Den har ju varit fin, trots allt. Sommaren. Jag minns den, allt det härliga.
Den gamla 50-tals trallpopen som spelades från en öppen balkongdörr i Göteborg. Hur det ekade i gränden.
Den äckliga mackan och långa långa snoken när vi spontant åkte till klipporna en dag efter jobbet.
När mina vänner från hemhemma satt i mitt kök och skrålade Nationalteatern. Hur varm jag var inombords.
Åskovädret som väckte mig när jag låg i den lilla lilla stugan på skärgårdsön. Och lukten av trä.
Sommarkvällen när blommorna var mer lila än någonsin förut. Eller när jag flera gånger stal vackra eller väldoftande blommor ur diverse trädgårdar och tog med mig in.
Kvällen hemma då vi fastnade på mattan, tittandes på en fransk härlig film.
Cykelturen hem från finaste festen, hur sommaren äntligen kom.
Midsommar med bastubad och kalldopp och galenskaper. Hur jag barfota och barbent klättrade i träd.
Tältet. Och hur det speglade sig i våra ögon, så att de helt plötsligt glittrade, såg ut som jorden sett från rymden.
Den stora varma tröjan som jag svepte om mig när jag dansade mitt i natten på festivalen.
Grillfesten på gården, hur maten smakade, hur vinet smakade, hur vi skrattade.
Bilturen i regnet. När vi stannade och sprang genom en labyrint med högt gräs och blev plaskblöta om fötterna.
Den har varit fin den här sommaren. Och jag, jag har varit lyckligare än på länge.