och sedan blir jättearg när det inte går som han vill. Dåliga tålamodet har han tyvärr fått från mig.
Kroppen överlag är mer med och styrs medvetet. Han kan bra ligga på magen och hålla upp huvudet länge länge, men det är ingen favoritställning direkt. Om det inte finns tillräckligt mycket roligt att titta på börjar han skrika och vill bli vänd på rygg. Vändningen har han gjort själv några gånger, men det har oftast varit för att han tappat balansen i händerna.

Han har mer och mer fått smaka på mat. Gröt är favoriten och det har han de senaste veckorna fått lite av varje morgon, tillsammans med de matvaror vi ska introducera till honom genom allergistudien. Nu äter han ungefär en fjärdedels portion och skulle lätt kunna äta mer om vi inte stoppade honom. Måste ju hålla koll på att magen klarar av det. Vi toppar med lite katrinplommonpuré för säkerhets skull men vill gå långsamt fram.
Sömnen är också mycket bättre. Han hade fått en slags rutin där han somnade vid nio på kvällen och sedan sov till fem-sex på morgonen, men nu är han inne i en fas och vill. inte. somna. Så nattningarna kan ta timmar och han somnar jätteövertrött först vid halv elva. I går började vi nattningen vid sju i stället, så då sommnade han vid nio till slut. Fattar inte varför han inte vill sova på kvällen när han somnar själv i vaggan på förmiddagarna utan några som helst problem. Hoppas att det går över. Snabbt.

Nu med sovproblemen är det också första gången som Felix gråter ordentligt. Han har tidigare knappt gråtit alls, om han inte gjort illa sig eller så. (Typ när jag i misstag klippte honom lite i fingret ...) Men nu gråter han och skriker och är nästan otröstlig vissa kvällar. Resten av dagarna är han dock en glad skit fortsättningsvis. Gnäller lite när han är hungrig, that's it.
I helgen hade vi med honom på stan hela dagen och han bara hängde med. Sov lite, satt i famnen och tittade och var liksom med. Klagade inte en enda gång, trots att det var supervarmt. Och trots att han hade bajsat ner hela sig själv utan att vi hade märkt det. Vår vän som var med oss var helt hänförd över hur snäll han var.

Språket utvecklas också. Nu testar han olika ljudlägen och skriker högt med jämna mellanrum. Fortfarande är det mest vokaler, men börjar mer och mer få nya ljud i stil med ggggjjjjuuuu och rrrrriiijjj och liknande. När han vill visa sin uppskattning mot mig och A, till exempel om vi myser med honom, så viskar han fram ljuden och liksom gurglar dem. Får vilket hjärta som helst att smälta. Som om han behövde göra så får att få mitt hjärta att smälta? Han har smält det för länge länge sedan. Han har smält det och tagit det och har blivit mitt hjärtas fröjd sedan länge. Mammas hjärtegull, som jag brukar sjunga för honom. Jag älskar honom så himla mycket.

Det är så där halvmörkt som det kan bli när dörren till sovrummet står på vid gavel. Jag smyger, trots att jag vet att det inte behövs. Vi har suttit tre meter bort och pratat, skrattat, lyssnat på musik, tittat på film. Micrat popcorn. 

Ögonen letar snabbt efter en bröstkorg som rör sig och registrerar det omedvetet i hjärnbarken. Fortfarande gör hjärnan det, dubbelkollar att han lever. Slutar den någonsin att oroa sig?

Så går blicken till det lilla näpna ansiktet. Så litet i den stora stora spjälsängen. En minimänniska. Med allt fast mycket mycket mindre än oss andra. Helt fridfullt, anletsdragen utslätade. Trygghet och ro. Drömmer plötsligt och knorrar lite. Vänder på huvudet och börjar småsnarka. Små små andetag med tjutande inandning. Mmmmmeehj. Mmmmmehj. Mmmmmehj. 

Hjärtat i min kropp kanske inte slår snabbare, men det känns plötsligt. Det bultar av liv. Av kärlek. Av alla känslor som fyller hela kroppen. Från sinnena till hjärnan och därifrån skjuts dopamin och oxytocin ut till varenda cell. Varenda cell känner samma sak. Han är mitt allt. Han är min. Han är en del av mig. Jag är inte längre bara jag. Vi är ett. Sammanbundna av den enorma kärlek som rasar och rusar i min kropp. Herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom älskar honom älskar honom älskar honom mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. 

När skrutten fick sitt namn

Det var inte meningen att han skulle heta Felix. Vi hade en jättelång lista med namn och mina favoriter var de där gamla namnen. Edgar allra helst. Eller Ruben. Eller Sixten. Eller Alfons. Med på listan fanns också Albin, Hjalmar, Melker, Charlie, Kasper och så vidare. Felix hade vi också skrivit men mest lite i förbifarten och det var inget namn vi hade pratat om.

Så var förlossningen över, då den där tisdagen den 31 januari, 21 minuter över tio på kvällen. Jag fick upp ett litet kladdigt bylte på magen och kunde för första gången behålla det jag stoppade i min mun utan att kräkas upp det. Läkaren stod mellan mina ben med nål och tråd men det brydde jag mig inte om, allt som fanns var byltet på magen.

Han knorrade lite och ålade sig försiktigt uppåt mot mina bröst. Felix. Så kom det.

Det bara flashade förbi lite snabbt men jag kunde inte sluta tänka på det.

"Så har ni tänkt på något namn då?" frågade sköterskan. A svarade att vi hade en lång lista med namn men några var favoriter.

Jag tittade på A och sköterskan och sa "jag vet inte alls men jag fick en känsla, det kom ett namn till mig när han kom upp på min mage. Felix."

A testade namnet, frågade knytet om han hette det.

Vi var inte säkra.

Först två veckor senare efter att ha testat alla favoritnamnen på listan landade vi ändå där vi började. Det kändes som att han hade presenterat sig där och då i förlossningssalen. Och vilka är vi att inte lyssna på det?

Alfons fick också vara med, men som andranamn. Felix Alfons Gustafsson. Alla namn med bokstaven F, märkte vi långt efter att vi skickat in papprena till Skatteverket. Eller FAG, som hans initialer blir. Hehe. Det var inget vi heller tänkte på.

Den fascinerande utvecklingen

Han börjar bli så stor nu, lilla killen. Det märks både i själva kroppen och i medvetandet. Han är liksom med nu, reagerar på det vi gör och svarar oss.

På bilder tycker jag också att det syns nu. Han ser så stor ut! 

Tänk vad snabbt det går ändå, utvecklingen. Jag är så himla fascinerad av det. 

Stora killen. 

Felix tre månader

Jag såg nyss en bild på mig själv som höggravid och kan inte förstå att det bara är tre månader sedan. Det känns som ett helt liv sedan. Samtidigt som alldeles nyss, på det där skumma sättet som man ibland känner.

Felix har nu en egen personlighet. Han är envis och lite tjurig när han inte får som han vill, till exempel när han somnar trots att han inte vill det, men är oftast som en solstråle. Glad och nyfiken. Morgonen är fortsättningsvis den bästa tiden på dygnet och guuud vad allt är roligt och härligt då. Så himla avundsjuk på den livsinställningen. Fattar inte vem han ärvt det från, för både jag och A är monster på morgonen.
Han är också så himla snäll och ler mot allt och alla och skrattar med ljud. Han pratar massa och mer nyanserat än förut men skriker nästan aldrig, bara gnäller och gnyr när han är trött.

Han blir starkare och starkare och nacken behöver vi knappt hålla i nu, även om det är lite bobble head ibland. I övrigt har kanske inte så jättemycket hänt i den fysiska utvecklingen sedan han var två månader, annat än att hans rörelser är mer medvetna och lite mindre ryckiga än tidigare. Till exempel stoppar han lätt sina händer i munnen och ligger och smackar på dem.
Han drar sig lite framåt när vi sitter med honom i famnen men är långt ifrån så stabil att han kan sitta själv. Jag vet inte när barn brukar sitta, men det känns som långt fram ännu. Han kan i alla fall ligga på magen och resa nacken utan problem även om det inte är någon favoritposition. Man ser ju liksom inte lika mycket av världen då.

Han sträcker sig mot leksaker men kan inte greppa dem ännu. Han är i alla fall betydligt mer intresserad än tidigare och snart kan han nog leka med dem på riktigt. Stoppar vi ett gosedjur i famnen på honom sitter han och håller om det och slickar och suger på det och gnuggar det mot ansiktet i alla fall. Katterna har därmed också blivit mer spännande.
Bästa sakerna är fortfarande de som hänger ovanför huvud på honom: mobilen ovanför vaggan och de små djuren vid skötbordet. Och lampan vid skötbordet icke att förglömma, herregud vad den är rolig!

Han är väldigt lätt att ta med. Han är nästan alltid nöjd i vagnen och har heller inga problem att somna i våra famnar när vi är någonstans. Eller, han har inte problem att somna i någons famn faktiskt och verkar nöjd typ var han än hamnar.
Nöjd, det känns liksom som det ord som beskriver honom bäst. BVC-sköterskan frågar varje gång jag är där om han verkligen är så där lugn och nöjd hela tiden och han är ju det. Han är ett så himla enkelt barn att det känns som att jag aldrig kommer att våga försöka få ett barn till eftersom det aldrig kan bli lika nöjt och lugnt som Felix. Han är så himla nöjd och härlig och glad och sprider det till oss. Han får mig att känna mig som världens roligaste och härligaste människa också. Älskade gulliga barn, vad jag älskar honom.

Borde väl passa på att köpa en lott nu

Plötligt händer det. Skrutten sov sju timmar utan mat. Vaknade en gång och fick napp av A, sedan sov han ostört hela natten till klockan fem. Utropstecken!

Sen att han var ett skrikmonster som absolut inte ville ligga/sitta/bli buren/sova under hela kvällen i går försöker jag glömma.

Rutiner schmutiner

Förra veckan var jag på föräldragrupp för första gången. Det var trevlig och det kändes som att jag faktiskt kan ha en del gemensamt med de andra. Förutom att vi har barn i ungefär samma ålder alltså.
Hur som helst. Det var en person där som berättade att de redan hade rutiner med sin lilla baby. Rutiner som i att ”klockan sju varje kväll lägger vi barnet i dess säng och så ska barnet sova”. Typ. Och jag blev lite överrumplad av det, för det kändes så tidigt och som att de var hundra år före i barnets utveckling än vad vi är.

Här finns det liksom inga rutiner alls. Eller ja, han somnar ju oftast på kvällen vid ungefär samma tid men det kan vara i min famn, i A:s famn, i vaggan, i nästet i sängen, i soffan. Och då har han sällan pyjamas på sig. Det får han först när A går och lägger sig och kommer med honom till mig för matning. Och han sover ju inte ensam i sin egen säng heller. Han har bara legat i den vaken en gång. Han sover i nästet mellan oss och vaknar massa gånger per natt vissa nätter. Äter flera gånger per natt och ger mig aldrig mer än fem timmars sömn i sträck.

Och jag blir så osäker och fundersam och jag vet liksom inte. Ska vi försöka skapa mer rutiner? Lägga honom i sin egen säng? Försöka få honom att inte äta var tredje timme på natten? Ha en nattningsrutin?
Jag tycker ju liksom att allt funkar ganska bra som det är nu. Han somnar lite var som helst och går att flytta när han sover utan att han vaknar varje gång, även om det också händer förstås. Han känns ju trygg och lugn och sover ofta och mycket. Visst skulle jag vilja att han sov längre stunder på nätterna och inte ville ha mat så ofta. Men han kanske behöver det för att vara mätt? Han växer massa och hans viktkurva har gått från låg till över normal sedan han föddes så det är inte så att jag inte har tillräckligt med mjölk till honom. Han har ju för tusan gått upp två kilo på två månader! Fast om vi skulle ge massa mat eller extra ersättning på kvällen skulle han kanske sova lite bättre?

Hur har ni andra gjort? När har ni skaffat rutiner? Jag behöver input.

Felix, två hela månader

Det är nästan så att det syns när du växer. Varje vecka är du större och kan mer, är mer en liten baby än en nyföding. Kinderna blir rundare och du mer vaken. Du tittar nyfiket på det mesta, gillar mycket men har ganska dåligt tålamod, precis som din mamma. Efter en kvart vill du göra något nytt. Du älskar mobilen ovanför vaggan och de små figurerna som vi hängt ovanför skötbordet. Du pratar med dem och tittar så förundrat. Annars är du inte så intresserad av leksaker, du tittar en liten stund på gosedjuren men tycker inte att de är så spännande ännu. Ungefär lika spännande som katterna. Lite lagom sådär. 

Du gillar både din mamma och pappa och skrattar åt dem nästan så fort du får syn på dem. Skrattar med ljud till och med, det har du alldeles nyss lärt dig. Annars gillar du bokstaven A som du ropar ut när du kommunicerar. Lite som sjöfågeln åda: Aoooo. Eller som apor pratar: ah ah ah ah ah. Du försöker forma munnen för fler ljud och viskar ofta fram små läten.

Du följer oss med blicken och har gjort det länge och det märks att du börjar kunna fokusera på lite längre håll nu. 

Än så länge kan inte greppa saker med vilje men har börjat vifta åt det håll sakerna är, även om jag inte är så säker på att du förstått att dina händer är dina händer. Du har inte riktigt upptäckt dem ännu. 

Du sover överlag väldigt bra. Vaknar två gånger per natt ungefär och somnar oftast om efter bara fem minuter vid bröstet. Du äter ungefär var tredje timme, vilket gör att det är lätt att släpa med dig på olika grejer utan att vara rädd att du ska bli vrålhungrig på en gång. Du är lätt att ta med, du sover bra i vagnen och är oftast nöjd. Överlag känns du nöjd. Nöjd och glad och trygg.  

Du är helt enkelt underbar. Jag älskar dig mer hela tiden och har landat i det här att jag är din mamma och du är mitt barn.

Nu har du funnits i två månader. Två månader som har förändrat mitt liv, förändrat mig i grunden. Två av de bästa månaderna i mitt liv. 

En grinolle i huset

De två senaste dagarna har jag känt på hur det är att ha barn ”på riktigt” (höhö) tror jag bestämt. Skrutten, som jag tydligen kallar Felix, fick magvaccin i måndags och har haft ont i magen och överlag varit extremt orolig. Han sover inte mer än fem minuter åt gången på dagarna om han inte sover på mig eller A. Han gnyr och vaknar och skriker av magont och är ledsen för att han har tappat nappen eller av någon annan oklar anledning. Tänk att många har det så här varje dag. Jag är så bortskämd.

Annars är han himla rolig, sonen. Om en vecka blir han två månader och utvecklingen sker i en rasande takt. Han har lett mot mig och A i en månad redan och pratat sedan han var fem sex veckor ungefär, men nu är han liksom mer kommunikativ med oss. Interagerar mer på något vis.
Han är dock rätt rastlös så när man försöker underhålla honom med mobil (obs! sån med leksaker som hänger ovanför huvudet, inte en sån man ringer med), att sitta i babysittern, sitta och titta i famnen eller ligga på mage så klarar han max, allra allra max alltså, en kvart. Sedan blir han skitsur. Men det kanske är så, att de inte klarar av att ta in så mycket mer intryck åt gången.

Han sover normalt sett, alltså inte nu under grinperioden, några timmar åt gången på dagen. Vi har en vagga i vardagsrummet där han sover på dagarna, och det funkar superbra! En dag kan se ut som följande: Vaknar klockan sju, vill ha mat. Jag ammar honom och försöker lägga ner honom att somna igen, men han är supervaken. Vi gosar lite i sängen, han pratar och ler. Vi går upp, sätter honom i babysittern medan jag fixar frukost. Jag brukar hinna äta en och en halv macka innan han är missnöjd. Äter klart med honom på armen och hänger sedan i soffan ett tag. Efter två timmar typ brukar han vilja äta + sova igen så då får han det. Sedan fortsätter dagarna ungefär likadant. Vaken i en timme åt gången kanske plus tiden det tar att amma innan han sover en sväng, eller en lång stund.

Oftast gråter han knappt på hela dagen. Skriker mest av frustration när han är less på den aktiviteten vi håller på med. Och om vi gör nån utflykt, alltså på något läkarbesök eller för att handla eller fika med någon, så sover han i stort sett hela tiden. Vagnen is the shit än så länge. Däremot inte superglad alla gånger när man stannar.
På kvällen brukar han ha ett långt sjok när han bara sover, så oftast får jag och A äta middag i fred och kolla på någon serie. Lyxen! Vid nio- tiotiden brukar han vakna och käka och sedan somna om, sedan gör jag mig oftast redo för sängen och går och lägger mig medan Felix fortfarande sover i vaggan. Då tar A honom tills A också går och lägger sig, normalt sett kring ett. Då kommer han med Felix i pyjamas och så ammar jag honom för natten. Någon gång när jag varit som en trasa har A gett Felix ersättning på kvällen så att jag fått sova utan att amma honom för natten. Hjärta på det!
Och sedan vaknar Felix någon gång mellan tre och fem för att äta, sedan först till morgonen igen. Vid sju då ungefär.

Ja, det här var ju säkert superintressant för alla. Nåja. Varsågod för en dag i mitt liv. (Jag har ju för fan inget annat att blogga om nu när jag är föräldraledig!)

Mankemanget att ha barn

Det är rätt bökigt att ha ett barn och göra andra saker samtidigt. Har märkt flera saker som jag inte någonsin hade tänkt på innan jag blev en sån med barnvagn. Som:

1) att det är supersvårt att handla mat. Att bära en matkorg samtidigt som man skjuter en vagn är knöligt. Ännu knöligare är det att dra en varukorg efter sig samtidigt som man skjuter en vagn framför sig. Har hittills inte provat att dra en stor kundvagn samtidigt men tänker att det är så gott som omöjligt. Hur gör andra som måste handla mer än fem matvaror åt gången och har en barnvagn med sig? Hjälp!

2) att förflytta sig i tunnelbanasystemet. Själva tunnelbaneåkandet går ju fint, men när man ska ut från stationerna är inte lika lätt. Balansera vagn i ryckiga rulltrappor är ingen höjdare så alternativet att leta hiss är att föredra. Tyvärr fungerar de sisådär och luktar sju gånger av tio starkt av urin. Fy fan. Och så ligger de alltid en mil bort och är svåra att hitta.

3) att prova kläder. Omaket att klä av sig alla kläder för att kränga på sig andra blir liksom hundra gånger värre när man antingen måste knöla in en barnvagn i provhytten eller ha ett grinigt barn på armen. Tror inte att det är meningen att man ska prova kläder när man släpar på ett barn samtidigt. Vilket är synd eftersom kroppen liksom förändrats och jag inte längre kan köpa kläder genom att titta på dem och se att de passar. 

Går därmed alltid tomhänt hem efter en dag på stan. Där har ni nåt att tänka på butiker!

4) att kissa i offentliga miljöer. Provrumsproblematiken all over again. Som tur är finns ju ofta handikapptoaletter där barnvagnen ryms. Är ändå bökigt och en mankemang man gärna slipper. 

5) att göra läkarbesök där du ska undersökas och inte barnet. Oftast vill mottagningarna inte ha in en barnvagn så då måste du släpa på dig själv, ett barn, skötväska, vanlig väska (om man som jag fortfarande trilskas med att inte använda skötväskan som väska), vinterjacka och halsduk mössa vantar till dig ovh barnet. Mardrömmen då är att barnet spottar ut nappen så den hamnar på golvet och du på något vis måste försöka böja dig ner med hela packningen för att plocka upp den. Ja, jag talar av egen erfarenhet. 

Är det detta som kallas amningshjärna?

I går blev jag uppringd av en kvinna på Astrid Lindgrens barnsjukhus som sa att vi hade remiss där för att kolla upp en grej med lillkillen (orkar inte dra detaljer nu) och undrade om vi kunde komma redan i dag eftersom de hade en avbokning. Detta var första gången vi hörde något om detta sedan läkaren på BB sa att han skulle skicka en remiss, så det kom ganska plötsligt och samtalet kom när jag stod på bussen. Förutsättningarna var alltså inte de bästa.

I alla fall. I dag kunde jag för allt i världen inte komma ihåg var vi skulle. Inte vilken avdelning och inte hur vi skulle hitta dit. Det enda jag minns var b-hissarna i gamla sjukhuset och klockan 13. 

Så jag ringde dit i dag som nån himla kocko och bara "hej jag vet inte vart jag ska med min son senare i dag, kan ni hjälpa mig?" Och så uppgav jag min sons personnummer. 

Personen i andra änden blev mycket förvirrad. "Det larmar rött här... Kan du säga personnumret en gång till, det finns nämligen inte."

Så ja. Inte nog med att jag inte visste vart jag ska, jag har tydligen glömt bort min sons personnummer också.

Herregud. Tror jag behöver sova. 

Mamma i en månad

Tiden går så sjukt fort. Felix har funnits i en månad redan och jag och A har varit föräldrar lika länge! Absurt.

Allt börjar ändå kännas naturligt nu. Vi känner oss tryggare i rollen, förstås, och har nästan hamnat i någon slags vardagslunk. Förutom de dagar då Felix av olika orsaker vägrar ligga ner ensam eller har ont i magen och gnäller hela dagen. 

Men de dagarna är få. Oftast är han en liten ängel. Vaknar ungefär var tredje timme på nätterna och vill ha mat. På dagarna kan det ibland gå ännu längre mellan matningarna. Ibland också mycket kortare förstås. 

Nu har han sin första förkylning och är lite kinkig, men med nässugens hjälp går det att lindra den. Han har inte feber utan bara hosta och snuva som tur är. Hoppas det har gått över snart. 

Amningen funkar bra igen. Får ont ibland när han river i brösten med sina klor till naglar eller när han har "snutta hela tiden"-dagar. Men den där hemska lördagen som jag skrev om löste jag med amningsnapp och det funkade superbra, så de problemen går ju att lösa. Använde nappen på ena bröstet i en dag så bröstvårtan fick återhämta sig och slutade sedan. Funkade superbra. Han åt lika bra med som utan den. 

Han tar flaska också, vilket är bra. Han har fått ersättning två eller tre gånger och jag har pumpat ur brösten några gånger också. Han verkar inte ha skillnad på hur maten kommer, så länge den kommer. Så gött!

Han växer som han ska också. Sist hade han gått upp 450 gram på en vecka och två dagar, så det känns tryggt och bra. Han är mer än ett halvt kilo större nu än när han föddes. Fortsätter han så här blir han snart en liten tjockis. Härligt! 

Förutom att äta gillar han att ligga och titta och sprattla med armar och ben. Han är väldigt vaken och pigg när han är vaken. Nyfiken. Tittar mycket och följer med blicken, trots att jag förstått att små barn inte ser så mycket. 

Favoritplatsen att hänga på är nog pappas bröstkorg. Där somnar han nästan omedelbart och det är oerhört skönt att han är så trygg med A eftersom det ger mig lite frist. Till att bara vara jag ett tag. Det är väldigt skönt det också. 

Sammanfattningsvis är Felix alltså världens bästa barn. Om någon nu tvivlade på det. Heh. 

Söt är han också. Lilla godingen. 

En bra dag och Felix

Tänk alltså. Dagarna kan vara så olika. 

Jag orkar inte ens prata mer om gårdagen just nu, annat än säga tack för all pepp och alla råd. Tror jag grinade när jag läste vartenda ett. 

I dag är en bra dag. Och lillkillen har fått sitt namn. Till slut. 

Trasan som en gång var jag

I dag är ingen bra dag. Jag är så jävla trött, hittar inte sömnen och vill mest bara gråta. 

Amningen har ett backslag. Ena bröstet gör så ont att amma ur att jag gråter varje gång jag måste amma ur det. Bröstvårtan är så öm att jag inte kan nudda den utan att skrika. Och nu, utan någon som helst yttre påverkan dunkar det i hela bröstet av värk. Babyn vill helst ligga och snutta på bröstet och ha mig som napp vilket gör det hela så mycket värre. Han tycks ha glömt hur gött det var med nappen. 

Provade pumpa ur bröstet för att skona bröstvårtan men fick bara mer ont av det. Kanske jag gör fel? Kände mig som sämst i världen i alla fall. Sämst som mamma, så där som man känner när man inte har sovit nåt alls typ. 

Onda bröstet har början till mjölkstockning också eftersom jag knappt kan mjölka ur eller amma det och frustrationen växer. 

Han sover inte heller. Gnyr och håller på nätterna igenom. Ibland får han vansinnig magknip och ligger och skrikbajsar.

Är allmänt onöjd. Och känslan att jag är den sämsta mamma ever förstärks.

Jag kanske inte kan helamma honom?

Som det är nu känns allting hopplöst. 

Jag hoppas att det känns bättre efter sömn. Sömn. Åh vad jag vill sova. 

Söt men också ett monster

Nattens sömn: Två timmar mellan 4 och 6.

Hade räknat med dålig sömn, men det här är ju löjligt lite. 

Mvh zombien

Mitt hjärta går sönder

Den här babyn alltså. Jag döööör av att bara titta på honom. Han är så otroligt underbar och charmig och söt och härlig och och och och jag är så partisk att det skriker om det, men skit samma. Han är världens bästa barn.

Så kom han till världen, del 2

Värkarna fortsatte med samma intensitet och alla i rummet var övertygade om att barnet snart skulle födas. De satte en grej på babyns huvud så att dess hjärtfrekvens kunde mätas utan att jag skulle behöva ha CTG:n på magen. 

Jag gnydde om smärtlindring och fick tens-plattor satta fram på magen där det gjorde som mest ont. De stack och pirrade mest obehagligt och jag domderade A att höja, sänka, höja, stänga av, höja, sänka i all oändlighet tills vi konstaterade att det faktiskt var bäst att ha dem helt av. De hjälpte inte tillräckligt mycket. 

Jag började må riktigt riktigt illa och vid 13-tiden började jag spy. Allt jag fick i mig kom upp efter bara någon minut igen. Ropade "spypåse" i stort sett efter varje värk och kräktes upp de två munnar saft eller vatten jag fick i mig efter den förra. 

Personalen byttes. Nya personalen frågade om smärtlindring och jag sa "epidural om det är någon vits så här sent" och de sa att det kanske var en vits, men var samtidigt osäkra på hur mycket det skulle hjälpa så här i slutfasen. Jag hade ju bara någon centimeter kvar till krystvärkarna. 

De förslog i stället lustgas, som jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville ha. Och herregud! Himmelriket var nära. Jag klarade plötsligt av värkarna på ett helt annat vis. Det var tungt och kämpigt och det tog tid och jag spydde fortfarande oavbrutet men jag stod liksom ut.

Värkarna uppfattades stundtals lite för svaga och jag fick värkstimulerande dropp för att få fart på sakerna. Jag var tio centimeter öppen men hade en liten liten kant kvar på baksidan som babyns huvud skulle passera innan jag var fullt öppen. 

Och den där jävla kanten. Babyns huvud ville inte passera den. Det tog evigheters evigheter och jag såg att det började skymma ute och svor över att det drog ut på tiden. Hade dock så ont att jag bara kunde prata i enordsmeningar. "Lustgas", "vatten" och "spypåse" var allt jag kunde säga. 

Personalen sa åt mig att byta ställning med jämna mellanrum och jag följde villigt. Gick på toa och hade värk där, satt på huk i sängen, lutade på saccosäck, låg på rygg, låg på ena sidan och andra sidan, satt på pall och så vidare. 

Värken kontinuerlig men babyns huvud kom inte förbi. 

Till slut sa barnmorskan att kanten var passerad. Jag minns att jag skrattade av lättnad och sa "fyra timmar senare ..."

De riktiga krystvärkarna började så småningom sätta i gång. Jag hade ont ont och vred och vände och bände min kropp till den grad att jag bröt av nålen med värkstimulerande dropp som satt i handen. Personalen fick panik eftersom det sprutade blod och värkarna genast avtog i styrka. De försökte sätta nytt dropp i handen - misslyckades. Försökte sätta i armvecket - misslyckades. Försökte sätta i andra handen - misslyckades. Försökte en gång till i andra handen - misslyckades. 

Till slut fick de kalla på experthjälp som satte en supergrov nål i min handled och lindade så mycket tejp runt att jag absolut inte skulle kunna slita bort den. 

Jag minns att det var blött på båda mina händer och A sa efteråt att det sprutade blod om mig. Jag var mest irriterad eftersom jag hade kraftiga värkar samtidigt som ingen verkade bry sig om. Och dessutom nödhöll de mina händer, så jag kunde ju inte klämma någons hand för att ta mig igenom smärtan. 

Enligt journalen började krystvärkarna ordentligt vid klockan 21. Nio timmar efter att jag kom in och var supermycket öppen. Jag minns dem som i en dimma. Jag försökte trycka inåt, få kraft nedåt. Jag lät som en ko, enligt A. De höjde droppet och gav mig antibiotika eftersom vattenavgången närmade sig 18 timmar sedan. 

Här någonstans byttes personalen igen och jag var arg för att någon annan nu skulle ta över, när det gick så bra med de andra. Men glömde känslan typ på en gång och fick ett jättebra förtroende för nya barnmorskan. Hon var lugn och trygg och informerade mig om läget. 

Undersköterskan sa "nu är det inte långt kvar, snart kommer ditt barn" och jag minns glädjen. Jag tänkte mig hela förlossningen som ett maraton, men efter de många timmarna kunde jag till slut inte se målet. Det var som att efter varje uppförsbacke som jag nådde krönet på möttes jag bara av en ny uppförsbacke. Det kändes tröstlöst och jag var ganska slut. 

Krystvärkarna var superstarka och barnet kom längre och längre ned. Det skulle bara förbi blygdbenet och sedan var det ute, sa barnmorskan. 

Jag kämpade och kämpade och var så himla trött. Min ork började ta slut och A sa att det var den värsta känslan han upplevt, när jag förlorade kraften. När jag inte var superhjältestark länge. När jag gnydde "ta ut det, få ut barnet, jag orkar inte mer". 

Barnmorskan tog tag i mitt ansikte och sa åt mig att jag visst orkade. 

Efter en timme med krystvärkar förstod hon att barnet behövde hjälp. Det kom inte ut på egen hand, hur bra jag än krystade. Hon kontrollerade allt och konstaterade att barnets huvud låg snett och med ansiktet uppåt mot sidan instället för nedåt som är det normala. Det var därför den där kanten tog så lång tid att ta sig förbi, huvudets omkrets blir mycket större när inte den lilla toppiga toppen kommer först.

Barnmorskan kallade på en annan barnmorska för att rådfråga. Här fattade jag ingenting av vad de höll på med utan var mest arg för att de tvingade mig att kliva upp från pallen till sängen igen. Att göra det med ett huvud som sticker ut mellan benen är inte så skönt kan jag meddela. 

A sa för första gången att det var nära och att jag inte hade långt kvar, och hans ord gav mig styrka. Säger han det, en lekman det, då är det nära. 

På sängen igen och efter en värk kände jag att det stack till mellan benen och gnydde "aj aj aj, inte pilla, det gör ont". 

Då hade barnmorskan gjort ett litet klipp. 

Jag minns att värken kom och ena barnmorskan ropade stopp, tryck inte på mer. Och jag lydde men fattade inte varför. Var något fel? Blev extremt orolig. "Vad händer, vad händer?" frågade jag. "Titta nu så får du se när ditt barn kommer till världen svarade hon. 

Och jag tittade och såg hur ett barn sakta sakta kom ut ur mig. 

Ett skrik och sedan rakt upp på min mage. Jag kunde inte förstå. Det var över. Babyn var här. A stod med tårar i ansiktet och jag andades lugnt. 

Babyn var här! Klockan var 22.21.

Resten spelade ingen roll. Jag hade extrem vätskebrist och halsbränna, läkaren kom och sydde mig mellan benen i en hel timme och barnmorskan förklarade var de syr och sa att jag inte brustit något alls utan att det bara var klippet som skulle sys. 

En av de som var med och förlöste mig kom och visade moderkakan som jag knappt märkte av när den kom ut. A klippte navelsträngen och vi fick veta att det var en pojke. Sedan lämnades vi ensamma med det där knytet på magen. Han låg och kikade men var tyst och lugn. Och helt missformad i huvudet efter att ha fötts med huvudet på sned. 

Efter ytterligare en timme fick vi mat som jag knappt kunde få i mig efter spypärsen och sedan kom de och vägde och mätte parveln. 51 cm lång och 3.325 gram i vikt.

Han var helt perfekt och helt underbar!

Och jag hade känslan att jag aldrig aldrig aldrig igen ska föda ett barn. 

Stenar som lossnar

Babyn var ett monster i natt. Om han inte låg med ett av mina bröst i munnen, tätt intill min kropp, var det skrik och panik. Pågick från cirka 23.00 till 06.00. Däremellan var det max tiominuterssömn några gånger. Var som en trasa fram tills han äntligen somnade i sitt nest och sov till 9. Sedan ammade jag igen och så sov han - och vi - fram till 12. Är dock lite zombievarning på mig fortfarande. 

Liggammar mest hela tiden nu, tack alla för tips! Och det funkar så himla bra. Han får superbra grepp och bröstvårtorna är nästan inte såriga alls. Hurra! Är dock fortfarande lite skraj över att jag somnar och han ligger halvt om halvt på sidan. Rygg är ju det bästa sättet för att undvika plötslig spädbarnsdöd. Och det är min värsta mardröm. Jag är fortfarande orolig över att han ska sluta andas. 

Hur som helst, det jag skulle skriva var att BVC-sköterskan var på besök i dag och gav honom mer än godkänt. Han har gått upp 200 gram sedan vi lämnade BB i fredags, vilket hon sa var kanonbra. Han är nästan vid sin födelsevikt nu och därför behöver jag inte oroa mig så mycket för amningen sa hon. Han får mat. Mycket mat. 

Och så sa hon att vi kunde testa trösta med napp nu på natten om han krånglade så här mycket som i natt. Hon sa att jag måste vila bröstvårtorna och inte amma oftare än med en timmes mellanrum. Och max amma tio min på ena bröstet, tio på andra och kanske upprepa en gång om det behövdes. 

Kändes så himla skönt. 

Hennes ord var som bomull i mitt oroliga hjärta. Han växer, jag har mjölk som räcker till honom, jag behöver inte nödamma honom nätterna igenom på grund av oro att han är hungrig och amningen är så pass etablerad att vi kan börja trösta med napp. Det känns som att jag vunnit högsta vinst på lotto!

Barnet mår bra! Är mätt och nöjt. 

Nu ska jag sova, så jag orkar natten.