Gudrun är hemma igen!

Dom ringde, hade hittat henne omkring 1 km härifrån. Hämtade just hem henne.
Hur ska jag få henne att stanna hemma nu då?

Utlovade lussekatter

Lovade ju att berätta hur lussebullarna blev, men kom på att en bild säger mer än tusen ord.

Och ja, det ÄR saffran i. Massor med saffran.

Äh, skit i det här året

Precis som alla andra (jag vet, så jävla oorginell är jag) tänkte jag sammanfatta 2007. Men när jag började gick det inte så bra.
Det har ju inte hänt något det här året. Varken roligt eller dåligt. I fjol hade jag hur mycket som helst att skriva. Glädjande saker.

2007 har i stället varit livskrisens år. Och jobbandets. Tittar jag tillbaka på året kan jag bara se att jag funderat sönder min lediga tillvaro och resten av tiden har jag jobbat jobbat jobbat och jobbat. Blev ju arbetsledare i somras och sen dess har jag inte skrivit ett enda inspirerande blogginlägg. Arbetet har sugit musten ur mig. Vilket minnesvärt år va?

Äsch, tänkte i alla fall bjuda på lite roliga tillbakablickar. Håll till godo:

Årets irritationsmoment: Annica Dahlström. Den idiotiska forskaren som hävdar att män inte bör vara pappalediga eftersom det skadar barnet, att kvinnor med stora bröst är sämre på matte och att kvinnor är skapade för att städa. Blir förbannad bara jag tänker på henne.
Årets mest spännande: Mitt bråk på jobbet. En man jag intervjuat hotade med att stämma mig för förtal och gud vet vad. Riktigt uppfriskande faktiskt.

Årets äckligaste: Jag själv.
Årets mest uttjatade: Min mage som mitt i allt började existera. Och träningen som skulle få bort den.
Årets utmaning: Jobbet som arbetsledare.

Årets roligaste: Skrattade så jag låg dubbelvikt då det här hände. Minns du T?
Årets sammanfattning: Den här beskrivningen sammanfattar det här året klockrent. Sova och dricka vin, mitt 2007.

När magsjukan kom till byn

Ja, jag kan väl konstatera att julen inte riktigt blev som den var tänkt. Heh.
Natten mellan lördagen och söndagen kräktes min kusin. På söndagen blev min moster magsjuk. På julafton var det dags för pappa.

På juldagen däckade jag och mamma. På annandagen båda mina systrar, min pojkvän och mormor. I torsdags min ena systers man och min andra systers sambo. I går fick min ena syster om skiten och började kräkas igen.
Juldagen flydde alla fältet för att magsjukan inte skulle sprida sig. Vilken ironi nu i efterhand, det funkade inte riktigt.

Julmaten som alla slitit med har hamnat i soporna. Lite åts upp på julafton men resten ville ingen ha. Och stackars mormor som lagade en stor gryta med ris ála Malta, min favorit, som ingen ens smakade på.

Hann i alla fall njuta av julafton. Och träffade mina vänner en kortis på torsdagen. Alltid något.

Har rejält stora förväntningar på nyår nu. Det bara måste bli bättre än julen.
Må magsjukan döden dö. Och aldrig mer komma tillbaka.

And off we go again

Då så. Bara julen kvar nu. Allt annat är gjort: Fisken rökt, köttet i ordning och klapparna inslagna. Redo att åka hem-hem för att fira jul med troligtvis de sjutton bästa personerna i världen. Eller de sexton i alla fall, en har jag ju hittills inte träffat. Eller femton... erhm, host harkel. =) Också saknas ju en del av de bästa också.

Hur som helst skulle jag bara säga god jul. Så GOD JUL!


Och grattis till söta Å med M som fått en liten liten tjej i dag. Äntligen!

Ninanninna ... Dagens boktips

Ja, vad annat kan jag säga än: LÄS DEN!
Både pojkvännen och jag skrattade så att tårarna kom när vi läste den här boken under semestern. Hon är helt enkelt Den bästa med stort D på att formulera sig på bra och roliga sätt.

Skulle egentligen kunna välja huuuur många smakprov ur boken som helst men väljer i stället att slå upp den på måfå och bjuda på det som står:

Jag kommer på mig själv med att raka bikinilinjen för att jag ska på babysim. Vad är det med mig? Jag brukar aldrig raka bikinilinjen. Vem är det jag vill imponera på? Som om T skulle bry sig. Han har nog sett värre saker i dom där regionerna.
...
Väl på plats visar det sig vara ett riktigt lyckokast att jag rakade mig, för badfröken säger att om man har långt hår måste man ha det i tofs och det är ändå mer smärtsamt än rakning.

Briljant kvinna, hon där Annika Lantz. Läs också hennes blogg. Smart humor som jag älskar.
Ps. Nu är jag väl förtjänt av en plats i hennes fanclub?

Vägarna är minst sagt outgrundliga

Tittade på skoj på senaste månadens bloggstatistik och konstaterade att folk hittar hit på alla möjliga olika vis. En stor del via kära älskade google.
Sökorden var, ja vad kan man säga... varierande:

Vad heter jag längtar efter dig på tyska? - Kartoffeln, alles klar?
Toppmatad diskmaskin - Finns det sådana? Gud så opraktiskt.
Skinnkjol - Aldrig haft någon.
Perfekt kropp - Se ovan.
Kermit dammsugare - Åh! En sån vill jag också ha!
Jag knullar med min systerson - Sluta genast läsa min blogg!
Bli författare, plan ett år - Lycka till!
Förbannat trött på sin pojkvän, det kröp i varenda nerv, ut, ut, ut - Helt klart den längsta sökfrasen. Grattis.
Städa hela tiden - Nej, då har du hittat fel blogg.
Bajs - Håller med.

Det här blir en jättebra dag

Ett grinigt mejl, ett grinigt telefonsamtal. Klockan är bara halv tio.
Jag känner på mig att den här dagen kommer att bli lysande. Jättebra. Superduperbra. Världsbäst. Eller kanske inte.

Det enda som är lite glädjande är väl att vi får julbord till lunch.

Här får man svar på tal

Jag: ”Dumma dator! Varför blir det dubbla mellanslag när jag bara slår en gång på tangenten?”
J: ”Parkinsons light.”

Kommentarer överflödiga. Hahahahaha!

Min katt gillar mig inte

Gudrun är borta. Igen.
Två veckor har hon varit borta nu. Stack när vi var på semester. Stackars grannen som var kattvakt var helt förstörd. Jag tröstade henne med att Gudrun nog hade stuckit iväg oavsett.

Hon gillar mig nog inte. Vill inte bo hos oss. Elaka feta hankatter skrämmer iväg henne och torktumlaren för sånt liv att hon knappt vågar röra sig i lägenheten. Har nästan rivit sönder altandörren för att undkomma hemska hemska lägenheten.

Men det spelar ingen roll. JAG SAKNAR HENNE! Snälla katt, kom tillbaka.

Blåögd och lurad

Jag är blåögd och enormt godtrogen, men den senaste tiden har det inte känns särskilt bra.
Det känns nämligen hela tiden som om alla försöker lura mig. På alla sätt och vis.

Kanske jag börjar bli cynisk.

Började grina

I morse på radion: Akustisk gitarr, mjuk röst och den här låten.
Så klart att jag började grina.

Linlugg utan sotlugg

Sitter fortfarande på jobbet. I morse lussade ena avdelningen för resten av huset. Var mysigt och trevligt tills jag alldeles nyligen skulle äta lussebullarna som det bjöds på.
DET VAR INGEN SAFFRAN I!

Alltså, gillar eller tål man inte saffran äter man pepparkakor. Basta.
Men de politiskt korrekta mesarna som jobbar här har köpt in lussebullar utan saffran ”så att alla kan äta”.

Lussebullar utan saffran är som Ler utan Långhalm. Som Tommy utan Annika. Som Linlugg utan Sotlugg. Som Piff utan Puff. Som Bull utan Bill. Som Halvan utan Helan.
Ja, ni förstår poängen.

Jag är Dödens ängel

Så här på luciamorgonen sitter vi på redaktionen och pratar död. Thore Skogmans död.
Jag deklarerade stolt att jag skakat hand med honom.

P var mäkta imponerad:
– Oj, oj. Var ska det här sluta? Du har skakat hand med Thore Skogman och brutit arm med Svullo. Nu är båda döda. Kan du röra någon utan att skada dem?

Sen ångrade han sig och tyckte att jag var ett alldeles utmärkt vapen, Dödens ängel, som kunde skickas fram till personer som var mindre önskvärda. Som George W Bush. Och Lasse Berghagen.

Jag har redan skakat hand med Lasse Berghagen.
Shit!

Nu jäklar ska håret färgas

Sa jag förresten att jag bokade klipptid i dag?

Nej Matilda, alla är inte söta

När vi var nere i Egypten hände något konstigt. Nästan övernaturligt konstigt. Kanske rent av ett himmelskt mirakel.
Jag tyckte alla barn var söta.

Alla. Barn. Söta. Nej, den meningen har inte jag ens tänkt förut.

När jag låg på stranden och såg lilla killen med bilbadbyxor smälte hjärtat. Lilla tjejen med prickiga bikinitrosor. Lilla killen som jagade stackars storken längs hela den 700 meter långa stranden. Lilla tjejen med jordens största ögon. Lilla tjejen med hål i öronen. Lilla kille som flinade så fort han fick syn på mig. Ja alla, alla var söta.

Frågade pojkvännen om han trodde att den biologiska klockan hade börjat klämta. Han betvivlade det.
Själv tror jag att jag börjar bli gammal, med allt vad det innebär.

Fick det bekräftat senare också. När jag just hade klivit ur duschen hittade jag beviset:

Ett grått hårstrå! Nu dör jag.

Lite solbränd och mycket utvilad

Jag skulle kunna berätta om hur många öl jag drack på stranden (10).
Hur många soltimmar som smekte min kropp (typ 40).
Hur många kamelryggar jag satt på (0, men en dromedarrygg).
Hur många goda måltider jag åt (14).
Hur många honungsmeloner jag slaskade i mig till frukost (4).
Hur många pyramider jag såg (0).
Hur många souvenirer jag köpte (2).
Hur många gånger jag hörde "Was kostet die shue?" (1.000).
Hur många gånger jag var på Jeepsafari i öknen (1, och det räckte gott och väl).
Hur många böcker jag läste på stranden (3).
Hur många äkta beduinbyar jag var i (0, men i en som sa sig vara äkta).
Hur många gånger jag tänkte på jobbet (0).
Hur många gånger jag tänkte över huvud taget (0).

Men jag gör inte det. Sammanfattar hela resan i stället med den här beskrivningen och den här bilden.


Och det mest ironiska är att första gången jag lägger ut en bild på mig själv på bloggen är det den här bilden.

Honey, I'm home!

Och så lite mer skryt

Chefredaktören sa just att jag gjort en kometkarriär.
Komet-Matilda. Karriär-Matilda. Kometkarriär-Matilda.

Ja, allt låter bra. =D

La betyder tydligen nej på egyptiska

Okej. Dags att säga hej då. Drar hemifrån direkt efter jobbet och i morgonbitti lyfter flyget. Det där himmelska flyget som går till värmen.

Hoppas för Guds skull bara att jag har med mig allt. Har garanterat glömt något i all hast. Att försöka packa samtidigt som man jobbar till klockan 22 på kvällen och morgonen efter börja 8.30 gör en en aning stressad.
Hade ju förberett lite, men ni vet hur det är: Man sparar alltid till sista minuten.

Har inget övrigt att tillägga än: Ses om en vecka!

De förutfattade meningarnas näste

Var ute på ett roligt jobb. Hamnade nere i bunkern på museet där inventarierna var ungefär lika gamla som personalen. Och då pratar vi stenåldern.

De som jobbar där är verkligen helt insnöade på sitt. Fornlämningar, etnologi, arkeologi osv osv. Inget annat i deras värld är av betydelse.
När jag gick där kunde jag inte låta bli att flina för mig själv. Folks förutfattade meningar är verkligen sanna.
En man hade till och med strumporna ut-och-in. Det var så gulligt.

Jag önskar att jag brann så mycket för något.

Har lite svårt att koncentrera mig på jobbet

K: Vad är det för dag i dag? 26:e?
Jag: Ingen aning. Men på fredag är det den 30:e.. och då har jag semester!

Är jag en elak egoist?

Klockan 03.00, eller liknande, ringde pojkvännens telefon. Vi låg och sov.
En av våra gemensamma bekanta ringde och frågade pojkvännen om han skulle kunna ha möjlighet att komma och hämta dem och skjutsa hem dem. De var inte så långt borta och hela grejen skulle tagit typ en halvtimme.

Pojkvännen kunde inte köra bil eftersom han drack några öl i går. Jag å andra sidan kunde köra. (Var bakis hela dagen och drack enbart vatten...)
Men jag orkade inte gå upp och hämta tre fyllekajor och köra dem hem.

Låg sedan och hade jordens ångest. Jag borde kunnat offra mig för dem.
Tror att åtminstone en av dem skulle ha offrat sig för mig och kört mig om jag var i samma läge.

Det är bara att konstatera: Jag är en förbannad egoist, helt enkelt. Usch.

Spritvärk och danssår

Puh. Pust.
Livet är lite jobbigare än normalt just i dag. Det bultar och spelar fan mest hela tiden...
Min högerarm är så gott som förlamad. Vad jag har gjort? Det vet jag inte.
Tror att det kan vara alkoholen som har satt sig där och nu är på väg att värka ut ur kroppen. Är det normalt att ha så här ont efter att man supit?

Fötterna är misshandlade. Tårna röda och skrumpna, hälarna fulla med blåsor. Trampdynorna känns som tusen nålar. Tror aldrig jag har dansat så mycket, så länge och så osnyggt. Jag ägde för fan dansgolvet! Ha!

Kan jag få göra om det idag? Snälla?

Bira bira bira bärs bärs bärs

Eh jo ja. Det vankas firmafest i kväll. Är redan laddad till tusen.
Stassen är utprovad, glöggen provsmakad, skorna ingådda och sångrösten uppsjungen och klar. Har nämligen en svag, eller ganska stark, aning om att det blir Kalåke i kväll. (Översättning: Karaoke)
Om inte annat lär det väl bli snapsvisor.

I övrigt ska jag försöka få den här dagen att gå så fort som möljigt. Utan besvär.
Får se hur det går. Har nämligen en ny parfym (eller nygammal egentligen) i dag. Och det vet man ju hur det kan gå. Folk kan ju bli som skogstokiga. Sitter faktiskt själv och blir lite småpilsk av min egen doft.

Och så har jag vaxat bort lurvet från benen inför utlandssemestern. Det är VERKLIGEN INTE att leka med. Nu fryser jag om smalbenen mest hela tiden. Attans. Jag som hade odlat inför permafrosten...

Så. Nu ska jag återgå till mitt störda liv. Adjöken.

Allsång på svansen

Hahahahhahahhaaaahhhaahaha! Haha! Hahahahahaha! Hahaha!
Freudiansk felsägning. Hahaha!

Och så blev det lite jul

Och nu håller E på att sätta upp ljusstakar i alla fönster. Som om företaget liksom hörde mina mörka tankar i går.

Glüwein, alles klar

Har hela dagen funderat på varför jag glömde mobilen hemma i morse. Har funderat på varför jag är så trött att det känns som om jag inte alls sovit i natt. Har funderat på varför ögonen är grusiga och grumliga.

Tills det slog mig.
Drack ju en ansenlig mängd starkvinsglögg i går. Nu blev det inte alls lika underligt längre.

21 november

Vet ni. Det är mörkt nu. 21 november.
Hela förmiddagen undrade jag när dagen skulle gry. Nattens mörker liksom hängde kvar.

Nu sitter jag och undrar om dagen alls grydde. Det hänger ett svart-grått täcke som ett lock över världen.
Och snart skymmer det.
Längtar till första advent. Då lyser det åtminstone i fönstren.

Om två veckor...

... har jag just borrat ned mina nakna fötter i den varma sanden. Solbrillorna sitter på näsan. Bläddrar i en bok, men kastar samtidigt ett öga på havet som skvalpar lugnande bara några meter ifrån mig.

Lutar huvudet bakåt, stryker bort en salt hårslinga ur ansiktet. Sträcker mig efter ölen som står i skuggan. Tar en stor klunk och njuter av livet.
Det största problemet i världen är var vi ska gå och äta ikväll. Och om det ska bli fisk eller kött.

Ahhhh.

Min älskade systerson

Har de senaste nätterna haft väldigt livliga drömmar. Härom natten drömde jag att jag blev jagad av en ilsken älg och kastade mig i snödrivor för att komma undan den.
I natt drömde jag att jag, min ena syster med man, deras son och mormor var ute och vandrade en sommardag på Idrefjället.

När jag vaknade i morse så tänkte jag därför på min systerson. Han som fick mig att bli moster för första gången. Jag tänkte på hur mycket jag tycker om honom, han är verkligen något utöver det vanliga.

För inte så länge sen hade jag och pojkvännen köpt jordens sötaste tröja till honom med texten: "Bonden behövs" och så var det en bild på en bonde. Så fort han hade fått den ringde han hem till oss:
"Jag ville bara ringa och tacka så jättemycket för den fina tröjan jag fick av er. Det var jättesnällt av er att ge den till mig", säger han i telefon.
Lillgammal något nog! Han är bara fyra år!

Sen är han helt upp över öronen förälskad i pojkvännen. Tror att han är idolen efter pappa. Orsaken till kärleken är väldigt enkel:
* Pojkvännen har en lastbil.
* Pojkvännen har en traktor.
* Och dessutom är han brandman och släcker bränder!
Tre solklara orsaker till kärlek!

Hmmm... undrar om det var samma saker som gjorde att jag föll för pojkvännen? Tål att funderas på...

Och så är det en hemsk bild till också

Just ja. Det här blev det av bajs-kampanjen. I morgondagens tidning:

Första gången på tidningen var jag faktiskt på fotoavdelningen som praktikant. Nuförtiden är kameran för det mesta dammig, men fortfarande kan suget efter att fotografera infinna sig.
Fast det är sällan lika stort som suget efter nyheter. Är man ute i skogen kan det ju hända att man missar något...

No life

De flesta brukar ta en bloggpaus när de har ett liv utanför bloggen. Jag tar en paus när jag verkligen inte har ett liv.

De senaste två veckorna har jag väl i runda slängar jobbat 100 timmar, pussat min pojkvän hej och hejdå två gånger om dagen, ätit två mål riktig mat, pratat i telefon utanför jobbet sammanlagt två minuter, sett mina vänner noll gånger och gosat med katten en gång.
Ett mycket spännande liv.

Å andra sidan har jag varit så så så kreativ på jobbet, gnuggat hjärncellerna så att de numer är alldeles utnötta, skapat elva lysande tidningar tillsammans med mina kollegor, skrivit elva löpsedlar vilket är min allra sämsta sida, skrivit 17 miljoner notiser, skrivit noll artiklar men närmare trettio puffar till ettan.
Med andra ord, gjort ta mig tusan allt en nyhetschef ska göra.

Och det har varit skoj. Skitskoj ärligt talat. Synd bara att man nu är så trött att ett blogginlägg till och med är för långt för att hjärnan ska kunna hänga med hela vägen.
Så. Nu vin. Sen säng. Bara söndag kvar, sen LEDIG!

Ingen tid att förspilla

Det ligger vitt på marken i dag. Långt innan jag vaknade hade grannarnas barn gjort den här utanför vårt sovrumsfönster.
Kommer ihåg känslan själv. När första snön faller ska första snögubben byggas. Självklart.

Nyfikenhet är en dygd

Mobiltelefonen ringer. Det är inte min, utan pojkvännens. Mitt hjärta börjar klappa lite snabbare, pulsen går upp och fingrarna kliar. Det är nyfikenheten som sätts in.
Pojkvännen har under tiden haft sitt samtal och hunnit lägga på. Jag måste bita mig i tungan för att inte på en gång fråga: ”Vem var det, vad ville han, varför ringde han nu, vad sa han?” Vill inte verka för nyfiken.
Lite nonchalant slänger jag fram frågan efter en stund. Får ett knapphändigt svar.
Nyfikenheten stillas inte det minsta.

Senare på dagen sitter jag och fikar med en kompis. Hennes mobil plingar till. Hon har fått mess.
Hon plockar upp telefonen, läser messet och ler med hela ansiktet.
Hjärtat börjar klappa riktigt hårt nu. Mitt inre skriker efter att få veta vad det stod i messet. Biter mig i läppen den här gången, jag vet att jag inte kan kräva att få veta vad det stod.
Lite nonchalant frågar jag vad hon ler åt. ”Messet”, svarar hon.
Nyfikenheten stillas inte det minsta.

På kvällen sitter jag vid datorn. Kollar in några bloggar som jag brukar läsa.
En bloggare verkar väldigt uppåt. Något stort har hänt henne och hon fullkomligt jublar av glädje.
Hjärtat börjar bulta i bröstet igen. Pirret i magen är tillbaka. Biter mig i fingrarna för att inte skriva ”Vad har hänt, vad har hänt, vad har hänt?” med stora bokstäver. Slänger i stället nonchalant ur mig: ”Varför så glad?” Får svaret: ”Kan inte berätta det ännu ...”
Nyfiken stillas inte alls. Inte det minsta faktiskt.

När jag går och lägger mig längtar jag till nästa dag. Då äntligen kan jag få min nyfikenhet stillad. Då ska jag till platsen där nyfikenhet är en dygd – till jobbet.

Jag tycker inte om min blogg

Just nu gillar jag inte bloggen alls. Lär ta en paus ett tag. Bara så ni vet.

Bajs-kampanj

Blir lite förvånad över mig själv. Har de senaste dagarna gått och muttrat, puttrat och gnällt över tidningens senaste upptåg.
Jag är förvånad eftersom jag normalt sett sväljer det mesta med hull och hår och ser positiva saker även i de mest triviala saker.

Det här är dock så urbota dumt och löjligt att jag inte klarar av det.
Jag ska i tredje person beskriva mig själv för läsarna. En bajs-kampanj, om ni frågar mig.

Jag vill inte skriva något löjligt, folkligt, klyschigt om mig själv. Och särskilt inte i tredje person. Bajs, som sagt.

Har ni några förslag vad jag ska skriva?
Något bättre än: ”Med i Mensa. Med i toppen i tidningens tippa-lagtinget-tävling. Bor i xxxx.”, som kollega P föreslog. Jag är ju inte med i Mensa, kom visserligen tvåa i tävlingen, men diggar ändå inte upplägget.

Chefens uppmuntrande ord som ”texter med schwung”, ”överraskande”, ”något nytänkande” gör knappast det hela lättare. Hur ska man lyckas kombinera det där med sig själv? Bajs, var ordet.

Hösten är kanske inte så tokig trots allt

I alla fall inte när den lägger manken till. Då kan det stundtals vara riktigt skönt med hög luft och vinden som nyper i näsan.

Nästbäst på jobbet

Måste få skryta lite...
Hade en intern tippningstävling på tidningen där vi kloka medarbetare fick gissa vilka som skulle hamna vid makten efter valet. I dag avslöjades vinnaren.

Nej, jag vann inte men kom på en god delad andraplats med 23 namn rätt gissade.
23 rätt av totalt 30. Fan, I rock!

Jag och mitt nackskott

Har haft halsduk två dar i rad nu. Nackvärken vill inte ge med sig.
Käkar värktabletter, smörjer med hästlinement (det bästa!), har värmepåsar på och får massage. Inget hjälper. I går hade jag dessutom långa avslappningsövningar med mig själv. Helt enligt min gamla dramalärares rekommendationer.
Inte ens det gjorde värken mindre.

Säger bara: Kiropraktorn nästa!
Annars väljer jag snart att ta ett nackskott, som jag så fint råkade kalla det i dag. Jag menar, det heter ju trots allt ryggskott...

Jag är ett ufo

Ibland har jag haft känslan att ingen, ingen i hela min kommun är lik mig. Har kännt mig annorlunda, med annorlunda åsikter och annorlunda värderingar.

I dag kan konstatera att det inte bara är som jag känner. Jag ÄR konstig jämfört med min kommun. Det partiet jag skulle ha röstat på fick ... (dramatisk paus) två röster. T-V-Å!
Det partiet som jag verkligen inte skulle rösta på och som ger mig Hitler-vibbar fick ... (dramatisk paus igen) 43 röster och blev det tredje största partiet i lilleputtkommunen.

Jag är ett ufo på helt fel plats.
Fast jag vet ju hur det är egentligen: Det är min kommun som är konstig. Inte jag!

Röstad och klar

För inte så länge sen "avslöjade" jag att jag hittills inte röstat i ett enda val.
I dag stämmer inte det längre.
Eftersom jag bor utomlands och har ett svenskt medborgarskap får jag inte rösta i några stora val, men i valet i lilla kommunen får jag rösta!
Så - i dag gjorde jag det!

Fick dessutom pojkvännen att göra samma sak. Han som velar när det gäller politik...
Är mycket nöjd.

Karriärbyte kanske

Ibland lagar jag så god mat att jag undrar om jag inte skulle ta och bli kock i stället.


Raaap.

Bla blabla blabla

Har inget vettigt att skriva. Kan dock säga att jag inte är lika depp som sist. Life goes on. Så är det bara.

Tror för övrigt att jag har brist på något allvarligt. Är så trött så trött så trött. Tre senaste dagarna har jag sovit minst tolv timmar per natt plus en power nap mitt på dagen på ungefär en timme. Kan man verkligen vara så trött utan att något är fel?

Har också jordens ondaste värk i nacken. Strålar från ryggraden upp i nacken och vidare i bakhuvudet. Susar som tusan i skåpet också. Tror jag håller på att bli hjärndöd på riktigt...
Får se om lite vin kan bota det.

Är emsam hemma ikväll. Emsam med m, som jag sa när jag var liten. Pojkvännen är på killmiddag och jag får helt enkelt ha tjejmiddag med mig själv.
Ska laga mysmat med massor med vitlök och dricka upp flaskan med vin som jag öppnade igår. Känns som jag är värd det.

Var förresten en kortis på stan idag för att handla halsduk. Kom hem med en mössa, ett par salladsbestick och ett fotoalbum. Inte mycket rätt där inte... Men det gav mig en liten bit lycka i alla fall.
Mer lycka lär jag inte få. Varenda korvöre ska sparas till utlandet. Ska försöka boka resan imorrn. Blir troligtvis Egypten. Om vi inte mitt i allt ångrar oss och drar till Gambia eller något annat mer exotiskt. Skulle va nåt va?

Vad pysslar jag med egentligen?

Önskar att jag aldrig funderade. Önskar att min hjärna inte skulle tänka. Allt vore så mycket enklare om jag bara var.
Men det går inte.

Jag undrar vad jag håller på med. Vad gör jag med mitt liv?
Jag vill egentligen så mycket mer. Jag vill inte det här. Vill inte skriva kassa texter på jordens minsta lokaltidning hela livet. Vill inte vara isolerad på den här jävla ön. Vill se världen.

Vill göra något som betyder något. Inte joina en good cause på Facebook som i slutändan verkligen inte betyder något. Jag vill kunna förändra. På riktigt.
Jag vill så mycket. Känner mig fastbunden här. Och det värsta är att det är jag själv som bundit fast mig.

Jag vill skratta varje dag. Riktigt hjärtligt och djupt. Träffa personer som uppfyller mig. Som ger mig mer än ett flyktigt "hej, hur är det..." Vill att livet ska ha en innebörd som är större än det här.
Vill känna mig tillfreds. Lycklig rent utav. Men hur ska jag någonsin bli det när jag inte ens vet vad som gör mig lycklig. Fan.

En himla bra plan

H: – Vad ska du göra nu när du är ledig i fyra dagar?
Jag: – Sova. Sova och dricka vin.

En vardaglig förändring

Klockan är 05.45 och de illröda digitala siffrorna sticker i ögonen på hondjuret. Det irriterade burret som väckarklockan sänder ut vävs in i drömmen. Drömmen som handlar om sol, hav, bad och vajande palmer. Doften av saltvatten och sand känns nästan verklig.
Hon öppnar försiktigt ena ögat. Försöker komma underfund med vad det är som burrar och skränar. Drämmer till klockradion så att avstängningsknappen återigen lossnar och faller ned på golvet. Burrandet slutar.
En halvminut senare plingar mobilen hysteriskt. Hondjuret sliter åt sig den och trycker på snooze. Somnar om med mobilen i handen.

Utanför fönstret är det ännu mörkt. Vinden viner runt husknuten och marken är våt av nattens regn. Hondjuret kämpar mot sömnen, stirrar ut genom fönstret på ingenting, försöker hitta en anledning att stiga upp.
Slänger ena benet över sängkanten. Utanför täcket känns världen inte lika trevlig. Foten känner det kalla golvet och instinktivt dras benet upp och tillbaka in i värmen.
Hondjuret samlar mod. Tankarna går inte att strukturera, finner egentligen ingen anledning att tvinga sig ut ur kokongen som täcket bildat.
Tillslut häver hon sig ut. Av med täcket, båda fötterna på golvet och kroppen vajar där uppe på toppen när hon ställer sig upp.

Hondjuret tar några stapplande steg. Slår stortån i sängkanten och kväver ett skrik. Går in i badrummet, väjer för att slippa möta sig själv i spegeln.
Låter duschens strålar strila över kroppen. Verkligheten börjar närma sig. Sakta men säkert vaknar hon till liv.
Ångan från duschen har immat alla speglar. Hon drar med handen för att få en skymt av sig själv.
I spegeln möts hon av verkligheten. Hondjuret har återigen lyckats bli Matilda. En ny dag har börjat.


Publicerad någon annanstans i ett annat medie också.

Status: Matilda is en zombie. Levande död

Facebook är bra. Där måste (eller kan i alla fall) man varje dag skriva sin status. I dag är den som ovan.
Är helt gone i skåpet på riktigt. Kollig i bollen. Tom. Blank bakom ögonen. Slut helt enkelt.

Av en slump tittade jag också på sökorden folk använder för att hitta hit. ”Hjärndöd” var mycket poppis.
Ironiskt.

Nu då?

Räknade just ut att jag jobbade 66 timmar förra veckan.
Är i dag inne på min 9:e arbetsdag i sträck.

Kan inte någon bara tycka liiiite synd om mig? Skulle kännas bättre då.


Ps. Var förresten tvungen att be mina kollegor om hjälp med det här inlägget. Visste inte om det hette i streck eller i sträck... Och jag ska jobba med språk!
Ps2. Det här är mitt 501:a inlägg. Bör man fira det på något sätt?

Och nu väntar jag med att skaffa barn

Konkurrenttidningen skrev för några dagar sedan om BB-avdelningens otroligt läckra kläder för ”nyfödda” mammor. En ny design har just tagits fram, i blandmaterial och ala senaste modet, enligt tillverkarna.
Med andra ord: Sparkdräkt i hysteriska mönster, gräsliga färger och en passform som ... ja jag vet inte vad.

Kan bara konstatera att personalens åsikter överensstämmer väl med mina. De där kläderna får garanterat redan sjuka personer att bli ännu sjukare! För att inte tala om de stackars mammorna som inte bara klämt ut en fyra-kilos-klump utan dessutom måste pinas med att bära det värsta de sett.

Kan lugnt säga att jag tänker vänta med att skaffa barn tills de där kläderna är uppbrända.
Kalla mig ytlig om ni vill, jag står för det.

Var ska jag börja?

Orkar inte skriva allt det jag inte haft tid att skriva under veckan. Har kort sagt jobbat arslet av mig med dagar på minst, observera ordet MINST, tolv-timmars-dagar varje dag. Utom igår då. Då jobbade jag bara sex timmar, men då var det ju trots allt söndag...
Är trots det oförskämt pigg. Hade världens utmaning på jobbet förra veckan och det kändes som att jag rodde det i hamn. Hela veckan blev därför på något vis rolig. Utmaningar är roliga!

I övrigt har jag sagt hej och hejdå till min pojkvän, så mycket mer har det inte hunnit bli när han också har haft en mastodontvecka. Får ta igen det den här veckan.

Och katten mår bra. Hon hittades vid gamla lägenheten av de som bor där nu – de ringde och pojkvännen hämtade. Mager som en krake, men annars vid god vigör. Går mest och spinner hela dagarna. Hon har inte vågat sig ut en enda gång hittills, vilket känns skönt. Vill kanske vara inne när hon varit ute i nästan tre månader!

Så hann jag med ett 60-årskalas också. Var trevligt, men samtidigt lite jobbigt. Detaljerna orkar jag inte dra.
Annars inte så mycket. Längtar till utlandet. Första veckan i december drar vi! Fy fan va skönt! =)

Superduperdunderglad

Jag har verkligen inte tid att skriva här just nu, men måste.
MIN KATT HAR KOMMIT HEM!

Detaljer kommer senare! Puss gott folk!

En stor fördel

Kom just på att fördelen med att festa en fredag är att man får två dagar på sig att bli människa igen.
Det lär behövas efter gårdagen.

Fredag på riktigt

I dag är det fredag. På riktigt också.
Ska på samma presskonferens i dag som igår, den här gången slipper jag troligtvis vara i det stora konferensrummet alldeles själv. Känns betydligt bättre.
I övrigt kan jag berätta att det blir firmakalas i kväll. Kickoff inför hösten (som visserligen har pågått en längre tid). Ska bli skoj.
Största problemet är att jag inte vet vad jag ska ha på mig. Hela garderoben svämmar över av kläder, men inget jag är sugen på. Livet är allt hårt ibland!

Fredag, torsdag, skitdag

Jag har haft fredag i dag. Ni kan tro att jag blev besviken när jag märkte att det faktiskt bara var torsdag.
Och sen blev jag skickad på en presskonferens som var först i morgon. Som ett fån alldeles ensam i ett stort konferensrum stod jag innan jag läste papprena jag hade med mig och konstaterade att det klart och tydligt stod fredag den 5 oktober.

Till på köpet har jag en törst som knappt går att släcka. Gick därför ner i matsalen och tog mig en kanna vatten och ett glas. I godan ro satt jag sedan och sippade i mig av vattnet innan jag märkte något äckligt. Stora dammtossar/jordkockor eller något liknande låg och simmade omkring i kannan. Tyckte det smakade konstigt.
Och självklart är jag alldeles sprudlande glad. Eller kanske inte.

Blir man någonsin morgonpigg?

Jag fattar inte vad det är för fel. Jag börjar inte fungera förrän vid lunch. Innan dess släpar jag mig mycket motvilligt ur sängen och går runt som en zombie. Så trött så död.
Har väntat på att tonårströttheten på morgonen ska gå över, men det verkar aldrig bli så. Vad är det för fel på mig?

Fan vad jag är bra

På något konstigt sätt, jag menar trots att det är höst, så sprudlar jag. Av energi, lycka, värme, ja av typ allt.
Sprudlandet har fått konsekvenser också. Har just skrivit en text som jag är förbaskat nöjd med. Tror till och med att det kan vara den bästa texten jag skrivit på länge. Säkert den bästa sen i våras. Vågar inte säga den bästa i år, men det beror mest på att jag inte kommer ihåg exakt vad jag har skrivit i år.

Funderade på att lägga ut den här. Bara för att. Men kom på att det knappast är så många som skulle vara intresserade.
Synd, där går ni miste om något.

Och i och med det här inlägget kan jag aldrig lägga ut den heller. Har blåst upp den till något ouppnåligt. Så bra är den nog inte.

Rensat systemet

Ibland behövs det en riktig rackarbajsarfest för att bli människa igen. Har varit seg, trött och sjuk alldeles för länge.
Gårdagen gjorde susen för att bota det. Vin, kaffedrinkar, öl och drinkar i en skön blandning gjorde att systemet blev rensat på mer än ett sätt... Mådde inte så bra imorse.

Men jag hade skoj igår i alla fall. Hade dock ingen självcensur och vet att jag nog sa mer än jag borde gjort. Har som tur är ingen ågren för det. Som sagt, skönt att släppa spärrarna och rensa systemet.

Efter morgonens hemska blev dagen bara bättre. Hann med 70-årskalas, plantering av tulpanlökar (shit vad vuxet) och ostbågar i stora lass. Också kom T och F och sa hej en sväng.
Trots att jag är bakis är lycka ett bra sammanfattande ord för dagen. Tänk om alla dagar var så här!?

Snacket går - fortfarande

Jaha. I går fick pojkvännen igen höra att det var slut mellan mig och honom.

En äldre herre frågade honom om jag fortfarande bodde i stan. Och pojkvännen som älskar att jäklas med folk sa lite bistert att jag var i stan mest hela tiden, visade mig knappt här.

Mannen blev helt förfärad och försökte trösta pojkvännen genom att säga att det nog skulle ordna upp sig...
Pojkvännen började skratta och sa: "Men alltså, det var ett skämt. Hon bor inte i stan, hon har ingen lägenhet i stan."
Mannen var ändå inte övertygad. Försökte få pojkvännen att erkänna hur det var, förklara att han inte behövde ljuga för honom.
Tror inte att pojkvännens tappra försök att intyga mannen om att jag visst bodde med honom fick mannen att tro något annat.

Jag säger då det. Fan vad jag och pojkvännen måste vara intressanta, så mycket som det snackas.

Ska jag ge upp nu?

Börjar inse nu. Hon kommer aldrig tillbaka. Aldrig någonsin. Är troligtvis död.
Hoppet har så gott som lämnat mig helt. Endast en liten liten strimma finns kvar.
Gudrun, jag saknar dig!

Tjejer hjärta rosa = osant

Hörde på radion om en undersökning som alldeles nyligen hade genomförts. De hade kollat hur många tjejer som gillade rosa Playstation, blommiga verktyg, mobiler med Hello Kitty och massor annat typiskt tjejigt.

Resultatet var glädjande. Bara nio procent diggade grejerna. Resten tyckte att stilrena och enkla grejer var snyggare och det de hellre valde.
Det är alltså ynka nio procent av kvinnorna som tillverkarna vänder sig till.

Väntar med spänning på att de också ska fatta att majoriteten av tjejer/kvinnor inte vill ha Snobben och Musse Pigg på trosorna. Men det lär väl aldrig hända.

Och en grej till ...

I en hel artikel som handlade om tv-kanaler ville mina fingrar skriva ordet kanel i stället för kanal.
Tv-kanel. Ganska roligt en tisdag i september.

Jenialt eller schenialt

Sitter på jobbet och har djupa, ack så djupa, funderingar så här på kvällskvisten.
Funderar på om genialt och genialiskt utalas med sch eller om man i talspråk pratar om jenialt och jenialiskt.
Någon som vet?

I en löjlig reklam på tv säger de jenialt. Borde man inte säga schenialt när det heter scheni (geni)? Godtas båda kanske?

Vill du prenumerera på tidningen?

När jag var yngre drömde jag om att bli radiopratare. Ville kunna utföra mitt yrke samtidigt som jag utsattes för maximalt med musik, därför lockade radio. Gjorde några tappra försök på den lokala radiokanalen i hemstaden, men det blev inte så mycket mer än försök. Två program gick ut i etern – båda ganska dåliga.

I alla fall har jag många gånger fått höra att jag har en radioröst. Jag har tydligen en lagom värmländsk dialekt, en mjuk ton och låter alltid trevlig. Så sa i alla fall en före detta kollega till mig.

Nu har jag kommit på ett annat jobb som tydligen skulle passa mig och min röst.
En person jag nyligen ringde upp för att intervjua suckade uppgivet när jag presenterade mig och var jag ringde från: ”Jag antar att du vill sälja en prenumeration....” sa hon.

Heh. Så, är det någon som vill köpa en prenumeration kanske? Är tydligen en hejare på att sälja dem...

Helt enkelt bäst just nu

Finns det något som piggar upp mig en grå, mulen, kylig och allmänt trist höstdag så är det de här grabbarna.

Åh. The Hives. Och deras Tick tick bom. Varsågoda!

Var det en bra ide?

Svettas som en gris. Har fått klä av mig hälften av de kläder jag hade på mig i morse.
Huvudet dunkar och känns som det är nära att sprängas.
Var det verkligen en så bra idé att gå på jobb i dag? Pust.

Snorig och risig som få

Mitt huvud är tungt. Känns som om det är fullt av snor och slem. Trevligt va?
Bihålorna bultar, halsen värker och lederna är stela som om en riktig influensa väntade.

Har varit så här till och från hela helgen och var i ärlighetens namn osäker om jag skulle gå på jobb i dag. Men det ska jag. Böjar klockan 14 och det börjar kännas lättare ju längre jag är vaken.
Får bara se hur det känns vid 22 i kväll när jag slutar jobba...

Varför ska allt vara så perfekt hela tiden?

Tanken slog mig redan i går kväll när jag satt och glodde på tv. Kom in mitt i en svensk långfilm där en man i 35-årsåldern fick tuppjuck på sitt vanliga trista Svenssonliv.
Han levde i idyllen. Vacker fru, sött barn, mysig villa, trevliga grannar, fin bil, bra jobb, vita vardagsrumsmöbler, sex två gånger i månaden och mysiga hemmakvällar i en lagom blandning med parmiddagar. "Perfekt" med andra ord. Men inte perfekt för honom.

I dag fick vi oväntat besök när vi satt och åt frukost.
Mitt i vardagsrummet står tvättställningen med torr tvätt, på golvet i hallen står en stor tvättkorg med lakan som ska in i skåpet. Vardagsrumsbordet är belamrat med tidningar, chipspåsar och godispapper. Köksbordet svämmar över av smulor och räkningar i en salig blandning. Diskbänken är full med både ren och smutsig disk. På golvet ligger stora tossar med hundhår och hundmat som vovven släpat runt.
Och jag satt i morgonrock med håret på ända och mumsade macka med ost och gurka med öppen mun.

Första tanken när gästerna stövlade in var: Jävlar, så det ser ut!
Men ganska snart slog det mig att det spelar inte så stor roll. Jag vill inte ha det perfekt.
Jag hatar att vara perfekt. Jag hatar att ha en massa krav på mig som säger hur jag ska vara, vad jag ska ha på mig och hur mitt hem ska se ut.
Jag är ingen husmor. Jag tänker inte bli någon husmor heller. Jag jobbar heltid och har inte tid och ork att vara någon.

Har börjat förstå att en kvinna inte kan leva upp till alla de krav som ställs på henne i dag. Det är omöjligt att vara allt:

* Som en man på jobbet - ta för sig, vara framgångsrik, vara stark och beslutsam.
* Som en husmor hemma - städa, diska, laga nyttig mat, baka sitt eget bröd och sy nya gardiner till vardagsrummet varje månad.
* Som en älskarinna i sängen - påhittig, vild och göra sådant andra knappt vågar uttala.
* Som en pedagogisk och duktig mamma - som aldrig gör fel och uppfostrar sina barn på ett oklanderligt sätt. Och dessutom har tid att leka med barnen.
* Som en inredningsarkitekt - som har ett så snyggt och välmatchat hem som platsar i vilken inredningstidning som helst.
* Som en modell - som har en perfekt kropp som man tar hand om genom att motionera regelbundet samtidigt som man klär sig i trendiga, snygga och ja, perfekta kläder.
* Som världens bästa vän - som alltid ställer upp och lyssnar, analyserar och hjälper sina vänner ur alla knipor de kan tänkas hamna i.
* Och dessutom ska man inte vara stressad. Man ska vara lugn och harmonisk, ha avslappningsövningar varje dag. Ha kvalitetstid med sig själv då man läser bra böcker, går på museum och självförverkligar sig själv.

Inte konstigt att unga kvinnor är de som toppar utbrändhetsstatistiken. När ska man lära sig att allt inte behöver vara så perfekt hela tiden? Aldrig någonsin?

Det är den förbenade folsyran

Tack söta som hjälpte mig att hitta problemet med mina ben.
Kan sätta pitten i pant (jo, det kan jag eftersom jag inte har något att förlora på det) på att det är folsyra som spökar.

Så här kan man läsa på RLS Förbundets hemsida:

Restless legs kan bero på järnbrist. Detta är ofta det första läkaren undersöker när en patient beskriver de typiska symtomen. Om besvären beror på järnbrist kan järntabletter hjälpa.
Besvären kan i vissa fall även bero på brist av vitaminerna folsyra eller B12.

Har brist på folsyra då och då och har inte knaprat piller på länge...
Så problemet löst! Multivitamin och folsyra ska inhandlas i dag.

Jag är nog döende

Har i flera veckor vaknat på nätterna av att mina vader krampar. Vissa nätter krampar både vader och fötter. Värken är olidlig, ungefär som när jag 40 gånger om dagen i en veckas tid gick upp och ned för en brant backe. Det var i Tyskland för övrigt.

I alla fall har jag fnulat på vad det kan vara som gör att jag krampar trots att jag inte ens rört på mig.
Vänner sa att det kan bero på vätskebrist eller brist på vitaminer. Rådet jag fick var att gå in på netdoktor och kolla under symptomet kramp.

Jag brukar inte vara hypokondrisk, men jag lovar att jag just blivit det.
Enligt netdoktor har jag epilepsi, hjärnhinneinflamation, njurcancer, hjärntumör, diabetes, förgiftningsskador och har fått en skada till följd av ett hårt slag mot huvudet.

Snart dör jag.

Så länge var det roligt

Är ledig i dag och i morgon eftersom jag jobbade extra mycket förra veckan och i helgen. Vaknade därför först strax efter elva, åt frukost vid ett och sitter fortfarande i morgonrock bara för att verkligen känna mig ledig.

Men nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har gjort allt det där som jag ville göra på min ledighet. Det vill säga: sova länge, äta frukost sent och gå i morgonrock halva dagen. Mission complete.

Och nu då? Vad gör jag nu? Det är inte roligt att vara ledig längre.

Välkommen till år 2007!

Här är vi minsann före (?) vår tid. Eller åtminstone helt i tiden.
Fick just det här mejlet från bossen:

Från: chefredaktören
Ämne: Fwd: xxxx:s nya e-mail adress!
Datum: tisdag 18 sep 2007 14.53.10 GMT+03:00
Till: matilda

Hej
Jag noterar att jag ännu inte addat xxxx på Facebook, kan du skicka det här till henne.
Tack!

Vidarebefodrat brev:
xxxx xxxx xxxx xxxxx xxxxx
_________________________________________________________________


Han uppmanar dessutom mig att gå in på Facebook på arbetstid. Herregud, vart är världen på väg?

Förlåt att jag tjatar

Gudrun kom hem!
För jag längtar efter dig.
Kom innan sommaren är slut lilla Gudrun.
Åskan har gått
och om kvällen blir det mörkt.
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är en gosig kram av dig
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
och fullt med ungar
har katterna där.

Detta har jag skrivit nästan bara själv
Och jag ska börja i skolan till hösten (eller kanske inte)
Gudrun kom hem
Jag vet något som du får
Nu slutar brevet
Från din
Matilda

Spännade tider

Oj. Har fått läsare på bloggen som är anonyma och vet vem jag är.
Har väl egentligen aldrig försökt dölja vem jag är, men har heller inte basunerat ut vad jag heter, var jag jobbar och var jag bor. Tyckte det var enklare så när jag började för över ett år sen.

Men nu är jag avslöjad. Av fler än mina vänner. En anonym som vet var jag jobbar kommenterade på ett inlägg i går.
Spännade, spännade...

Det var väl typiskt

Lördag morgon = sovmorgon. Jag hade längtat och längtat hela veckan efter att få sova ut. Jag hade bestämt att jag skulle sova tills jag vaknade. Det spelade ingen roll om klockan hann bli halv två, jag skulle sova sova sova. Så var planen.

Klockan 08.12 slog jag upp ögonen. Tror ni jag kunde somna om? - Nej just det.

Språkvårdarens dom

I dag kom kära, eller kanske snarare nödvändigt onda, språkvårdaren till jobbet för att komma med pekpinnar, råd, inspiration och nya språkregler för oss förtappade journalistsjälar.

En efter en kallades vi in i konferensen. Domen väntade. Skyldig till särskrivning, frikänd från felstavning? Ingen visste i förväg.
Jag slog mig ned på stolen bredvid henne när jag kom in i rummet. Fick en text i händerna och blev ombedd att läsa högt.

Texten var ett stycke ur ett reportage från DN. Det var så jag skulle sträva efter att bli, sa hon. Använda min fantasi mer, skapa med orden, hitta detaljerna.
Jag hade ett problem, sa hon. Förlorade mig ibland i meningarna, glömde symetrin. Jobba på det, var hennes uppmaning.

Så kom domen.
"Ditt språk har otroligt bra rytm, du skriver så att det är lätt att förstå och lätt att fortsätta läsa. Du är en bra skribent!"
Jag tappade hakan. Tack.

Kan bara konstatera att det är en jävla tur att hon inte har läst min blogg... Då skulle domen vara annorlunda. Här misshandlar jag språket.
Men vet ni, I love it!

Jag är en hamster

Skulle jag plocka ekollon eller vad det nu är hamstrar hamstrar i kinderna (hoho, vad rolig jag är) så skulle jag säkert få plats med närmare 200 stycken. Det är säkert!
Mitt kära tandgnisslande på nätterna har nämligen satt sig på käklederna varpå de i sin tur svullnat upp och förvandlats till stora hamsterpåsar.

Okej. Det är kanske en liten överdrift, men kindpåsar har jag i alla fall fått. När jag vaknade i morse hade käkleden på vänster sida låst sig och jag fick knappt upp munnen. Och när jag sedan gick till badrummet såg jag att vänsterkinden mycket riktigt svullnat upp. Och allt eftersom dagen gick växte även höger kind.
Hej hamster, sa jag då. Känner igen dig från förut!

Vet inte om jag nu ska dra ett täcke över mig och gömma mig och mina feta kinder för omvärlden den närmsta tiden. Eller om jag helt sonika ska köpa mig ett sånt där litet hjul att kuta runt i...


Och just ja. Jag är jävligt övertrött just nu så narras inte för min uuuusla humor.

Bajs

Har haft bättre dagar på jobbet än i dag. Bajs. Ville bara säga det.

Jag har fattat vinken

Okej. Det räcker nu. Jag har förstått. Jag vet vad du vill ha sagt och har tagit det till mig. Jag här märkt att jag tycker om dig så mycket att det gör ont. Jag har förstått vart du ville komma.
Jag ska bli bättre. Laga godare mat, gosa med dig mer, vara så mycket snällare än jag varit.

Du kan till och med få göra vad du vill. Jag lovar, VAD DU VILL. Jag ska inte klaga en enda gång.
Känner du för att sitta på matbordet och äta får du det. Känner du för att bara ligga och lata dig i solen får du det. Känner du för att bara ligga under täcket i sängen gör det ingenting - du får det.
Bara du kommer tillbaka.

Älskade Gudrun, min kära katt. Kom hem!

With birds I'll share this lonely view

Fick ett ryck. Var det kom från är fortfarande över mitt förstånd. Satt i godan ro framför datorn när hjärnan och mina muskler sa åt mig att göra något jag inte gjort på över ett år. - Gå ut och springa.

Så jag slet av mig jeansen, drog på mig ett par joggingbrallor och snörde på mig skorna. På med mp3:n och i väg.
Jag sprang och sprang och sprang och sprang tills jag nästan klappade ihop. Munnen smakade blod, lungorna kändes som om de skulle gå sönder, svetten kom krypandes innanför fleecetröjan.

Jag satte mig ned på en sten i skogen. På mp3:n sjöng Anthony "With birds I'll share this lonely view..." Och orden var sanna. Jäklar vad jag mådde bra just då.

Nu mår jag däremot inte lika bra. Jag undrar mest varför jag fick för mig att springa när jag har varbölder på mandlarna och borde ta det lugnt. Blodsmaken vill liksom inte ge med sig...

Åtta oväntade saker - på uppmaning

Tydligen har Zandra utmanat mig. Ska skriva åtta oväntade saker om mig själv...
Okej då. Shoot:

1. Jag petar mig ganska ofta i näsan. Men alltid på toaletten och i samband med att jag snyter mig. Hrrm, vill ju få ut allt förstår ni.
2. Jag är inte alls så duktig och smart som många tror. Hade IG i flera ämnen när jag gick ut gymnasiet. Bland annat hade jag IG i data... I dag jobbar jag vid en och har varit vikarierande webbredaktör. Ironi.

3. Jag har jättelätt att fastna i spel. Spelar aldrig på enarmade banditer eller liknande eftersom jag vet att jag lätt skulle bli beroende och spela bort hela min lön. Har ingen gräns som säger när det är dags att sluta.
4. Jag har varit tillsammans med en kille som var synsk och såg spöken. Sa han.

5. Jag känner mig ibland obekväm bland människor som jag bara känner lite halvt. Okända människor och vänner är inga problem, men de där emellan... Vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
6. Jag har en dröm om att någongång jobba som lastbilschaufför. Fråga mig inte varför.

7. Jag har alldeles nyligen lärt mig att prutta så att det låter. Blev helt överlycklig första gången det lät. Lite smått sinnessjukt, jag vet.
8. Jag har aldrig röstat i ett val. Trots att jag verkligen är för demokrati och egentligen inte gillar soffliggare. Orsaken är att jag inte vet hur jag ska rösta...

Nu ska jag utmana fyra personer. Kanske Tesa, Alexandra, Sofie och Pernilla?

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

Precis som herr och fru Uggla i Robin Hood har jag lust att skrika ut min glädje.
Fick mitt slutliga skattebesked häromdagen och kan bara konstatera att det är himla bra att jobba på en tidning och tvingas skriva om "hur man deklarerar". Man lär sig nämligen hur man ska göra för att få så mycket pengar som möjligt tillbaka.

Vartenda avdrag som jag kan göra har jag gjort och kan bara le nu. Jag är snart rik! (Allting är relativt så klart...)
Eller ja, i alla fall tills jag kommit på vad jag ska göra för den summa pengar jag så småningom kommer att få in på mitt konto.

Vad ska jag göra? Köpa en ny garderob, resa utomlands, festa ordentligt? Hmm, svårt val. Några bra förslag?

Älskade sovmorgon

Sitter för första gången på länge i morgonrock och morgnar mig. Har inte ätit frukost ännu, vaknade för bara en timme sen. Då hade jag sovit tolv timmar. Helt underbart.

En bastu i går med något gott att dricka och en lång sovmorgon i dag var allt jag behövde. I'm fit for fight igen! Yey.

Sjuk (i huvudet i alla fall)

Så har det börjat igen. Tandgnisslet. Natt ut och natt in ligger jag och biter, tuggar, gnisslar och i största allmänhet förstör både tänder och käkleder.
Stress säger de på jobbet. Men hur kan man stressa när man samtidigt är så ineffektiv att man skäms?

Blöder näsblod också. Också ett tecken på stress. Händer minst en gång i veckan att blodet aldrig vill sluta rinna och jag får sitta som ett fån med hela näsan full med papper.
Hickar ovanligt ofta också. Beror också på stress, säger de som vet. Är jag helt sönderstressad eller?

Borde lugna ned mig, men vet inte hur jag ska göra. Hur kan man ta det lugnare än att sitta och dega framför datorn alternativt tv:n? Borde kanske träna men bangade det i dag trots att J tjatade på mig. Orkade inte.

Orkar inte särskilt mycket över huvud taget just nu. Vill bara sova.
Tror bestämt att hösten, den förbannade hösten, har tagit över mitt sinne. - I år igen.

Mina snälla arbetskamrater

Utspelade sig för en kort stund sedan.

Fotograf D kommer upp för trappan med en kopp kaffe i handen. Han har värsta leendet på läpparna.
Reporter K ser hans glädje och frågar varför han är så glad.

Fotograf D: ”Jag tittar på Matilda och blir så glad över att hon ser så fruktansvärt trött ut.”

Schysst va? Förbannat snällt. Tack tack.

Förlorade återfunna vänner

Facebook väcker nostalgi och ångest till den grad att det gör ont i hjärtat.

En gång i tiden umgicks jag med ett helt gäng mer eller mindre helknasiga människor. De flesta var killar men jag hade bara hånglat med en av dem. En enda gång dessutom.
Vi var vänner helt enkelt. Ett skönt kompisgäng på drygt tio personer.

Vi kallade oss för familjen, precis som det där farliga MC-gänget. Jag kallades skämtsamt "Morsan Tilda", högst troligen på grund av mina allt annat än moderliga egenskaper. (På den tiden var jag nästan alltid fullast och spydde på alla fester.) Det var ett par som utgjorde stommen, de som fick alla att träffas och bli ett gäng. Och så var det killen som jag var kär i. En gång var han kär i mig också.

Vi i gänget umgicks ta mig tusan nästan jämt. Vi åkte på festivaler tillsammans, vi fikade efter skolan, vi pratade allvar och vi festade. Jäklar vad vi festade. Nyår 2000 festade vi som om vi aldrig någonsin skulle ses igen.
Och det gjorde vi aldrig heller. Strax därefter tog det slut mellan paret och gänget splittrades.

Nu träffade jag dem på Facebook. Det skulle jag aldrig ha gjort.
De är sig lika. J är lika underbart snäll, K är snyggare än någonsin, H har kvar sin humor. Varför förlorar man sådana vänner?

Scattered pieces

1. Nu tänker jag aldrig mer resa bort. Aldrig någonsin mer. Är så trött på att aldrig få sova i min egen säng. Sex sängar på två veckor börjar bli en aning för mycket.

2. Jag borde operera bort mina halsmandlar. Får varbölder på dem så fort jag andats in lite baskilusker. Det vill säga nu. Mysigt! Host host.

3. Jag har köpt min första kräm med anti-agening... Till och med hoppet har lämnat mig nu.

4. Pojkvännen och jag firade sex år i lördags. S-e-x-j-ä-v-l-a-å-r!
”När ska ni gifta er då?” var den vanligaste frågan vi fick under årsdagen.


Förtydligande: Alltså, jag menar inte att åren varit jävliga. Bara att det är jävligt lång tid...

Jag bara undrar

Hur mycket kläder ska man ha för att sluta säga ”Åh, jag har inga kläder” när man öppnar garderoben på morgonen?

Suck

Det är synd om mig i dag. Varför vet jag inte riktigt. Jag bara vet att det är synd om mig.
Känner mig ledsen, håglös. Har ingen inspiration till att skriva artiklar. Ingen disciplin som får mig att trots allt skriva.

Skulle behöva en liter av jordens starkaste kaffe. Eller en riktig espresso. En god latte kanske?
Skulle behöva en låt som ger mig energi och får mig på gott humör. Skivorna jag har på jobbet är dock inget att lyssna på. Gratisprov på dåliga singlar, lokala förmågor som hemma i sitt rum spelat in en knastrig demo eller dansbandsartisten jag nyligen intervjuade.
Som att välja mellan pest eller kolera.

Så ni ser, det är synd om mig.

Ett land kan säga mer än tusen ord

Har djupa funderingar i dag igen. Sitter och tänker på när det blev bestämt att jag skulle bli just så som jag är i dag. Har jag alltid varit den, eller har jag på något vis utvecklats till att bli den jag är i dag? Eller är det kanske en kombination av båda som gjort mig till den jag är?
Ni ser, otroligt djupt...

I alla fall kom jag och tänka på mellanstadiet och min klass. Vi hade i uppgift att skriva om Europas länder. Varje elev skulle välja ett land att skriva om och sedan redovisa det för resten av klassen.

Jag tror att det var "först-till-kvarn"-principen som gällde och alla slog ivrigt upp skolatlasen och bläddrade fram Europakartan. Det var ett svårt val. Skulle man välja Västtyskland, Tjeckoslovakien, Jugoslavien eller något annat land?

Tjejen som alltid ville vara bäst valde Frankrike. Fjäskade lite för fröken och stilade med konstens och kulturens land.
Tjejen som var lite konstig och gärna ville verka smart valde Andorra. Ett litet skitland som ingen visste fanns och ingen heller tyckte var särkilt intressant.
Den tuffa killen valde Spanien. Skrev om tjurfäktning och andra coola grejer.

I dag kan jag se tillbaka på valen alla gjorde då och kan konstatera att deras val av europeiska länder speglar precis hur de blev som personer. De som tar plats valde stora vräkiga gamla stormakter. De som är snälla och tystlåtna valde länder som kanske inte spelat så stor roll i världen.
Ett land som valdes i mellanstadiet betyder alltså mer än man tror. Det visade vem man skulle bli.

Och jag då? Jag valde Belgien. Ett ganska obetydande och litet land. Men man ska inte luras av ytan. Innanför Belgiens gränser finns de mäktigaste människorna i Europa. EU:s högkvarter ligger ju där.
Och den beskrivningen passar väl utmärkt in på mig? Hahahaha!

Eller så funderar jag helt enkelt för mycket.

Något litet glädjande

När man vaknar av att klockradion irriterat surrar och termometern knappt visar några plusgrader.
När löven på träden prasslar ängsligt på väg att trilla av pinn. När regnet i flera dagars tid har varit det enda vädret man har bjudits på.

När solbrännan knappt hann komma på plats innan den försvann och när nya bikinin efter sommarens slut fortfarande ligger så gott som oanvänd i garderoben.
När nya ylletröjor måste inhandlas och de härliga linnena måste stuvas undan längst bak på hyllorna.

När jobbet inte ter sig riktigt lika spännande längre och när livet på nytt hamnar i trista hjulspår och börjar gå på rutin.
Då är det inte så lätt att se det ljusa i tillvaron längre.

Men det finns glädjeämnen. Bob Hansson ger ut en roman.
Mannen som har alla de formuleringar som man själv var överlycklig om man hade ett uns av. Mannen vars dikter får mig att skratta. Mannen som förärats med att vara den enda poeten i min bokhylla. Mannen som döper sin första roman till ”Gunnar”.
Kan han vara annat än genial?

Ja, jag är beroende

Fluga eller inte en fluga, beroendeframkallande är det i alla fall. Ja, det är den där berömda facebooken jag pratar om.
Har i dag suttit och klickat, letat vänner, addat vänner och skrivit "hej, vad gör du nu för tiden" säkert tio gånger.

Skulle inte pojkvännen ligga på soffan och böna och be om mitt sällskap framför tv:n skulle jag högst troligen sitta och klicka och klicka långt in på natten.

Snälla Bullen hjälp mig, vad ska jag göra för att bli av med mitt beroende?

Och varför är Barbapapa skär som en gris?

Vissa dagar är det så uppenbart varför jag envisas med att i stort sett bara lyssna på P3. Som i dag på väg hem från jobbet då två programledare hade den skönaste konversationen på länge.
Återger den o-ordagrannt ur minnet:

Han: Har du tänkt på en sak? Att Barbapapa som kan förvandla sin kropp till vad som helst väljer att se ut som en stor rosa klump. Jag menar, han skulle ju kunna ha en kropp som en snygg simmare och väljer att se ut som ett päron.
Hon: Ja, och har du tänkt på att det är väldigt konstigt att alla i Barbafamiljen heter som sina intressen. Barbabok tycker om böcker och Barbastark är stark.

Han: Och sen finns det ju Barbaskön som är alldeles lurvig. Vad tycker han om?
Hon: Kanske att han är mjuk och skön att ta på?
Han: Jag tycker att det är lite snuskigt...

Hon: En annan sak som är konstigt är att Barbafamiljen är så könsstereotyp. Barbafin som bara tycker om smink och så, är självklart en tjej.
Han: Ja, de borde ju inte behöva ha något kön. Om det behövdes kunde säkert Barbapapa förvandla sig till en stor vagina.
Hon: Då skulle han heta Uppblåsbara Barbarabarba. Hihi.

Han: Vet du förresten att i Italien heter Barbaskön Barbabarba eftersom barba betyder skägg på italienska och han är ju skäggig.
Hon: Då borde ju alla heta något med skägg. Skägg-stark. Skägg-fin.
Han: Ja och då är det tur att ingen heter biff.

Okej då, min humor är lite sjuk.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag fick min brännboll till sist. På 30-årskalaset blev det en svettig och rolig kamp.
Men till vilket pris? Hur kunde jag drömma om brännboll?

Jag kan knappt gå i dag. Armarna värker och till och med att andas är ansträngande. Mina muskler är så medtagna och utarbetade att de knappast aldrig blir sig själva igen.

Kan bara konstatera att alla på festen var i bättre form än jag är. Då bör tilläggas att jag var yngst bland de vuxna på kalaset. Yngst och redan äldst i kroppen.
Yey, I'm fit!

Var får man mardrömmar ifrån?

Min katt är borta. Den här sommaren också.
I fjol var hon ute på upptäcksfärd, eller vad tusan det kan ha varit, i drygt två månader innan hon kom tillbaka skygg som få och mager som en krake.
Nu har hon varit borta i en månad utan att visa sig. Ledsamt.

Det värsta jag kan tänka mig är att hon har råkat ut för någonting. Blivit uppäten av en räv, överkörd av en lastbil eller att örnen har tagit henne. Skulle hon bo hos någon annan skulle jag inte känna mig så förfärad – då lever hon ju i alla fall.

I natt drömde jag dessutom om henne. Någon kom och var helt förfärad med ett kattben i handen. Gudruns (jo, katten heter faktiskt så) bakben hade lossnat och någon hade hittat det. Jag fick ont i hjärtat.
Vi gick på kattjakt och såg till min förfäran en man som stod och höll fast Gudrun. Mannen sprutade in tändargas i näsan på henne så att hela svalget, strupen och magen fylldes med gas.
Sedan tände han tändaren. Elden kom ut ur Gudruns mun som en drake.

Ungefär där vaknade jag. Svettig och helt förfärad. Fy fan. Var får man de där riktigt sjuka mardrömmarna ifrån? Skrämmande att min hjärna har knåpat ihop det där.
Vad är jag för ondsint människa egentligen?

Mina naglar är också snygga

Både här och här kan man läsa om snygga, läckra, tjusiga naglar.
Vill därför bara berätta att jag minsann också har snygga naglar.


Så det så!

Apskit och allt annat jävligt

Skulle kunna kasta ur mig all världens svordomar just nu. JAG SKA JOBBA HELG I HELGEN! Fan.

I vanliga fall är det helt okej, men nu har min ena syster och man gemensam 30-årsfest och min andra systers lillkille fyller 1 år. Jag har ju planerat resan dit i evigheters evighet.

Varför glömde jag då bort att kolla vilka helger jag jobbar innan jag gick på semester och planerade hela livet? Apskit.
Och ingen, INGEN, kan byta helg med mig. Satans apskit.

Någon som är sugen på ett frilansvik? Jag betalar bra.


Update: Söta E! Tack! Hon hoppar in i stället för mig. En ängel ta mig tusan. Såna behövs det mer av!

Det är roligt på jobbet

Från mejlkorgen:

”Till alla muppar:

Jo hej jo

Någon har glömt en blåvit filt och någonslags nackstödsgrej i konferensrummet på våning två.
Antagligen är det kvarlevor från den där festen när P var naken i matsalen.

Grejorna finns vid min plats och hämtar ingen dem snart så säljer jag dem på Örjan Sjöströms auktionssajt.

Lev väl kära vänner

(Heja konkurrenttidningen)

/Z”

Fan vad jag har saknat min kära arbetsplats. Det finns fan ingen som den!

Så damp jag ned i verkligheten

Vaknade i Tallinn i går. Solen sken, livet lekte, jag hade semester och hade druckit en ansenlig mängd alkohol dagen innan.
I dag sitter jag på jobbet. Ödets ironi, eller?

Började med att komma för sent. Hoppas inte det ger en vink om hur det resterande året ska bli... Men å andra sidan gjorde det inte så mycket: Chefen visste inte ens att jag skulle komma i dag! Så nu har jag så kallat: Fritt arbete.
Funderar på att gå efter en kopp kaffe och socialisera mig med mina kollegor.
Auf wiederhören.

Nu reser jag bort

Ajöken! Nu drar jag till Muminlandet och skryter med mina få ord på det där konstiga språket med en massa vokaler efter varandra.

Och när jag kommer tillbaka börjar jag jobba igen. Suck.

Appropå pannkakor och skor

När, eller om, jag blir gravid någongång får ingen, alltså INGEN, utan min tillåtelse klappa mig på magen. Tydligen (enligt en blogg jag halkade in på) är det vanligt att halvokändisar kommer fram och klappar och kommenterar kulan på gravida.
Fy fan.

Däremot får ni gärna säga att jag blivit en tjockis. En tunnis som jag behöver få höra det någongång också.

Jag - en bullmamma

Fyra baguetter med oliver, rosmarin och valnötter och två feta lantbröd med valnötter ligger nu i min frys. Fluffiga och fina dessutom!
Ville bara berätta att jag blivit bullmamma. Eller ja, brödmamma då. Eller ja, brödbakerska i alla fall.

Ro hit med mina bonuspoäng på vuxenskalan nu då!

Och Gud sade: Du ska straffas med en invasion av gräshoppor

Precis som Moses eller vem det nu var har jag, stackars jag, blivit invaderad av gräshoppor.
Stor, gröna och vidriga gräshoppor som påminner om äckliga kackerlakor. En i förrgår och en i dag. Alldeles nyligen var han så nära mina fötter att jag nu knappt vågar lämna datorstolen.

Snälla Gud, vilka synder har jag gjort för att få gräshoppor hos mig?

Avundsjuk, så avundsjuk

Jäkla Way Out West. Jag vill inte läsa en enda blogg till där festivalen lovprisas, recenseras och i största allmänhet får mig att få ont i magen av avundsjuka.
JAG VILL OCKSÅ HA VARIT PÅ WAY OUT WEST.

Får trösta mig med hög musik här hemma med artisterna som var där.
Som The Hives. De har jag ju i alla fall sett live en gång i tiden. En klen tröst...

The Hives - Hate to say I told you so

Nackdelen med att inte bo i en storstad

Det finns otaliga nackdelar med att inte bo i en storstad. Kan på rak arm räkna upp ett tjugotal olika som jag under mina snart sex år här har saknat någongång.
Men i det långa loppet brukar fördelarna väga upp nackdelarna och i slutändan hamnar jag på någon slags nollpunkt.

Förutom på en enda punkt. Det finns en nackdel som är så stor och så irriterande att jag knappt står ut.
Nu tänker ni; bio på vardagskvällar, ansenliga mängder godis som man kan handla mitt i natten, goda pizzor eller något annat...
Fel fel fel, säger jag.

Nackdelen med att bo här är att jag får veta en hel massa osanna saker om mig själv hela tiden. Folk tror sig veta ALLT om mig och sprider sedan gärna osanningarna vidare.

I går fick jag höra att jag och pojkvännen separerat och att jag hade flyttat in till stan, till en egen lägenhet. Hade tydligen tyckt att det var för långt att pendla (OBS! Det är fyra ynka mil, haha) till jobbet varje dag.

Pojkvännen i sin tur var alldeles förstörd och jobbade hela tiden för att döva sorgen. Stackars, stackars pojkvännen. Han hade det inte lätt när elaka jag (den där jävla svenska flickan som tror att hon är något, menar de) hade lämnat honom.

Har god lust att gå förbi skvallertantens hus iklädd mammakläder med en kudde instoppad innanför på magen och ovanpå ett gammeldags förkläde fullt i mjöl. Då lär väl hon sätta i halsen.

Sen får vi vänta och se hur lång tid det tar innan jag får veta att jag är gravid.

Så här borde allt vara - hela tiden

Gårdagens känsla borde jag känna hela tiden. Livet leker, solen skiner, allt är underbart. Och jag har drygt en veckas semester kvar ännu.
Kanske allt är underbart härligt egentligen? Jag borde inte tänka så mycket...

Livet är till för att lära sig att leva

Känner mig som den funderare jag egentligen är. Tänker miljoner tankar som jag inte tillåtit mig att tänka på länge.
På bara några dar har jag tack vare det lärt mig en hel massa. Särskilt om sånt där som känslor, kärlek, behov, beroende, ensamhet, vänskap och om mig själv.

Jag saknar mitt gamla "hem" så mycket att det gör ont. Fortfarande gör det så ont, så ont. När jag var hem-hemma var min känsla inte lycka utan ångest. Ont-i-magen-ångest eftersom det inte längre är min vardag. Jag vill inte missa något där. Jag vill vara där precis hela tiden. Träffa min familj VARJE dag. Och det känns inte som att jag vill vara ensam ens en liten liten stund. Jag vill vara med dem hela tiden.

Älskar mina älskade systrar. Jag älskar deras barn. Jag älskar deras livskamrater. Jag vill vara en större del av deras liv än jag är i dag. Jag vill träffa dem mycket oftare än jag gör. Jag behöver dem. Är halv utan mina systrar.

Jag älskar också mina kompisar. Saknar dem så mycket att det gör ont. Ont bokstavligt talat. Kring hjärtetrakten värker det.
Jag saknar att veta allt om dem. Jag saknar att de vet allt om mig. Jag saknar att prata med dem varje dag. Jag saknar att vara en del av deras liv. Vill vara det.

Jag älskar, högt högt älskar, mina föräldrar. Förstående mamma, rara och så snälla pappa. Älskar när de berättar hur de träffades. Älskar att höra om deras barndom. Är så glada över att de är mina föräldrar. Trots deras trasiga barndomar fyllda av mobbning eller en pappa som blivit psykiskt sjuk efter att mamma dött. Trots deras kanske operfekta uppfostran av oss tre döttrar. Trots att de har sina fel och brister. Älskar dem så högt. Så mycket.
När pappa trillade ned från stegen gick mitt hjärta itu. Jag förstod att pappa inte är odödlig. En dag ska han och mamma försvinna ur mitt liv. Låt den dagen komma sent.

Har kommit fram till att de jag älskar upptar en alldeles för liten del av mitt liv. I stället har jobbet tagit för stor plats. Jobbet har varit min motor - mitt levebröd både psykiskt och fysiskt.
Men vad är ett jobb? Ett tidsfördriv. Jobbet ger mig ingen långvarig hållbar lycka. Det ger mig stimulans, bekräftelse, skratt och lärdom men ingen lycka. Jag har förstått att lycka inte kommer att komma genom jobbet.

Lycka förresten... JAG måste skapa den. Men hur gör jag det när de flesta jag älskar finns någon annanstans? Inte ens att jag sent om sider lärt mig älska mig själv kan ersätta saknaden av kärlek. Ensam är inte stark. Ensamma jag är svag svag svag svag.

Kanske jag skulle flytta hem-hem. Gör det mig lycklig? Vad gör mig lycklig egentligen?

Och stackars pojkvännen. Jag älskar ju honom. Han vill inte att jag ska vara olycklig, om det nu är det tillståndet jag är i kallas. Han vill vara med mig. Med lyckliga jag. Jag vill inte lämna honom här. Han vill inte åka någonstans.
Hans dröm är att bo här - med mig, våra barn, sina kompisar och sitt jobb. Jag har min dröm någon annanstans, på ett annat vis. Går våra drömmar att kombinera? Kan jag och han bli lyckliga? Lyckliga tillsammans.

Livet är ett 10.000-bitars pussel. Jag får det inte att gå ihop.

Rökfri i ett år

I dag är det dags att fira. För exakt ett år sedan slutade jag röka och har sedan dess inte använt någon form av nikotin - helt klart en otrolig bedrift.

I övrigt har jag semester och njuter av livet. Och nej, jag är inte less längre. Tack alla söta som bryr sig!

Less på allt

Jag är så less på allt. Vädret och mig själv. Jag kräks. Dör. Blä.

Jag är less på mitt hår. Less på mina kläder. Less på mitt hem. Less på mina djur. Less på att jag inte orkar göra någonting. Less på att vara less.
Jag är less på att mitt största nöje just nu innefattar en skål ostbågar,
intelligensbefriande spel på datorn och en stor portion tycka-synd-om-mig-själv.

Jag är less på att vara trött. Less på att vara grinig. Less på att tycka synd om mig själv.
Less på allt och alla. Less på att bråka om disken, tvätten och den där jävla dammsugaren. Less på att ingenting i livet just nu är roligt.

Jag är less på bloggen. Less på alla andra bloggar. Less på datorn. Hatar datorn.
Hatar tv:n också. Jag är less på jävla BBC Food, less på Discovery och less på alla jävla skitprogram och skitfilmer som det bara visas just nu.

Jag är less på att det enda som gör mig lycklig är att handla. Less på att jag försöker köpa mig lycka.
Jag är less på att ta ansvar, less på att vara vuxen. Till och med less på att vakna på morgonen.

Jag behöver semester. Men det har jag ju redan.
Inte ens det hjälper.
Imorrn åker jag hem-hem. Kanske jag slutar att vara less då.

Redan ångest eller jag är en tant

Fy fan. Jag är en tant. En förtidstant.

Sitter i gungstolen (redan där börjar det) och tittar ut genom fönstret. Eller snarare glor ut genom fönstret. Stirrar ut i det tomma. Hade jag kunnat handarbeta skulle jag säkert sitta där och stirra samtidigt som jag knypplade.

Plötsligt kommer en konstig brun fågel som fångar mitt intresse. "Nämen oj, en uggla minsann", tänker jag och tittar faschinerat (hur stavas det?) på fågeln. Går efter kameran.
Fotograferar fågeln, till råga på allt genom rutan. "Det drar om benen om jag går ut", tänker jag.

Fågeln flyger, några ungar cyklar förbi. "Herregud, de cyklar ju mitt på vägen utan att hålla i styret", tänker jag.
Jag forsätter gunga trivsamt i gungstolen. Gung gung, gung gung.
En trimmad moped kör förbi precis utanför fönstret. "Förskräckligt vilket ljud!", utbrister jag.

Jag gungar vidare. Stirrar vidare. Fortsätter att vara en tant.

Och häromdagen märkte jag dessutom att mina ögonlock blivit så där slattriga att när man tar på ögonskugga följer skinnet med. Precis så som min mormors ögonlock kändes när jag var liten och sminkade henne.
Det är mormor och jag. Tanterna.

Fan, jag har redan semesterångest.

Och nu kan sommaren komma

Ja, jag vet att klockan inte ens är tio och att jag redan har läst tidningen och ätit frukost. Men som man säger: Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Hur kan man sova när man har gått upp snortidigt i evigheters evighet?

Ganska snart kommer den här hunden dock att sitta mycket fint. Med andra ord - sova hela dagarna. Semestern, den riktiga, har börjat nu.
Nu väntar jag bara på att sommaren också ska börja så min nya bikini får ta mer än ett dopp i år.

Får jag lov att presentera...

... Da kar. Eller ja, bilen då. Finfin, va?

Mazda 323F heter den. Eller Sixten bland vänner.
Snart har jag haft honom i en månad och han börjar kännas som min. Jag och han klickade på en gång och varken han eller jag trilskas eller bråkar med den andre. Precis som en bra relation ska vara. Me löööv him.

Sen att han i mina ögon är snygg, eller i varje fall ruskigt charmig, gör ju inte saken sämre direkt.
Han är pigg också. Spinner som en katt (nåja, nästan i alla fall) och drar i väg med mig. Skillnad mot gamla bilskrället.

Häromdagen när jag var på tur med honom var allt perfekt. Radion skrålade ur högtalarna, solen sken och han var ljuvlig. Ni ser bilden framför er va?
Och som om det var meningen byttes låten på radion och på hög volym skrek Judas Priest: "Breaking the law".
Och ja, det var just det jag gjorde.

The story of a fabulous life

Shoppinglista:

Ett paket korv
En påse ostbågar
2 st öl
En ölkorv

Mitt liv är så glamoröst. Nu ska jag ta min rosa fjäderboa och lägga mig i divanen och bli matad med vindruvor. Vad ska du göra?

Lagen om alltings jävlighet

00.30: Snurrar varv på varv på varv runt i sängen och försöker sova. Börjar känna paniken krypa. Snart är det dags att stiga upp.
02.30: Vaknar av att pojkvännen har lampan tänd och ligger och läser. Han kan inte sova.
04.30: Vaknar igen. Minst tio flugor har bestämt sig för att krypa på mig - i mina öron, på mina fötter, i munnen, längs med armarna, på ögonlocken och i näsan.
05.00: Försöker somna igen efter en halvtimmes flugjakt. Dödade minst tolv stycken.
05.45: Väckarklockan ringer.

06.30: Jag vaknar med ett ryck. Har försovit mig.
07.45: På jobbet med en ofullständig arbetslista, ont om folk och inget material på lager. Och jag är nyhetschef den här veckan.
08.30: Dagen har trots allt börjat och jag lyckades sätta alla i arbete.
09.15: Servern - som styr hela tidningsmakeriet - kraschar.

09.30: Försöker få tag i någon serverkunnig i huset. Misslyckas. Alla är på semester.
09.35: Försöker få tag i några chefer som kan fatta ett beslut om vad som ska göras. Misslyckas. Alla är på semester.
10.00: Server nummer två kraschar. Tätt följt av alla andra (obs: ALLA ANDRA!) servrar.
10.30: Jag och en kille i receptionen försöker starta om servrarna. Misslyckas.

11.00: Första hjälpen - datasupport - kommer. "Skitsamma om det kostar multum för företaget", tänker jag.
11.30: Servrarna fungerar igen. Huset kan börja arbeta.

17.00: Får ett surt mejl från vd:n som undrar varför han varken fått nyhetsbrev eller det dagliga nyhetsmesset. Klagar på uppdateringen av hemsidan och är allmänt grinig.
17.05: Jag, som på grund av semestrar både är webbredaktör och nyhetschef, går i taket. "Ta reda på fakta innan du skäller ut mig för att inte göra mitt jobb. Kom hit och jobba din satans lata jävel. Och ge mig löneförhöjning för fan!", hade jag lust att mejla tillbaka. (Skrev något lite snällare men med samma innebörd.)

19.30: Är fortfarande osäker om det verkligen blir någon tidning i dag. Med min tur lär oddsen inte vara så stora.

Fyller jag år eller?

Satt för några minuter sedan i godan ro framför datorn och scannade nätet på bloggar när det plötsligt knackade på dörren.
Utanför står pojkvännens pappa och två småsystrar med strålande leenden.

"Vi kommer hit med en kärringcykel till dig. Vi har bytt däck - de är helt nya - och den rullar bra som fan", säger pappan.
"Den är till dig, vi har renoverat upp den till dig!"

Jag bara gapar.
Förstår ni? Jag har fått en cykel bara så där. Från cykellös till cykelägare bara genom att öppna dörren.
Var tvungen att titta i almenackan flera gånger för att försäkra mig om att jag inte glömt något. Men nej, jag fyller faktiskt inte år i dag.

Nu kom jag på det!

Som en blixt från bar himmel. Nu vet jag!

Det bästa med sommaren är inte solen, inte värmen, inte semestern.
Det bästa är att man får dricka öl och vin alla dagar trots att man jobbar dagen efter. Och att man på något konstigt vis ändå orkar upp på jobb.
Fan vad sommaren är härlig.

jnundskm gwapkl gah

Här sitter jag med ett hett knarkbeslag och kan inte tänka. Alltså, jag ska skriva om ett hett knarkbeslag – och kan inte tänka.
Normalt sett skulle texten rinna ur min fingrar. Min puls skulle vara lite högre än normalt, jag skulle ställa alla typiska frågor till polisen, jag skulle pressa tullen på information och sedan skriva för fulla muggar.

Nu ställer jag DUMMA frågor till poliserna. Ringer upp fyra gånger extra för att jag de tidigare gångerna glömde fråga de helt relevanta sakerna. Skrattar när jag pratar med tullen, fnissar med åklagarämbetet och kan inte skriva.
Det känns ärligt talat som om hjärnan stannat. Bara så där mitt i allt slutat att fungera.

Typiskt att skallen skulle ta semester en dryg vecka före mig...

När man inte har något att skriva

Diskuterade fenomenet blogg på jobbet i dag och konstaterade att de flesta bloggar är S-K-I-T rent ut sagt. En kollega sa att hon hade slutat läsa bloggar efter att hon gång på gång på gång hamnat på bloggar av karaktären: "I dag var jag ute med hunden. Puss."

För egen del är jag en aning mer tolerant. (Kanske beror det på att jag själv är en "gå ut med hunden-bloggare"?)
Jag klarar av bloggar där innehållet är av den karaktären så länge det någon gång bjuds på något gott. Något som helst får mig att skratta, att känna igen mig eller helt enkelt gör mig nyfiken på mer, på vem personen är.

Detta gäller förstås bara bloggare jag inte känner - de bloggar vars ägare jag känner lusläser jag och älskar. Med hull och hår.

Men trots min tolerans blir jag ibland mörkrädd. Varje dag toppar alla möljiga konstiga ord listorna på sidor som knuff.se. Just nu skriver de flesta bloggar om: harry potter, skansen, allsång skansen, morden midsomer, ryssland, harry potter boken, tobias billström, gilmore girls, amnesty, mona sahlin, victoria beckham och public service. Enligt knuff.

Ser ni vad det mesta är? TV-program.
Det vill säga: "I går såg jag på Allsång på Skansen. Nu ska jag se på Gilmore Girls och därefter Morden i Midsomer. Puss."
Någon måtta får det väl ändå vara. När man inte har något att skriva - då skriver man inte. I alla fall inte om vad man ska göra vid den andra dumburken.

Ni bara måste se det här

Apropå humor. Nu vet jag vad riktig humor är. Åh herregud, säger jag bara. Jag har fortfarande kramp i magen.

Hittade världens roligaste grej på Calle Schulmans blogg. Jag vet inte säkert, men tror att det också är han som ligger bakom texterna till den otroligt "spektakulära, dekadenta och helt galna festen", med Calles egna ord.
Länge sedan jag skrattade så mycket.

Fan vad jag är elak.
Men å andra sidan skulle jag skratta lika mycket om gamla bilder på mig fick en lika sjukt rolig text.


Update: Det är en av killarna som var med på festen som skrivit texterna själv. Känns genast mer legitimt att skratta.

Humor på hög nivå

Helgen spenderades på en av skärgårdsöarna i närheten. Lapade sol, käkade gott, drack vin och gick på båtstirrning - med andra ord precis som en helg i juli ska vara.

Mitt i allt stördes den trivsamma lunken av ett gapskratt. A hade hittat skönaste skylten. Humor på hög nivå. Varsågoda.

Hipp hopp hurra!

Ja må den leva, ja må den leva, ja må den leva uti hundrade år...
I går firade bloggen och jag, tro det eller ej - ETT ÅR!

Första inlägget handlade om det som större delen av min sommar skulle handla om. Att bli rökfri.
10 augusti, knappt en månad senare, fimpade jag för gott. Fucking unbelivible.

Lika otroligt är det att jag för ett år sen startade Matildas magkänsla och att den i dag fortfarande lever. Så grattis till mig och bloggen!

Med min jävla tur

Typiskt. Så jävla typiskt. I förmiddags sken solen och jag tänkte att nu jävlar är det sommar.
Jeansen veks upp, sommarskorna togs på. Korta linnet, lilla korta tröjan åkte på och lätta kavajen med trekvarts-ärm slängdes med – för säkerhets skull.
Då var det väl jävligt typiskt det just nu öser ned stora tunga regndroppar, termometern visar typ 5 grader och jag ska jobba utomhus hela kvällen. Jävla förbenade otur. Brrrrrr.

Mitt jobb är sååå jobbigt

Fan vilken jobbig sommar jag har. Hah.
Jobbar antingen tredagarsvecka eller så är jag arbetsledare. Och när jag varken gör det ena eller det andra har jag semester. Helt sjukt ansträngande, eller kanske inte?

Den här veckan jobbar jag kväll - hästpasset med andra ord. Men i och med att jag var ledig måndag och tisdag och har firmafest på fredag blir det ... TVÅ hela dagar jag måste jobba kväll. På hela sommaren. Skrattretande.

På fredag kommer, som sagt, dessutom belöningen för den ansträngande sommaren: Firmakalas. Yey. Längtar redan.

Beslutsångest blir dyrt

För att fira gamla bilens försäljning rattade jag nya bilen mot centrum och shopping.
Jag skulle inhandla ett stycke nya jeans eftersom mina gamla favoritjeans har gått samma öde tillmötes som alla mina favoritjeans. Det vill säga fått hål i arslet.

Väl i affären provade jag närmare ett 20-tal jeans innan jag fastnade för ett par i samma märke som de forna favoriterna och ett par i ett nytt roligt märke.
Och där kortslöt min hjärna. Jag kunde inte välja.

"Lika som de förra favoriterna - ett säkert kort. Nya roliga jeans som sitter skitsnyggt - lite wild and crazy." Valet var svårt.
I en kvart stod jag och velade innan jag bestämde mig.

Jag tog båda. Jävlar vad det är dyrt att ha beslutsångest.

SÅLD!

SÄLJES
Rålfen 1986-års modell. Sedanmodell.
Besiktad i april. Motor bytt. Har dragkrok.

Och så fick jag napp. Rålfen är såld.

I kväll försvinner han - och jag blir rikare.
Jo, det är sant, jag fick ganska mycket pengar för honom också. Nästan hälften av det jag betalade för honom för fyra år sedan.
Mannen, nya ägaren, var desperat och pojkvännen lurade på honom Rålfen - osedd. Stackarn.

Där fick jag för att jag var förståndig

Kalas i går. Himla trevligt trots att det var ganska lite folk till en början.
Själv skulle jag jobba i dag och har jobbat många, alldeles för många, timmar den här veckan och bestämde mig för att vara nykter.
Och trots att den enda ölen jag drack smakade gott blev det inte mer än den.

Väl hemma igen tyckte jag att det var skönt att krypa ned under täcket i relativt god tid och slog upp boken för att bläddra lite i den innan jag somnade.

Och så var den tidiga kvällen förstörd. Boken blev mitt i allt sjukt spännande och jag kunde knappt vänta på att bläddra till nästa sida.
Ögonen grusades - jag gnuggade dem pigga igen. Huvudet började smygsova - jag ruskade hjärncellerna på rätt igen. Allt för att fortsätta läsa.
04.00 var boken slut. Och det var jag med.

Mitt dumma nöt. Jag kunde ju lika gärna festat.

Måste ha, måste ha, måste ha

Dum som jag är så fick jag för mig att bildsöka på Kill Bill...

Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu blev mitt skobegär oövervinneligt.
Jag bara MÅSTE ha de här skorna.

Du skall inga gudar hava jämte Quentin

Det började faktiskt med From Dusk til Dawn eller "Pussy, pussy. Big pussy, small pussy, chicken pussy ..." som jag kallar filmen. Jordens sjukaste film hittills.
Med den började min kärlek till Quentin Tarantino.

Spenderade gårdagen med att se Kill Bill 1 & 2 och älskade dem, liksom allt annat som kommer ur den mannens sjuka skalle.
Kill Bill var avhuggna armar och huvuden. Blod som sprutar som fontäner. Sjukt bra filmat eller med andra ord en förjävlig regissör. En bra story i ett roligt upplägg. Oväntade händelser som inte bara är en aning överdrivna utan helt overkliga.
Helt enkelt alla ingredienser en Tarantinofilm ska ha.

Dessutom lyckas han få alla sina filmer att tränga in i mitt medvetande och i dagar, veckor, månader och år kan jag gå och fundera, tänka på filmen, drömma om karaktärer och se filmsnuttar för mitt inre.
I natt var jag Black Mamba - så klart.

Har bara en sak att säga: Se dem!

Gääääsp

Kan man vara vaken samtidigt som man drömmer? Samtidigt som man har hela ögonen fulla med John Blunds grus? Samtidigt som huvudet är tungt och helt väck? Då det inte går att tänka en enda hel tanke från början till slut?

I så fall är jag nog vaken.

Hänt sen sist

Mitt liv är otroligt spännande.
Som i dag till exempel: Då hade jag hicka. Som vägrade ge med sig. Trots att telefonen ringde, trots att jag hade möte på jobbet, trots att jag typ stod på händer medan jag höll andan och räknade till hundra och samtidigt blev skrämd.
Det ni!

I övrigt är jag arbetsledare igen = jobba, äta, sova, dricka kaffe.
Är lite svårt att koncentrera sig bara. Allt jag vill och har lust med ju är att spela brännboll.
Minns ni huuur kul det är? Knappt jag heller.

Just for the record

Det smakar otroligt bra med vin ur de nya glasen. Yummie!
Nu ska jag supa mig full eller nåt.

Snart börjar det likna något

Det börjar snart snart snart bli en uteplats.
Bara målning av stolen kvar ännu... Återkommer igen när allt är klart.

Jag bokstaverar L.Ö.N

Jag har semester ännu i dag. Jag ska äta god mat i kväll. Jag har en ny bil. Jag har nya kläder. Jag har nya vinglas. Jag har goda vänner. Jag har jordens bästa pojkvän. Jag har en underbar familj. Jag har ett hem som jag trivs i. Jag har en charmig hund och en ljuvlig katt. Och. Jag har fått LÖN i dag. Med stora bokstäver.

När ska himlen trilla ned över mig? Så här bra kan man ju knappast ha det.

Som kompensation

Hittade ingen cykel jag ville ha i den här jävla skitstan. Bara dyra eller fula... Suck.

Men det gör inte så mycket. Handlade ett helt gäng apsnygga gråa vinglas från Iittala i stället. Så nu känns det bättre.
I helgen måste det därför bli rödvin för hela slanten. Så synd.

Det tar aldrig slut

Och i dag ska jag in till stan och köpa mig en cykel. Nytt nytt nytt.

Det är tråkigt att vara ensam

Jag har aldrig bott ensam. Aldrig någonsin.
Jag vet att jag nog inte skulle klara det särskilt länge heller. Jag är inte tillräckligt tillfreds med mig själv för att umgås, leka, busa med mig själv. Det fungerar helt enkelt inte.

Jag gillar inte att umgås med mig själv. Jag är alldeles för lat för min egen smak. Jag är alldeles för odiciplinerad och får ingenting vettigt gjort. Dessutom är jag tråkig och får mig själv att ha tråkigt.

Så fort mamma och pappa lämnade mig och min semester åt mitt öde har jag gått runt i morgonrock. Typ. Jag har suttit framför datorn och glott. Gjort om layouten här för 17 gången.
Inte ett enda spår finns kvar av den energi som jag hade när de var här. Sällskapet fick mig att vakna pigg och utvilad redo att göra både det ena och andra.

Nu ser det annorlunda ut. Symaskinen står fortfarande på köksbordet. Vem vill sy på den utan sällskap? Inte jag. Vem vill läsa bra böcker utan att någon annan sitter bredvid och gör samma sak? Inte jag. Vem vill dricka kaffe på uteplatsen ensam? Knappt ens jag.

Det är tråkigt att vara ensam. Pojkvännen, kom hem! Ta lite semester du också! Snälla...

Dagens boktips

Ninanninaninanna... och så vidare.
Dags för dagens boktips:
Svinalängorna av Susanna Alakoski.

Har kommit fram till att jag måste sluta upp med att inte läsa romaner. Varenda gång jag sätter en i händerna blir jag nämligen positivt överraskad. Jag får sluta dra alla stackars romaner över en kam.
Romaner är inte bara hjärta och smärta, löjliga kärlekshistorier och "så levde de lyckliga i alla sina dagar..." De är faktiskt bra mycket mer än så. En del i alla fall.

Som Svinalängorna där författaren lyckades suga in mig i boken och som var tvungen att sträckläsas. Jag rekommenderar.

Ps. Nu fattar jag... man vinner inte Augustpriset för intet.