Jag skäms lite nu

Alltså förlåt för gnäll. Jag vet att människors liv är viktigast. Jag menar verkligen inte att jag inte kan sätta mina egna små grejer åt sidan för andra människors hälsa. Jag hoppas ni förstår det. 

Jag behöver bara skriva av mig min frustration och ledsenhet. 

Jag orkar inte ens tänka på skiten

Okej: här är skiten. 

A kan inte stanna på nya jobbet pga corona. Jag orkar inte ens tänka på detta egentligen pga blir så jävla jävla ledsen och arg och besviken och NÄR FAN SKA DET VÄNDA FÖR OSS?

Jag får inte åka kollektivtrafik pga corona och är därmed inte utomhus någonting de dagar jag jobbar, vilket i sin tur leder till att jag är slö och seg och deppig och och och. ja jag vet att jag kan gå ut ändå, men hinner liksom inte. 

Vi kan inte hämta avställda bilen så jag slipper åka kollektivt för att hämta/lämna på förskolan eftersom vi parkerat den på torpet. På Åland. Och varenda jävla färja till Åland är inställd, i minst en månad. På grund av corona. Och vi kan ju glömma torpet den närmsta tiden. Så deppigt. 

Det är så jävla mycket på jobbet pga corona. Mer än hälften jobbar hemifrån och skriver i vårt kommunikationssystem hela tiden och det plingar och stressar och jag blir avbruten i det jag gör hela tiden eftersom jag måste ta hand om allt som hemmajobbarna lämnar och så blir arbetsbördan sjuk för oss som är där ändå eftersom det liksom ändå går snabbare att skriva/göra saker själv än att skriva till någon som sitter hemma och förklara vad man vill ha gjort. 

Felix blev hemskickad från förskolan i fredags pga att corona infört nollsymtom på förskolan och hans näsa rinner lite. Så vi måste vabba ett friskt barn eftersom ingen av oss kan jobba hemifrån. Och jag fattar att detta är bra och allt, och jag vill också skydda äldre och riskgrupper, men just nu blir det bara sten på bördan och ännu en grej som gör det jobbigt. A har liksom bara två veckor kvar på jobbet och vill ju vara där så mycket som möjligt och jag kan helst inte vabba pga jättemånga andra vabbar/är hemma med små symtom/ yadayada orsaker. 

Jag har haft huvudvärk i en vecka nu. Är så jävla trött och slut och behöver semester. Komma bort och andas. Men vart fan ska jag åka? Jag kan inte ens cykla till Nackareservatet och sätta mig i skogen eftersom jag inte har en cykel. Jag kan inte åka kollektivtrafik pga ovan. Har ingen bil, kan inte hälsa på mina föräldrar pga onödigt att dra dit ev smitta även om de inte är i riskgrupp, kan inte tanka batterierna på Åland. SÅ VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ FÖR ATT FÅ VILA ANDAS BLI PIGG? Sitta och ruttna i två rum och kök. Med ett piggt barn som är lite snorigt och som jag knappt vågar gå till lekparken med för tänk om nån annan förälder är där och ser att han snorar och blir rädd att han ska smitta deras barn. Eller ja, tänk om han faktiskt smittar nåt annat barn och sätter dess föräldrar i samma sits som vi. 

Och så tror jag att jag kanske är i nåt himla förklimakterie och så blir jag ledsen för det för jag vet inte om jag är klar med barn. Vi har inte bestämt det ännu. Men när ska vi ens kunna försöka få barn när 1) jag jobbar hela tiden eller behöver återhämta mig från jobbet för att orka jobba sen 2) A aldrig får ett fast jobb så det känns tryggt 3) vi bor på 48 kvm och knappt ryms två vuxna och ett barn. Och katter. 

Ja katterna ja. De är ännu ett helvete. Elsa är överviktig som fan - skriker efter mat dygnet runt, hetsäter när hon äter och spyr upp maten igen. Gärna i sängen, soffan, på mattor osv. Och ändå går hon inte ner i vikt. 

Gudrun är så gammal så gammal. Håller på med nån jamningsritual varje dag och kissar så där mycket nu igen och jag vet att hon inte har långt kvar och blir ledsen och får ångest bara vid tanken på att behöva avsluta hennes liv. Och jag ville ju att vi skulle göra det på Åland så vi kunde begrava henne på torpet så hon skulle få vila där i grönskan. Inte kremeras med en bunt andra katter. Usch, förlåt för detaljer men det är så de gör. Men Åland är utom räckhåll ju. 

Kul för er som läst hela vägen hit. Välkomna till mitt jävla helvete. 

I morgon känns det bättre igen. Hoppas jag. Nån gång måste det ju vända. Eller?

Det är ångest oro tristess och stress

Vår chefredaktör säger att vi är samhällsbärare. Och det är vi väl på ett sätt. Finns inte media får ingen info.

Halva redaktionen är evakuerad. Bara vi ”viktigaste” är kvar på plats. I torktumlaren. 

Vi får inte åka kollektivtrafik och helst inte vistas på platser med mycket folk. Vi ska liksom skyddas för att kunna göra vårt jobb. 

Jag tror aldrig jag har varit så trött som jag är just nu. Eller ja, nu har jag varit ledig inte dagar och börjar känna mig som mig själv igen. Litegrann. Det har varit galet mycket på jobbet. 

Äsch. Jag orkar inte skriva allt nu. Annat än att jag är trött och känner oro i omgångar och lite rädsla och ångest och känner liksom inte igen mig själv. Har velat bunkra lite, och jag är inte en sån som har katastroftankar normalt sett. Är orolig för min mormor. Hon är 89 snart. 

Och orolig för att förskolorna ska stänga och hur vi ska lösa allt med jobben då. 

I dag var jag och barnet ute och blåste såpbubblor och för första gången på länge kändes det normalt. En mormor/farmor med en tvåochetthalvtåring stannade och lekte. Barnen skrattade. Jagade bubblor. Solen sken fåglar kvittrade och på buskar börjar knopparna komma. Så himla härligt. 

Utan Felix hade det här varit så mycket jobbigare. Att liksom bara vara i en stressig torktumlare där allt handlar om ett dödligt virus utan att ha en solstråle som kramar en och skrattar och säger att jag är hans bästa vän, herregud så jobbigt det hade varit.