Att ligga i sängen och dra sig till klockan elva. Kan inte tänka mig bättre sätt att börja årets sista dag på.
Gott nytt år hörrni!
måndag, december 31, 2012
fredag, december 28, 2012
Synden straffar sig själv och så vidare
Det syns lite dåligt, men det här är mitt svullna, rödvita lillfinger. Jag drämde nämligen i det i toadörrens handtag med full kraft i går.
Men vi tar det från början.
A har länge, sedan jag färgade håret mörkt egentligen, mobbat mig för att jag har gråa hårstrån. Längst fram på huvudet och i tinningarna syns det allra mest och så fort det mörka håret har växt ut en bit står långa A och spanar i min hårbotten.
”Här har du ett grått hårstrå!” brukar han utbrista och hånskratta lite åt mig.
Jag blir förstås hemskt förnärmad. Så förnärmad att jag har kämpat för att leta gråa hårstrån hos honom. För att kunna hånskratta tillbaka förstås.
I går kom så äntligen dagen då mitt idoga letande skulle ge skörd. Vi låg på soffan och i det blåa tv-ljuset såg jag ett skäggstrå som hade en mystisk vit nyans. Jag började pilla där förstås och grävde i skägget för att slutligen få tag i det där mystiska strået.
”Titta titta titta! Jag tror att du har ett grått hårstrå i skägget! Du är också gammal!” utbrast jag glatt.
Han tvivlade och jag tvingade honom att sätta fingret på det och själv gå och kolla i spegeln.
Jag följde förstås efter, hemskt ivrig att se om strået verkligen var grått eller bara väldigt väldigt blont.
Han vred och vände på hakan för att se ordentligt. ”Jag ser inte. Dra bort det så jag får se”, sa han.
Jag tog ivrigt fram pincetten och med ett ryck drog jag loss det. Likt två föräldrar som nyss fått sitt barn kunde vi inte släppa hårstrået med blicken. Vände och vred på det och inspekterade det från alla tänkbara håll. Slutsatsen var överväldigande.
”Det var som fan. Det är grått”, sa A med lika dos förvåning som uppgivenhet i rösten.
Och jag, jag blev förstås oerhört glad. Skadeglad. Så glad att jag började peka finger, jubla och dansa segerdans. Så yvigt och glatt att jag ... Ja just det, drämde lillfingret med full kraft i det spetsiga metallhandtaget på toadörren. Så hårt att ögonen nästan tårades av smärtan.
A skakade på huvudet åt mig. ”Du vet väl vad ordspråken säger ...”
Funderar på om han menade det där med att skadeglädjen är den enda sanna glädjen?
Bittert, bittert
Jag ska på företagshälsovård om en vecka. Innan dess ska jag dit och lämna prover så att de kan kolla mitt blodsocker, kolesterol och sånt. Det innebär att jag inte får äta på tolv timmar innan provet och heller inte kissa på morgonen.
Så i går bestämde jag mig för att svälta, ställa klockan tidigt i dag och ta mig till labbet för att lämna proverna.
Det började inte så bra. Jättejättekissnödig och trött konstaterade jag att bilen var helt täckt av tjock jobbig is på alla rutor. Ett resultat av milt väder som sedan frusit på.
Kom heller inte in i bilen eftersom dörrarnas lister hade blivit blöta och fastnat när de blivit kalla. Efter mycket om och men fick jag upp passagerardörren, klättrade över till förarsätet och startade åbäket. Så fick den gå medan jag kämpade med att skrapa rutorna.
Och när jag äntligen äntligen var klar skulle jag köra i väg, fortfarande väldigt kissnödig och nu också hungrig, rör sig bilen inte en millimeter. Varken framåt eller bakåt. Däcken hade helt sonika frusit fast i det som i går var snömodd och i dag blivit tjock is.
Jag ringde A och bad han komma och knuffa, utan resultat. Jag vicklade på ratten för att få däcken att lossna, utan resultat. Jag hällde grus bakom däcken, utan resultat. Till slut hämtade vi en spade och knackade loss en värsta isen. Och efter mycket om och men kom jag i väg. Äntligen.
Bara för att mötas av ”Nej, laboratoriet är stängt i dag. Du får komma en annan dag i stället”.
Om jag svor? Behöver ni ens fråga?
Så i går bestämde jag mig för att svälta, ställa klockan tidigt i dag och ta mig till labbet för att lämna proverna.
Det började inte så bra. Jättejättekissnödig och trött konstaterade jag att bilen var helt täckt av tjock jobbig is på alla rutor. Ett resultat av milt väder som sedan frusit på.
Kom heller inte in i bilen eftersom dörrarnas lister hade blivit blöta och fastnat när de blivit kalla. Efter mycket om och men fick jag upp passagerardörren, klättrade över till förarsätet och startade åbäket. Så fick den gå medan jag kämpade med att skrapa rutorna.
Och när jag äntligen äntligen var klar skulle jag köra i väg, fortfarande väldigt kissnödig och nu också hungrig, rör sig bilen inte en millimeter. Varken framåt eller bakåt. Däcken hade helt sonika frusit fast i det som i går var snömodd och i dag blivit tjock is.
Jag ringde A och bad han komma och knuffa, utan resultat. Jag vicklade på ratten för att få däcken att lossna, utan resultat. Jag hällde grus bakom däcken, utan resultat. Till slut hämtade vi en spade och knackade loss en värsta isen. Och efter mycket om och men kom jag i väg. Äntligen.
Bara för att mötas av ”Nej, laboratoriet är stängt i dag. Du får komma en annan dag i stället”.
Om jag svor? Behöver ni ens fråga?
torsdag, december 27, 2012
Och bilderna då
Eftersom jag glömde kameran hemma och på något vis glömde bort att jag hade en mobil har jag – tada – två hela bilder från julafton.
Den ena är på mig i min pälsmössa.
Och den andra är på den finaste inslagningen som A hade gjort med ett av mina paket.
Kan dock passa på att visa en bild på vår gran också. Den var jättefin. Observera var. Eftersom foten läckte som ett såll köpte vi en ny fot som vi skulle byta till. Det resulterade i att granen välte, kulor rasade av och granen blev sned. Och fortsättningsvis utan vatten. Vi fick liksom inte ut den ur den gamla foten när allt tingeltangel hängde på. Att den är utan vatten gör förstås att det blir en himla massa barr som snart har spritt sig i precis hela lägenheten. Den lär åka ut innan tjugondag knut.
Men vi har en tomte i alla fall. En. Förutom mängder med julgranskulor är en ensam tomte det enda jag äger i julpyntsväg.
Den ena är på mig i min pälsmössa.
Och den andra är på den finaste inslagningen som A hade gjort med ett av mina paket.
Kan dock passa på att visa en bild på vår gran också. Den var jättefin. Observera var. Eftersom foten läckte som ett såll köpte vi en ny fot som vi skulle byta till. Det resulterade i att granen välte, kulor rasade av och granen blev sned. Och fortsättningsvis utan vatten. Vi fick liksom inte ut den ur den gamla foten när allt tingeltangel hängde på. Att den är utan vatten gör förstås att det blir en himla massa barr som snart har spritt sig i precis hela lägenheten. Den lär åka ut innan tjugondag knut.
Men vi har en tomte i alla fall. En. Förutom mängder med julgranskulor är en ensam tomte det enda jag äger i julpyntsväg.
Julen
Jag har sedan många år släppt på jultraditionerna som jag haft som barn. Jag tror det skedde simultant i hela min familj faktiskt. Mindre traditioner = mindre press och mindre stress. Och alla är hemskt nöjda med det. Bort med klassiska ”måsten” från julbordet, inga julklappar till oss vuxna förutom en som vi varje år lottat vem vi ska ge och få från, inget tvång att kolla på Kalle Anka, granen kläs några dagar innan i stället för kvällen före för att slippa sista minuten-ångest. Och så vidare. Traditionerna, de onödiga och stressande i alla fall, är ruckade på och alla känns faktiskt nöjda.
Därför var det inte så stor omställning att fira jul med några helt andra i år. Människor som jag inte känner så väl egentligen. A:s familjer.
Det var kallt och snö och jag hade min nya gamla pälsmössa som jag hittade på en loppis tidigt i höstas. Vi blev hämtade i bil och blev serverade glögg så fort vi klev innanför dörren hos hans mamma. Sedan julöl och gröt och jag fick mandeln. Och mys på fårfällen i soffan och paket. Till och med jag fick paket!
Och efter några timmar vidare till hans pappa på dignande julbord och vin. Soffhäng och skratt och paket även här. Och mitt i allt var klockan midnatt och vi blev hemskjutsade igen. Mätta, nöjda, glada.
Det var en fin jul. En riktigt bra jul till och med.
Och A hade köpt fina fina julklappar till mig. Julklappar som var spot on. Spelet Alfapet, filmen och hela serien This is England och världens härligaste tröja som jag tittat på men tyckt var för dyr. Så himla bra presenter. Och han blev väldigt glad över mina julklappar också.
All and all var det alltså en mycket härlig jul.
Därför var det inte så stor omställning att fira jul med några helt andra i år. Människor som jag inte känner så väl egentligen. A:s familjer.
Det var kallt och snö och jag hade min nya gamla pälsmössa som jag hittade på en loppis tidigt i höstas. Vi blev hämtade i bil och blev serverade glögg så fort vi klev innanför dörren hos hans mamma. Sedan julöl och gröt och jag fick mandeln. Och mys på fårfällen i soffan och paket. Till och med jag fick paket!
Och efter några timmar vidare till hans pappa på dignande julbord och vin. Soffhäng och skratt och paket även här. Och mitt i allt var klockan midnatt och vi blev hemskjutsade igen. Mätta, nöjda, glada.
Det var en fin jul. En riktigt bra jul till och med.
Och A hade köpt fina fina julklappar till mig. Julklappar som var spot on. Spelet Alfapet, filmen och hela serien This is England och världens härligaste tröja som jag tittat på men tyckt var för dyr. Så himla bra presenter. Och han blev väldigt glad över mina julklappar också.
All and all var det alltså en mycket härlig jul.
fredag, december 21, 2012
Stormen före lugnet
Den här veckan alltså. Kaos.
Har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt hunnit med att andas.
Jag trodde liksom folk började trappa ner inför julledigheten, avsluta allt gammalt och liksom förbereda sig för att vara ledig.
Men nej. Nyhets-Åland går på högvarv och jag med. Är så speedad nu att jag knappt har hunnit reflektera över att det faktiskt är julafton om bara några dagar.
Är i alla fall tacksam att jag knappt ska köpa några julklappar i år, att jag inte ska åka iväg och behöver planera packning, båtresa och annat krafs och att jag inte behöver fundera på vad som ska ätas under hela julafton. Hade jag haft julstress som grädde på arbetsstressmoset hade jag nog fått magsår igen.
Har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt hunnit med att andas.
Jag trodde liksom folk började trappa ner inför julledigheten, avsluta allt gammalt och liksom förbereda sig för att vara ledig.
Men nej. Nyhets-Åland går på högvarv och jag med. Är så speedad nu att jag knappt har hunnit reflektera över att det faktiskt är julafton om bara några dagar.
Är i alla fall tacksam att jag knappt ska köpa några julklappar i år, att jag inte ska åka iväg och behöver planera packning, båtresa och annat krafs och att jag inte behöver fundera på vad som ska ätas under hela julafton. Hade jag haft julstress som grädde på arbetsstressmoset hade jag nog fått magsår igen.
onsdag, december 19, 2012
Fungerar som speed
Har så sinnessjukt mycket att göra på jobbet hela kvällarna och sinnessjukt mycket att göra hemma på dagarna. Bjuder därför på lite musik som i alla fall får mig att både jobba effektivare och bli på bättre humör.
Kavninsky – Nightcall
Kavninsky – Nightcall
måndag, december 17, 2012
Att hitta rätt
Man tror att man hittat kärleken i sitt liv, tror att man ska leva med en person resten av livet. Tänker att kärlek är så här, inte alls som i filmer och i böcker. Himlastormande kan det ha varit i början förstås, när allt var nytt och spännande, men nu är det vardag. Vardag utan så mycket kärlek egentligen.
Men man tror att det ska vara så. Att kärlek är så här.
Och så lever man i det där förhållandet men tänker i smyg att ”det kanske inte ska vara så här”. Tänker tanken att han kanske inte är Den Stora Kärleken. Tänker ”tänk om ...”
Tänk om det finns någon bättre? Någon som inte har de där egenskaperna som jag inte uppskattar särskilt mycket? Någon som VILL vara med mig, ser mig, älskar mig så där innerligt som jag trodde att någon skulle göra? Så där som jag hade drömt om?
Men man säger det förstås aldrig. Tror att livet ska vara så här, att det här är kärlek.
Och så tar det slut, man träffar en ny och blir slagen i marken. Inte bokstavligt men inombords. Då förstår man att det är SÅ HÄR kärlek ska vara.
Då behöver man inte fundera längre, på om han är rätt, på om det är rätt. För man vet att det är det.
Men man tror att det ska vara så. Att kärlek är så här.
Och så lever man i det där förhållandet men tänker i smyg att ”det kanske inte ska vara så här”. Tänker tanken att han kanske inte är Den Stora Kärleken. Tänker ”tänk om ...”
Tänk om det finns någon bättre? Någon som inte har de där egenskaperna som jag inte uppskattar särskilt mycket? Någon som VILL vara med mig, ser mig, älskar mig så där innerligt som jag trodde att någon skulle göra? Så där som jag hade drömt om?
Men man säger det förstås aldrig. Tror att livet ska vara så här, att det här är kärlek.
Och så tar det slut, man träffar en ny och blir slagen i marken. Inte bokstavligt men inombords. Då förstår man att det är SÅ HÄR kärlek ska vara.
Då behöver man inte fundera längre, på om han är rätt, på om det är rätt. För man vet att det är det.
Musikhjälpen 2012
Det bästa med årets upplaga av Musikhjälpen var förstås att man lyckades samla in 23,3 miljoner euro för att barn som bor i slummen ska få rent vatten.
Men det näst bästa var att musikläggarna (i kombination med lyssnarnas önskningar kanske) inte spelade så jävla mycket jullåtar som de brukar göra. Jag hörde faktiskt bara ”All I want for Christmas is you” en enda gång. Och då lyssnade jag väldigt mycket. Tack för det!
Men det näst bästa var att musikläggarna (i kombination med lyssnarnas önskningar kanske) inte spelade så jävla mycket jullåtar som de brukar göra. Jag hörde faktiskt bara ”All I want for Christmas is you” en enda gång. Och då lyssnade jag väldigt mycket. Tack för det!
Det här med att kommentera
Den där Jenny skriver att hon funderar på att sluta blogga. Av flera orsaker förstås. Men hon skriver bland annat om en sak som jag också känt och tänkt: Att färre och färre kommenterar trots att ungefär lika många läser nu som förr.
Jag menar inte bara på min egen blogg, jag har sett tendensen hos fler. Frågan är bara vad det beror på?
Ser jag till mig själv är jag precis en lika god kålsupare som andra. Jag kommenterar mycket mindre nu än jag gjorde tidigare. För mig handlar det om att jag läser bloggar i allt större grad via mobilen eller ipaden. Och hur mycket mobilappstillverkarna har försökt optimera användningen via mobilen är det fortfarande krångligare (ibland typ omöjligt till och med) att kommentera där än via en dator.
Men är det så för alla? Är det mobilen som har orsakat detta, eller har man bara ledsnat på att dela med sig av sin åsikt? Läser man, tänker en massa saker men vill inte stöta sig med någon så man håller tyst om dem? Eller har alla börjat skriva saker som inte är värda att kommentera? Varför är vi så tysta bloggläsare?
Hur som helst har jag bestämt mig för att försöka bli bättre. Komma med synpunkter betydligt oftare än jag har gjort den senaste tiden. Om så bara ett glatt utrop om någon skriver något roligt.
För som bloggare själv vet jag hur mycket av motivationen och inspirationen man faktiskt får från kommentarer.
Jag menar inte bara på min egen blogg, jag har sett tendensen hos fler. Frågan är bara vad det beror på?
Ser jag till mig själv är jag precis en lika god kålsupare som andra. Jag kommenterar mycket mindre nu än jag gjorde tidigare. För mig handlar det om att jag läser bloggar i allt större grad via mobilen eller ipaden. Och hur mycket mobilappstillverkarna har försökt optimera användningen via mobilen är det fortfarande krångligare (ibland typ omöjligt till och med) att kommentera där än via en dator.
Men är det så för alla? Är det mobilen som har orsakat detta, eller har man bara ledsnat på att dela med sig av sin åsikt? Läser man, tänker en massa saker men vill inte stöta sig med någon så man håller tyst om dem? Eller har alla börjat skriva saker som inte är värda att kommentera? Varför är vi så tysta bloggläsare?
Hur som helst har jag bestämt mig för att försöka bli bättre. Komma med synpunkter betydligt oftare än jag har gjort den senaste tiden. Om så bara ett glatt utrop om någon skriver något roligt.
För som bloggare själv vet jag hur mycket av motivationen och inspirationen man faktiskt får från kommentarer.
Om senaste tidens ”skandaler”
Anna-Carin Carnebo skrev så himla bra om den senaste tidens debatt om pepparkaksgubbar och bortklippta dockor i Kalle Ankas jul att jag måste länka här också. Hon ger klara besked varför saker har klippts bort och varför man inte ville ha några pepparkaksgubbar. Bland annat. Alla borde läsa!
Så här skriver hon bland annat, för ni som av någon orsak inte orkar klicka på länken och läsa hela inlägget:
Kulturen är inget som inte kan förändras. Och den bild vi sprider via media påverkar vår uppfattning om våra medmänniskor och samhället. Kulturen är en viktig samhällsbärare och mycket av det som formar vår syn på saker, och ska vara förändringsbenägen.
(…)
Varför blir folk så upprörda? Jag har så svårt att förstå det. Och det gör mig ledsen. Jag tror att de flesta av er som är upprörda skulle behöva läsa på, inte bara fånga några ord som andra skriver på Facebook. Gå till källan och läs hela historien. Rannsaka om det verkligen spelar så stor roll. Fundera över din roll i samhället och vem du egentligen vill vara och framstå som – och i vilket samhälle du vill leva och uppfostra dina barn i.
Så här skriver hon bland annat, för ni som av någon orsak inte orkar klicka på länken och läsa hela inlägget:
Kulturen är inget som inte kan förändras. Och den bild vi sprider via media påverkar vår uppfattning om våra medmänniskor och samhället. Kulturen är en viktig samhällsbärare och mycket av det som formar vår syn på saker, och ska vara förändringsbenägen.
(…)
Varför blir folk så upprörda? Jag har så svårt att förstå det. Och det gör mig ledsen. Jag tror att de flesta av er som är upprörda skulle behöva läsa på, inte bara fånga några ord som andra skriver på Facebook. Gå till källan och läs hela historien. Rannsaka om det verkligen spelar så stor roll. Fundera över din roll i samhället och vem du egentligen vill vara och framstå som – och i vilket samhälle du vill leva och uppfostra dina barn i.
The Bride
måndag, december 10, 2012
Börjar bli dags
När jag separerade kände jag att jag hade alla möjligheter igen. Att jag kunde göra vad jag ville, resa, flytta, plugga, byta jobb. Ja vad som helst egentligen. Jag kände mig fri på ett vis jag tidigare inte gjort.
Jag bestämde mig dock för att ta det lugnt, inte stressa fram något. Landa i mig själv först, hitta mig själv först. Och framförallt fundera vilken av alla möjligheter jag tänkte välja.
Jag har funderat sedan dess. Valt bort en del alternativ, konstaterat att en del är bra i teorin men inte lika bra i verkligheten och känt att vissa alternativ kanske inte är så himla lockande egentligen.
Men jag har ännu inte kommit till någon insikt. Jag vet inte vad jag vill göra, men vet att jag behöver utveckla mig själv.
Och det känns som att det börjar bli dags att ta tag i det där. Dags att börja fundera på allvar. Jag har ju landat i mig själv nu, hittat mig själv och känner mig hel igen, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Så nu är det bara utvecklingen som saknas.
Jag bestämde mig dock för att ta det lugnt, inte stressa fram något. Landa i mig själv först, hitta mig själv först. Och framförallt fundera vilken av alla möjligheter jag tänkte välja.
Jag har funderat sedan dess. Valt bort en del alternativ, konstaterat att en del är bra i teorin men inte lika bra i verkligheten och känt att vissa alternativ kanske inte är så himla lockande egentligen.
Men jag har ännu inte kommit till någon insikt. Jag vet inte vad jag vill göra, men vet att jag behöver utveckla mig själv.
Och det känns som att det börjar bli dags att ta tag i det där. Dags att börja fundera på allvar. Jag har ju landat i mig själv nu, hittat mig själv och känner mig hel igen, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Så nu är det bara utvecklingen som saknas.
söndag, december 09, 2012
Skämmes ta mig fan
Jag gillar julpynt och stjärnor som lyser överallt. Och julgranskulor – det har jag massor av och älskar dem. Men. Trots allt detta har jag inte fått upp en endaste liten grej i lägenheten ännu. Inte ens en adventsljusstake att ha på bordet. Är nog latast i världen.
Frågan är om det ens är någon idé att ta tag i det nästa vecka. Två adventer är ju redan förbi och ja, efter julen vill man ju ha bort skiten så fort som möjligt.
Kanske köper en julgran och kompenserar allt det andra i stället.
Frågan är om det ens är någon idé att ta tag i det nästa vecka. Två adventer är ju redan förbi och ja, efter julen vill man ju ha bort skiten så fort som möjligt.
Kanske köper en julgran och kompenserar allt det andra i stället.
lördag, december 08, 2012
Om man läser bloggar som godnattsaga
I natt satt jag och drack Mittu och Oboj med Linn och hon berättade att hon numera hette Robert i efternamn. Då sa jag att A:s katt brukade kalla mig för Anders. Och så skrattade vi gott.
Sedan gick jag ut på gatan, då kom Inte Skyldig cyklandes och jag började jogga efter. Då märkte jag att jag hade gett mig ut i bara långkalsonger, precis som Peppe gjorde häromdagen.
I kväll tror jag att jag ska läsa en bok eller något innan jag somnar i stället.
Sedan gick jag ut på gatan, då kom Inte Skyldig cyklandes och jag började jogga efter. Då märkte jag att jag hade gett mig ut i bara långkalsonger, precis som Peppe gjorde häromdagen.
I kväll tror jag att jag ska läsa en bok eller något innan jag somnar i stället.
onsdag, december 05, 2012
Dö julmusik, dö!
Nu börjar det. Det där eviga bjällerklangandet vart än man går. I butiker, på jobbet, på alla jävla radiokanaler, på tv. Överallt. Överallt ska de trilskas med att spela de där sinnessjukt söndertjatade låtarna om och om och om och om och om igen.
Jag hatar det. Jag gillar inte jullåtar. Alls faktiskt.
Okej, jag kan förstå att det kan sprida julstämning. Är man hemma och julpysslar/pyntar/bakar pepparkakor eller annat kan jag förstå att man vill ha lite julmusik, men då kan man (till och med jag ibland) väl slänga på sin skiva eller sätta igång någon spellista på Spotify för att få stämning. Det jag inte vill är att bli påprackad stämningen när jag bara vill gå och handla, lyssna på radio eller kolla på tv.
Och skulle jullåtarna någon enstaka gång bytas ut så kanske det till och med skulle gå bra att bli påtvingad dem. Men när samma jävla låtar (Mariah Careys ”All I want for Christmas is yooou” och Whams ”Last Christmas” som exempel) ska spelas sönder och samman år efter år efter år efter år om och om och om och om igen. Då. Då vill jag ta livet av mig. Eller i alla fall döda julmusiken.
Jag hatar det. Jag gillar inte jullåtar. Alls faktiskt.
Okej, jag kan förstå att det kan sprida julstämning. Är man hemma och julpysslar/pyntar/bakar pepparkakor eller annat kan jag förstå att man vill ha lite julmusik, men då kan man (till och med jag ibland) väl slänga på sin skiva eller sätta igång någon spellista på Spotify för att få stämning. Det jag inte vill är att bli påprackad stämningen när jag bara vill gå och handla, lyssna på radio eller kolla på tv.
Och skulle jullåtarna någon enstaka gång bytas ut så kanske det till och med skulle gå bra att bli påtvingad dem. Men när samma jävla låtar (Mariah Careys ”All I want for Christmas is yooou” och Whams ”Last Christmas” som exempel) ska spelas sönder och samman år efter år efter år efter år om och om och om och om igen. Då. Då vill jag ta livet av mig. Eller i alla fall döda julmusiken.
Och resultatet
Jag förstår att ni dööör av nyfikenhet och bara vill veta hur det gick med vår paneer. Och tackar som frågar, det gick skitbra.
När vi tog fram osten ur kylen i går såg den ut så här:
Hård och fin och bra. Och god!
Eftersom paneer är en indisk rätt så gjorde vi en indisk gryta. Lite i stil med Tikka Masala.
Vi stekte osten. Den håller ihop och blir ungefär som halloumi på ytan, inte lika gnisslig dock.
Till det gjorde jag en vansinnigt god kryddblandning. Hade i cashewnötter, spiskummin, färsk ingefära, olja, honung, salt, chili och vad det nu mer var i. Det skulle också vara den indiska kryddan garam masala, men någon sådan hade vi inte så vi gjorde egen. Med svartpeppar, chili, cayennepeppar, koriander, spiskummin, kanel och kardemumma. Så mixade jag allt till en gegga och hällde över den stekta osten.
Så fick det ligga och gotta sig ett tag innan jag hällde på passerade tomater och kokosmjölk som fick koka ihop till en härlig gucka.
Till det serverade vi ris, naanbröd och tzatziki och en fräsch sallad.
Kan ju säga att det var matorgasm av sällan skådat slag. Rekommenderas starkt!
När vi tog fram osten ur kylen i går såg den ut så här:
Hård och fin och bra. Och god!
Eftersom paneer är en indisk rätt så gjorde vi en indisk gryta. Lite i stil med Tikka Masala.
Vi stekte osten. Den håller ihop och blir ungefär som halloumi på ytan, inte lika gnisslig dock.
Till det gjorde jag en vansinnigt god kryddblandning. Hade i cashewnötter, spiskummin, färsk ingefära, olja, honung, salt, chili och vad det nu mer var i. Det skulle också vara den indiska kryddan garam masala, men någon sådan hade vi inte så vi gjorde egen. Med svartpeppar, chili, cayennepeppar, koriander, spiskummin, kanel och kardemumma. Så mixade jag allt till en gegga och hällde över den stekta osten.
Så fick det ligga och gotta sig ett tag innan jag hällde på passerade tomater och kokosmjölk som fick koka ihop till en härlig gucka.
Till det serverade vi ris, naanbröd och tzatziki och en fräsch sallad.
Kan ju säga att det var matorgasm av sällan skådat slag. Rekommenderas starkt!
tisdag, december 04, 2012
Blondin vs brunett
Ibland när jag tittar på bilder saknar jag mitt blonda hår. Det såg liksom fräscht ut även om det var skitigt, oplattat eller så. Och så stack jag ut mer, eller hur man nu kan säga.
En annan stor stor fördel är också att de där jäkla gråaktiga* hårstråna inte alls syndes lika bra som de gör nu. Fan för att bli gammal. Och fan för att bli gammal och ha mörkt hår.
*läs typ kritvita, men jag försöker låtsas som att de bara skiftar lite i grått.
En annan stor stor fördel är också att de där jäkla gråaktiga* hårstråna inte alls syndes lika bra som de gör nu. Fan för att bli gammal. Och fan för att bli gammal och ha mörkt hår.
*läs typ kritvita, men jag försöker låtsas som att de bara skiftar lite i grått.
In the making of paneer
I går kunde inte jag och A hålla oss från att prova göra paneer inför dagens middag.
Paneer är alltså en typ av färskost, som man gör själv om man är ambitiös, som är vanlig i indiska rätter.
Vi började med att koka gammaldags mjölk. Den har en fettprocent på mellan 3,7 och 4,5 tror jag, och det är bra om den är rätt fet.
När den äntligen, efter idogt rörande, började koka tar man av den från plattan och klämmer i lime citron eller någon annan citrusfrukt som gör att mjölken skär sig.
Då bildas det som små ostklumpar som man sedan häller i en duk i ett durkslag.
Sedan gäller det att pressa ihop osten och klämma ur all vassle.
Då blir osten så här, merparten ihoppressad.
Sedan lade vi upp klumpen på en tallrik.
Och satte den under press. Minst 20 minuter ska den pressas för att hålla ihop. Vår stod säkert i en timme.
Redan i går kväll kunde vi se att den var hård och fin. Tjuvsmakade också lite. Smakade inte så jättemycket i och med att det inte är några kryddor i alls, förutom limen då. Men med de indiska kryddorna vi tänkte tillsätta i kväll så kommer det här bli super.
Lär återkomma.
Paneer är alltså en typ av färskost, som man gör själv om man är ambitiös, som är vanlig i indiska rätter.
Vi började med att koka gammaldags mjölk. Den har en fettprocent på mellan 3,7 och 4,5 tror jag, och det är bra om den är rätt fet.
När den äntligen, efter idogt rörande, började koka tar man av den från plattan och klämmer i lime citron eller någon annan citrusfrukt som gör att mjölken skär sig.
Då bildas det som små ostklumpar som man sedan häller i en duk i ett durkslag.
Sedan gäller det att pressa ihop osten och klämma ur all vassle.
Då blir osten så här, merparten ihoppressad.
Sedan lade vi upp klumpen på en tallrik.
Och satte den under press. Minst 20 minuter ska den pressas för att hålla ihop. Vår stod säkert i en timme.
Redan i går kväll kunde vi se att den var hård och fin. Tjuvsmakade också lite. Smakade inte så jättemycket i och med att det inte är några kryddor i alls, förutom limen då. Men med de indiska kryddorna vi tänkte tillsätta i kväll så kommer det här bli super.
Lär återkomma.
måndag, december 03, 2012
Rättelse
Eller så går jag på firmafest på onsdag och äter god mat och dricker mycket vin. På jobbets bekostnad.
Hade visst glömt bort att det var det. Och hade också glömt bort att jag är ledig på torsdag. Wiho!
Den här veckan blev ju till och med ännu bättre än jag förutspådde nyss.
Hade visst glömt bort att det var det. Och hade också glömt bort att jag är ledig på torsdag. Wiho!
Den här veckan blev ju till och med ännu bättre än jag förutspådde nyss.
Det här blir en bra vecka
I kväll ska jag laga pepparrotssås och äta till korv och potatis.
I morgon ska jag och A fira tio månader tillsammans genom att göra paneer på egen hand. Alltså göra osten själva. Och dricka ett glas tisdagsvin.
På onsdag ska vi fira skatteåterbäringen genom finmiddag och bio.
På torsdag ska jag förhoppningsvis färga håret.
Och vips så var det fredag igen.
I morgon ska jag och A fira tio månader tillsammans genom att göra paneer på egen hand. Alltså göra osten själva. Och dricka ett glas tisdagsvin.
På onsdag ska vi fira skatteåterbäringen genom finmiddag och bio.
På torsdag ska jag förhoppningsvis färga håret.
Och vips så var det fredag igen.
Hej disträ!
Kära hjärna. Vad har du för fel när jag öppnar ett dokument och du plötsligt skriver så här? Och kan du svara på var ”kabeln” kom i från?
Ibland blir jag faktiskt lite rädd för dig. Ibland tror jag inte att du och jag hänger ihop, för det verkar som att du lever ditt alldeles egna liv alldeles för ofta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)