Jag hade ingen tät nära relation. Men ändå. Hon var alltid där. Pappas sista familj. Ursprungsfamilj.
Massa tankar på mormor kom upp. Hon betydde så mycket för mig. Mer än vad jag trodde på något vis. Även om jag vet att hon var massor mycket. Men det var ännu mer.
I dag fyllde jag år. Första gången utan att mormor hör av sig. Det kändes också. Det känns.
Jag tånker också på min egen dödlighet. När jag är trött och ledsen rusar dödsångest i kroppen. Att behöva lämna alla. Alla jag älskar. Jag såg en film nyss där kvinnan ropade ”jag vill inte dö” när hon fått dödsbesked. Jag känner så. Jag vill inte dö. Jag vill inte att andra ska dö. Kan vi inte leva leva leva. Alla jag älskar. Jag vill inte att det bara ska vara minnen kvar. Jag vill skapa minnen.
I nyhetsflödena dör de också. Krig. Barn unga vuxna. Gravid kvinna på bår. Blodig. Skynken på gatorna över kroppar. Massgrav. Bilderna snurrar i huvudet även efter jobbet.
En pojke trillar ner för ett litet berg på skolgården och dör. Ett litet barn trillar ner från ett fönster i våningshuset och dör. En ensam pojke utan föräldrar flyr kriget gråtande. Går över gränsen till grannlandet i hopp och skydd och hjälp. Ensam kvar. Döden kanske tog de andra.
Jag klarar inte mer död nu. Kan inte döden dö.