Jag hoppade. Utan fallskärm.

Julen, ett himla flackande överallt och skolarbete har gjort att jag inte ens har tagit mig tid att förklara. Att berätta om det där stora beslutet som jag själv inte ens förstår att jag fattade.

Det började egentligen redan i november när min chef ringde och frågade om jag skulle vara tjänstledig ett halvår till. Jag svarade att jag inte visste, att jag inte kunde bestämma mig och att jag heller inte ens visste om jag skulle komma in på b-kursen ännu. Han sa: Men jag behöver veta nu och föreslog pang bom att jag därmed är tjänstledig för studier i ett halvår till. Jag nickade okej. 

Så var allt frid och fröjd tills antagningsbeskedet kom i december. Så attraktiv kurs, så många som läser på ett program och vill ha den som valbar kurs vilket leder till: Elva platser kvar för de som läser den fristående. Idag är vi fyrtio.

Antagningen går enbart endast på antalet högskolepoäng man har sedan tidigare och jag som har folkhögskola och arbetserfarenhet i bagaget står därmed på noll (precis som vid alla antagningar till det svenska skolsystemet). 

Reservplats tjugo. På elva platser.

Min värld rasade samman. Det kändes faktiskt så. Jag kan ju inte vara tjänstledig för studier när jag inte studerar. Och jag som inte kände mig klar med Stockholm. Splittrad och förstörd försökte jag tänka logiskt. Vad hade jag för alternativ?

1) försöka hitta nån kurs med sen anmälan så jag har nånting att göra till våren. Vilket då betyder att jag ska läsa något som jag egentligen inte vill läsa bara för att kunna vara tjänstledig.

2) säga upp mig och hitta jobb i Stockholm istället.

3) flytta tillbaka till Åland och gå tillbaka till mitt jobb.

Det första alternativet kändes bara dumt och onödigt. Det sista alternativet skapade ett så enormt stort ångesttryck över bröstet att det inte ens hjälpte att skriva av mig för att få det att lätta. Det var som att hela min kropp skrek nej.

Så det fanns bara ett alternativ kvar. Att säga upp mig och flytta tillbaks till Sverige. Jag övervägde i ytterligare några dagar och sedan körde jag. Bära eller brista och fan nu fattar jag ett beslut om min framtid som är enormt och skrämmande och jag vet inte alls vad jag ska göra men jag måste ändå fatta det här beslutet.

Så nu. Nu är jag här. Utan jobb. Utan skola om några veckor. Arbetslös. Utan bostad från den 15 februari. 

Jag är vettskrämd. Så fruktansvärt livrädd. Men känner fortfarande att beslutet var helt rätt. 

Ingen utopiskt billig trea på Söder, bara ett hem som ligger varsomhelst i Stockholm

Stockholms bostadsmarknad.

Behöver jag egentligen skriva mer än så för att alla ska förstå vad jag menar? Jag vill så himla gärna ha ett hem. Ett hem där jag vet att jag får stanna minst ett år. Där jag kan ha mina grejer. En trygghet, en fast punkt.

Tips, råd, idéer, vad som helst som kan hjälpa oss att få det är så välkomna. För om en dryg månad är vi bostadslösa igen.

Orsaken till all ångest

Jag har fattat det svåraste beslutet. Någonsin tror jag. 

Jag har sagt upp mig från mitt jobb och tänker flytta från Åland. 

Det känns spännande, skrämmande och oerhört nervöst. Men rätt. Det är rätt beslut.

Men ååååå vad jag kommer att sakna alla underbara människor! Tänker jag på det får jag ont i hjärtat.

Min mamma är så bra

Den där ångesten jag skrev om igår. Som bortblåst. Jag berättade om allt jobbigt för mamma och hon bara:

"Men säger din magkänsla så, så ska du göra så. Allt kommer att lösa sig. Tänk inte på vad vi eller nån annan tycker utan gör det som känns bäst."

Dessutom bjuder hon och pappa på massa vin så just nu: Älskar livet! Och allt kommer att bli bra!

Jag mår inte så bra nu. Det händer så mycket och jag har inte riktigt kapaciteten att bearbeta det just nu. Varje liten grej blir stor och de stora grejerna blir snällaskjutmignuförjagorkarintemer-stora. Känner mig ynklig och svag och jag vet att jag behöver vara stark. Stark och principfast och tro på mig själv och ja, helt den raka motsatsen mot hur jag känner mig för det mesta.

Sedan i eftermiddags har jag haft ett tryck över bröstet efter beskedet jag fick då. Inte ens tre timmars efterskolansömn, julshopping och en lång varm dusch har helt fått det att släppa.

Igår grät jag så mycket att ögonen fortfarande ett dygn senare är svullna och plufsiga.

Jag vet att jag inte borde vara så kryptiskt och skriva så här utan att säga vad det gäller men jag kan inte det nu. Och jag orkar heller inte prata om det just nu. Jag kan inte sätta ord på det ändå eftersom det är kaos därinne.

Men jag kan iaf lugna er med att jag inte är allvarligt sjuk eller har gjort slut med A, don't you worry. Det är bara annat som vänt livet uppochner och skapar ångest.

Det jag ser mest fram emot är att vi ska åka till mamma och pappa i helgen. Jag hade planer på att hitta på en massa, träffa vänner jag inte sett på evigheter och så vidare. Nu vill jag helst av allt bara ligga på deras soffa, äta mormors lussebullar och bli omhändertagen av mina föräldrar. Åh vad jag behöver vara barn just nu.

Hälsa (eller ohälsa snarare)

Det är kanske rökningen som gör att jag ständigt känner mig halvsjuk och utan ork. Jag är inte gjord för att röka. Min kropp är inte gjord för det. Flåsiga lungor, slemhosta, täppt näsa och tungt huvud.

Överlag är jag rätt dålig på att ta hand om mig själv. Mentalt och fysiskt. Dricker för mycket alkohol, spelar för mycket mobilspel, lagar för tillfället knappt ens mat. Lat latare latast.

Men det är ju så jobbigt att behöva ta tag i sitt liv hela tiden. Att sova efter skolan är inte alls lika jobbigt.

Raggmunk

Jag skrev salstentan i lördags. Inte särskilt nervös alls, förutom över att bli vrålhungrig mitt i och inte ha tillräckligt med tilltugg med mig. Jag är ju som ett barn med diabetes när det kommer till mat. Utan mat blir jag trött, grinig, illamående, ofokuserad och ja, jävligt hungrig.

Tentan var dock så lätt att jag skrev den på lite drygt en timme och rörde inte ens min matsäck. Ha! Om jag inte gjorde några fatala misstag får jag garanterat G. Kan till och med vara och snudda vid VG, men i och med att det är högsta betyg kräver det alla rätt. Om min magkänsla är rätt kan jag ha falerat på tre frågor.

Efteråt blev det spontanhäng med några klasskamrater som jag knappt kände sedan tidigare. Och oj vad roligt det var! De var så sköna människor och det slutade med att vi hängde från klockan tolv på dagen till klockan två på natten. Jag skrattade typ oavbrutet. Tills jag blev bakfull ungefär lagom tills vi äntligen tog oss ut på krogen. 

Fördelen med det var dock att jag i går nästan inte var bakfull alls! I stället var jag den som drog A ur soffan och så gick vi på julmarknad. Köpte en hysteriskt mönstrad duk till köksbordet och en liten ljusslinga som gör att hemmet är lite mer juligt nu. Jag är nöjd.

I veckan har vi något som kallas temavecka i skolan och tanken är att vi ska vara innovativa och hitta på en digital lösning för hälsovården. Känner ungefär så här inför det: Blankt. 

Just nu är jag allt annat än innovativ. Är mer i ett enkelt stadie och är för tillfället mest intresserad av att vi har tvättid i morgon och att jag därmed får rena kläder och att jag tänkt laga raggmunk till middag. Små glädjeämnen som synes.