måndag, september 25, 2017

Lifvet

Det är så jäkla kul på jobbet nu. Vi lanserar massa nytt och jag (bland många andra) får vara med och säga hur saker och ting ska fungera och vara och se ut. Typ "vill ha den här funktionen", "vill kunna ändra storlek på den här rubriken", "vill att de ska se ut så här för användarna" och sånt. Det är så kul! Så inspirerande och utvecklande! Att få vara med och skapa funktioner på en sajt som så många besöker och använder och tycker till om. Testa nya saker, för första gången i historien, och experimentera vad som funkar. Testa vad användarna verkar tycka om. Att vara med och skapa nya beteenden hos massa massa människor i Sverige. 

Jag är så himla himla glad över mitt jobb just nu. Jag är så himla glad att jag får förtroende! 
Och som bonus efter en intensiv och utvecklande dag kommer jag hem till världens sötaste gulligaste underbaraste barn och en kille som jag fortfarande, fem år och ett barn senare, tycker är het och snygg och rolig och intressant. Yey för livet just nu!

torsdag, september 21, 2017

Bästa och sämsta med att inte amma

Det sämsta med att sluta amma är att brösten helt försvann. På riktigt alltså. 
Det bästa är att jag kan äta alla mediciner igen. Hej Treo och Kanjang!

Sen är det ganska dåligt att min kropp går hormonell bananas just nu med finnar, crazy humör, ångest av sällan skådat slag och sånt. Men antar att det liksom är omtumlande att bli bara jag igen. Klart kroppen får protestera lite. 

Barnet har för övrigt ropat mammamama och bababbababa i dag. Och jag fick en liten del på film! Härligt. Finns på Instagram. Heter tilda_a i fall nån inte följer mig redan. Låter alla följa mig, men har låst konto sedan jag bombarderar det med bilder på mitt barn. 

torsdag, september 14, 2017

Prick så här rörig är min hjärna nu

I dag var jag på jobbet i tolv timmar. Jobb och strategimöte och puuuuh. Vi har massa nytt på jobbet så det är lite utmattande. Ny sajt, nytt sätt att sända live, nya sätt att publicera. Och jag jobbar morgonpasset för första gången sedan förra sommaren. Rätt tungt måste jag säga. Men kul. I dag sände vi live nio gånger under mina åtta och en halv timme vid rodret. Action från första stund till sista. Sista timmarna av arbetstiden gick till mötet. 

Men det är härligt att komma hem. Felix är så himla glad över att jag är hemma att mitt hjärta svämmar över. I går när jag kom hem började han sprattla i varje lem och ropade och skrattade och var så till sig att han inte visste vart han skulle ta vägen. När jag sedan gick till hallen för att hänga upp jackan som jag gick in med började han gråta och tittade längtansfullt åt mitt håll. Hjärtat! Han är verkligen underbar och åååå vad jag vill gosa in mig i honom. Nästan så att jag vill väcka honom när han sover. 

En dag ska jag skriva om hur det gick när jag slutade amma. Jag har inte gjort det ordentligt och skulle själv velat ha en "så har andra gjort" när jag var mitt i det. Men det blir nog först när jag är ledig nästa gång. För nu måste jag duscha, blåsa håret, boka taxi till halv sex i morgon bitti och sedan gå och lägga mig. Leva livet. Eller inte. 

Dregelolle. Mitt hjärta. 

tisdag, september 12, 2017

Om smörgåsrån och pallade äpplen

I går var planen att ta tag i det här hemmet som blivit så åsidosatt den senaste tiden. Tre helger sova borta i rad är döden för ett välfungerande hem. Och nu väntar två helger jobb i rad. Puh. I oktober, då får vi storstäda. 
Som sagt, jag hade en plan. Det slutade med att jag sov en och en halv timme på soffan med Felix sovandes på mig. Jag satte visserligen på en tvättmaskin men det var A som fick hänga den. Och så dammsög han upp det värsta, vilket var tur eftersom vårt barn var svart efter en timme på golvet. Herregud, vi kan inte vänta en och en halv vecka mellan dammsugningarna nu med golvhasaren i huset. Det är tydligt det. 
I dag hoppas jag att jag orkar göra lite lite mer i alla fall. Skura toan är prio ett. Sedan ska jag försöka ställa barnstolen i duschen och sanera den. Det är ju fint med en gammal sliten träbarnstol med snidade detaljer, men fasen vad det är opraktiskt. Och fasen vad torkat smörgåsrån är stabilt. Särskilt med lite gröt som klister där under. 

Kommande två jobbskift, cirka två-tre veckor framöver alltså, ska jag jobba morgon. Får testa och se hur det fungerar med familjen. Hoppas bra. Jag kommer ju att börja jobba innan lillen vaknar men kommer hem vid halv fem om kollektivtrafiken fungerar optimalt. Får kanske lite färre vakna timmar med honom än när jag jobbar kvällspasset, men å andra sidan kan jag hjälpa till mer med honom. A får annars ta alla morgnar och alla nattningar.

I helgen var vi på Åland och firade mitt gudbarn som fyllde fem. Och stängde torpet för säsongen. Var sorgligt (inte kalaset utan stängningen) för precis när vi kom dit sken solen och det var sån där hög höstluft och solen var fortfarande varm och det kändes precis som första gången vi var där och tittade. Ett litet paradis i utkanten av byn, helt omgärdat av skyddande träd från grannskapet. 
För övrigt kom en granne och hälsade på sist vi var där. Första gången det skett på de fyra (eller är det fem?) år vi haft torpet. Grannarna närmast brukar mest blänga mot vår gård och en gång när pappa gick dit för att fråga något fick han bara enstaviga svar. Konstigt. Men grannen som kom förbi sist var enormt pratglad och berättade att han ibland gick in på vår tomt för att se till att allt såg okej ut. Kändes schysst. Erkände också att han under äppelåret i fjol pallade med sig några stycken. Haha! Jag sa varsågod!

Mamma och pappa är för övrigt på en långresa i USA. De har väl varit borta i tre veckor eller nåt sånt nu och är just nu i eller på väg till New Orleans. Planen är sedan att på fredag flyga till Miami, men får väl se hur det blir med det. Orkanen Irma är ju fortfarande i Florida och härjar, även om den "bara" är ett tropiskt oväder för tillfället. Men Miami drabbades ju hårt och det är enorma översvämningar nu, så tveksamt om läget är bättre på fredag. 
Sedan lurar ju stormen Juan där bakom också. Nåja, de verkar ha haft det underbart hittills, så tror inte det går någon nöd på dem om de måste hoppa Florida. 

Nu ska jag micra en kopp kaffe, som den småbarnsförälder jag är. Hepp . 

Hejdå torpet!
Födelsedagsfrukost för den här stjärnan!
På väg på kalas. Läppstift på. 
Barnet efter besök hos farmor. Ännu ett underbart hemstickat plagg från henne. 
Barnet på kalas. Vill inte dela med sig och ha allt det andra barnet har. Tänker att det är nackdel med ensambarn. Vet dock inte om det är en tillräckligt bra orsak till att försöka få ett syskon. Just nu känns ett barn helt perfekt. 

torsdag, september 07, 2017

Baba och svartsjukan

Barnet har börjat med ett nytt ord. Baba. Baba när han vill något. Baba när han är ledsen. Baba när han vill bli upplockad. Baba när han tittar på A. 

Och jag slits itu. Av stolthet och av avundsjuka. Mitt barn kommunicerar mer. Mitt barn ropar på sin pappa. Baba. Inte Mama. 

söndag, september 03, 2017

Och nu är han sju!

Det känns som att jag skriver samma sak varje månad, men fasen vad fort det går. Utvecklingen alltså. Han, vårt hjärta, är inte en liten baby längre. Han är en människa. Medveten. Rörlig. Med. 
I dag lekte han med min monchichi (ja, min. A köpte den till mig i julas) och så satte vi på ett Youtubeklipp med monchichilåten. Felix tittade intresserat på klippet och tittade sedan på monchichin och sedan på klippet igen. Så tydligt att han förstod att det var samma. Så häftigt att se!
Han förstår vissa ord också, katten, blöja  och gröt tror jag i alla fall han kan. Kanske han börjar förstå mamma och pappa också, men har inte testat om han kan.

Han är fortfarande mest glad. Ligger oftast som en säl på magen och gör illtjut och greppar tag i leksakerna och skriker aaaaarrrrrh och trycker in dem i munnen. Dreglar kopiösa mängder och med katterna i en liten lägenhet betyder det att hans händer alltid är blöta och fulla med katthår. Ibland iskalla också av att ständigt vara blöta.
Annars är han väldigt varm av sig. Precis som jag är han ett element på natten. Kokar av värme och sparkar av sig täcket med påföljden att han är jättekall på morgonen. Typiskt.
Han undersöker alla leksaker på ett vis han tidigare inte gjort. Ett tag höll han på och vända på varje grej 740 gånger innan han stoppade dem i munnen. Allt ska förstås in i munnen men han har inte en endaste tand ännu. 

Han är däremot ganska nära att börja krypa. Är lite för svag i coremusklerna (så heter väl de musklerna som stöttar mage och rygg?) för att hålla sig på knäna någon längre stund men han hasar sig fram och gör lite som simtag med benen. Fast bara bakåt än så länge. Han kasar sig bakåt och snurrar sedan 180 grader så att han kommer åt det han vill ha, så han har ju hittat en lösning på de fysiska tillkortakommandena. 
Sittandet går det sådär med. Han sitter bra med stöd och kan till och med släppa en hand och bara stötta sig med den andra. Men ganska snart faller han. Tror att vi kanske behöver öva lite mer med honom, bulla upp med kuddar och låta honom sitta för att han ska lära sig ordentligt. 

A säger att han blir mer och mer lik mig. Både till sättet och till utseendet, men jag vet inte ja. Många säger fortfarande att han är en mini-A och nu när hans ögon mörknat ännu mer ser man tydligt att de där fina bruna ögonen kommer från pappa. 
Han har dock fått min skrattgrop. Högt upp på bara ena kinden, precis som jag. Och som det verkar får han min hårväxt också: Det vill säga att det inte växer framme på huvudet innan han är typ två. Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla. Men det är ju urgulligt så länge de är små. 
Eller ja, han skulle ju vara urgullig i det även som stor. Han är ju liksom gulligast i världen och söt i prick allt. Lille charmören. Lille spelevinken. Lilla älskade barn. Felix, hela sju månader gammal.