Svar 6: Killen

Fröken: Hur går det med killen? Och hur stor är åldersskillnaden, för jag menar mellan mig och karln min är det 13 år och det spelar ingen som helst roll så det ska man aldrig bekymra sig över! Om inte ena är 14 och andra 27 då kanske :)

Jag är äldre än vad han är. Fler år äldre. Jag hakade upp mig väldigt mycket på det till en början, ältade det med vänner, ältade det med honom och grubblade över faktumet att JAG är äldre än vad HAN är.
Vi har snackat rätt mycket om det. Pratat till och med om seriösa saker i framtiden. Om hur det skulle vara om vi mitt i allt ville olika saker? Om vi var på olika plan, med olika mål, olika drömmar. Och konstaterade att det är något vi får handskas med då och om problemen uppstår och vi fortfarande umgås. Så är det ju.

Den senaste tiden har åldern dock mer och mer glömts bort. Mer och mer fokuseras på hur han är, hur vi är ihop. Och där är allt bra.
Vi funkar så himla bra ihop. Så himla bra. Och det känns så himla bra också. Jag trivs i hans sällskap. Han lär mig saker, han ser mig, han är intresserad av alla möjliga olika saker, han lyssnar på vad jag har att säga och han är precis så där lagom knäpp. Ungefär som jag. Och så har han världens goaste kramar. Och de finaste ögonen!
Jag skulle kunna rada positiva ord om honom i en evighet egentligen, men nöjer mig nu.

Han gör mig glad och lycklig helt enkelt, och vad kan vara bättre än det?
Så ja, det går bra. Just nu går det så jävla bra!

För övrigt heter han A. Och det är så jag kommer att kalla honom, och har kallat honom, på bloggen.

Svar 5: Så gick det med stalkern

J: Hur gick det med gubben på taket? Slutade han förfölja dig sen?
Stalkern, han som jobbade på grannens tak, stirrade på mig när jag åt frukost, tog reda på mitt namn, skickade 17 vänförfrågningar på Facebook och mejlade mig en massa. Han slutade jobba på grannens tak och slutade höra av sig till slut.
Jag skickade ett mejl till honom där jag skrev att jag inte kände honom och att han skulle sluta höra av sig. Jag skrev att han betedde sig underligt och att jag tyckte att det var obehagligt. Och det gick tack och lov hem.

Några helger senare såg jag honom på krogen. Han glodde som tusan men slutade stirra när jag stod och kramades och pussades med en annan mitt framför ögonen på honom.
Nu hoppas jag att han aldrig någonsin mer kommer stalka mig. Eller någon annan för den delen.

Svar 4: Meddelande till Erica

Erica: När ska vi hinna träffas ;-D?? Saknar dig!

När som helst! Jag har som sagt ingen bil för tillfället och kan inte ta mig ut till dig, men är du i stan någon dag får du och hela familjen förstås jättegärna komma över.
Jag saknar dig med, det känns som att vi har massor att ta igen! Puss!

Svar 3: Bäst och sämst med Åland

Summercat: Vad är det bästa/sämsta med Åland?

Jag skulle kunna skriva om naturen och bla bla bla, men tänker vinkla det här helt ur mitt eget perspektiv och så som jag har upplevt och upplever det nu.

Vi börjar med det sämsta.
Det tar ett tag att komma in i det åländska samhället. När jag flyttade hit jobbade jag på ett jobb där vi var fem sex tjejer i ungefär samma ålder. Jag gillade dem och jag tror att de gillade mig. Trots det var det ingen som någonsin frågade om jag ville ta en fika, hitta på något efter jobbet eller gjorde någon ansats till att bli vän på riktigt.
Det var liksom svårt att lära känna nya människor. Öppenheten sträcker sig liksom till en viss gräns, men sedan är det stopp. I dag är de flesta jag umgås med också hitflyttade, vilket säger en del.

Nu menar jag inte att låta bitter och sur. Jag tror att det ofta är så på mindre orter och jag skuldbelägger ingen.
Men för min del var detta rätt jobbigt. Det tog lång tid innan jag kände mig riktigt välkommen, men det kan också ha och göra med att jag var ung, ganska blyg och inte särskilt öppen själv.
Å andra sidan, skaffar man vänner här känns det som att de alltid alltid kommer att finnas i ens liv.

En annan dålig sak är november på Åland och utbudet på saker att göra. Åland på vintern är ... Inte så spännande om man säger så.
Sedan dras Åland med vanliga problem som alla små platser dras med. Fördomar, skitsnack och att alla vet allt om alla. På gott och ont. Men den biten rör mig inte särskilt mycket.

Det bästa med Åland är, allt jag nyss skrivit till trots, människorna. Jag har träffat så mycket fina människor här som jag håller hårt om hjärtat.
Och i och med att samhället är litet är det därför lätt att överblicka, få ett hum om och det är särskilt bra som journalist. Man får en personlig relation till högt uppsatta vd:ar och politiker och är hej hej tjena med alla möjliga folk. Och folk kommer fram och pratar med en på krogen eftersom ansiktet är bekant.
Överlag är det lätt att prata med folk, de är öppna och vänliga (även om många som sagt sätter stopp om man kommer för nära).

Jag gillar också vattnet. Och möjligheterna det ger. Bada, åka båt. Jag älskar vatten, vilket är bra eftersom jag de facto bor på en ö. Vattnet kan förstås också vara ett hinder, resvägen hemhem blir lååång och när det blåser storm kan man inte ta sig härifrån. Men det goda överväger det dåliga.
Sedan gillar jag kreativiteten som finns här. Öar brukar överlag locka konstnärsskälar och Åland är inget undantag. Det finns massor med musiker och sångare, konstnärer växer nästan som på träd och författare finns det också gott om. Och det är inspirerande! Jag älskar kreativa människor.

Ibland får jag känslan ”vad fan gör jag här, på Åland?” och undrar vad jag har här att hämta. Ingen familj, inga barndomsminnen, ingen egentlig anknytning.
Men trots det är den första tanken när jag åker av bilfärjan efter ett Sverigebesök ”äntligen hemma!” Hemma. Åland är mitt hem, här jag bor, här mitt liv finns, här jag hör hemma för tillfället.

Svar 2: Bäst och sämst det senaste halvåret

Mirijam Geyerhofer: Vad är det bästa resp det sämsta som hänt det senaste halvåret?

Det bästa som hänt är att jag börjat må bra. Det betyder så extremt mycket för hela mitt väsen. Jag mår bra! Ord som inte har känts verkliga på så länge.

Resan dit kan dock ha varit det sämsta som hänt. För ett halvår sedan (Shit! Det har snart gått ett halvår!) mådde jag inte bra. Jag gick långa skogspromenader med vänner och pratade och pratade och pratade. Och grät. Jag visste att om ingenting skedde, om ingenting förändrades skulle jag bli bitter. Bitter på att livet inte blev som jag hade tänkt, att det ”inte var mer än så här”. Frågan ställde jag mig på bloggen många många gånger under hösten, ”är det så här livet ska vara?”

Sedan separerade vi. Jag var i ett vakuum där varje morgon började med att gråta ögonen plufsiga i duschen hemma hos mina vänner. Deras soffa blev min fristad och mitt hem.
Jag grät över att det inte hade blivit som jag hade trott. Över alla förhoppningar och drömmar som liksom pang bom försvann. Över huset. Över min familjs relation till exet. Över de gemensamma vännerna där ingenting skulle bli som förut. Över honom.
På jobbet grät jag, på väg hem från jobbet grät jag, efter jobbet grät jag. Tills en dag då jag plötsligt inte grät längre.

Och där fortsatte resan som fått mig dit jag är i dag. Jag är på intet sätt på toppen ännu, dalarna som jag stundtals sjunker ner i är djupa som avgrunden, men jag går myrsteg uppåt hela tiden. Faller, reser mig och travar vidare.
Terapin gjorde mycket. Terapin och vännerna. Gud vad jag ältade. Med alla. Jag öppnade mig för folk som jag aldrig tidigare öppnat mig för. Grät, visade mig svag och vräkte ut alla mina känslor till folk, oavsett om de ville höra eller inte.
Och det kan också ha varit en av de bästa sakerna som hänt. Att jag lärt mig att det lönar sig att öppna sig, att släppa in folk, att berätta, att dela med sig av sig själv. För gud vad mycket bättre jag mår när folk på riktigt vet vem jag är, när de förstår mig, när jag inte på ett enda litet plan behöver förställa mig.

Så. Det bästa och det sämsta som har hänt det senaste halvåret är att jag separerade.

Svar 1: Jag om fem år

R: Om du tänker 5 år fram. Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut då? Med jobb, familj, boende osv.. :)

Oj. För tillfället lever jag extremt mycket i nuet och därför är den här frågan grymt svår att svara på. Efter att jag separerade bestämde jag mig för att försöka ta reda på vad jag vill göra, vad jag har för mål, vad jag drömmer om och hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag bestämde mig för att liksom stanna upp här och nu och ta reda på det så att jag inte igen skulle hamna i samma sits med känslan av otillfredsställelse.
Och i den fasen är jag ännu. I ta-reda-på-fasen.

Men som det känns, rent magkänslemässigt, så känns det som att jag har barn och lever ihop med någon.
Vad jag jobbar med har jag ingen aning om. Drömmer lite om att vara egen företagare och jobba med något kreativt i projekt eller på frilansbasis. En kombo av journalist-författare-grafisk designer eller något sådant. Den senaste tiden har intresset för foto/film väckts igen och jag är grymt sugen på att göra musikvideor eller något fotoprojekt.
Behöver bara få tillräckligt med självförtroende och tycka att jag är tillräckligt bra för att våga satsa på något sådant.

Hurdant boende jag bor i eller var det ligger vetetusan. På Åland, i Sverige, i Danmark kanske? Jag kan tänka mig bo i lägenhet med diskmaskin (OBS!) och liten uteplats. Kanske ha en sommarstuga på landet, nära till vatten.
Eller om jag drömmer helt utan begränsningar skulle jag vilja driva ett B&B i typ Toscana och ha en liten olivträdsodling där jag får egen olivolja. Så pass mycket att jag har en liten stadig inkomst, men inte en så stor odling att den kräver en massa jobb. Där skulle jag kunna ha tid att jobba med mina projekt vid sidan om. Tänker att jag traskar runt där i träskor med bra musik som skrålar ur ett öppet fönster och jag är brun och snygg och kär.

Fråga fråga fråga!

Jag tror att jag bara en gång under den här bloggens livstid haft en frågerunda. Plus att jag har känt att jag kanske inte har delat med mig av mitt liv den senaste tiden. Inte så mycket, inte så ärligt. Det känns som att det finns massor att berätta, bara att jag inte riktigt vet vad.
Därför tänkte jag lämna öppet för frågor nu. Vad vill ni veta? Undrar ni något? Fråga fråga fråga!
Om ni har några frågor alltså.

Annars fortsätter jag med mitt vanliga rantande.