Semestern

Sammanfattningen:

Antal gånger jag badat: Alldeles för få

Utlästa böcker: noll

Middagar på restaurang: för många egentligen

Cykelturer: flera, men kunde ha varit fler

Äsch, orkar inte gör nån sån lista. Men det har varit gött. 

Hade önskat att vi hållit i pengarna mer och badat mer. Annars känner jag mig rätt nöjd. 

Lite för mycket tjafs också, men så blir det väl när man lever på liten yta ihop. 

Annars:

Felix var hos mormor och morfar en vecka.

Vi var hos min ena syster. 

Vi besökte mariebergsskogen för första gången i vuxen ålder (någonsin för resten av familjen.)

Vi var i Lysvik. 

Vi var två veckor på Åland. 

Jag badade i Klarälven. 

Bilen höll att åka till Värmland i, och till Åland. 

Vi drejade. 

Vi åt grillmiddag hos A’s pappa och hans fru. 

Vi bjöd svärmor på middag. 

Vi målade pergolan. 

Jag och Felix var på loppis med J och hennes barn. 

Vi rensade hela uthuset och slängde ett släp med grejer. 

Vi cyklade till solnedgången flera gånger. 

Vi badade i Stockholm. 

Vi (mest pappa och mamma) fixade nästan helt klart ena gaveln. 

Vi var i Mariehamn en dag och strosade. 

Jag hann tälja en kniv. 

Vi fixade massa grejs inför flytten. 

Vi drack ohemult med vin. 

Vi lagade massa god mat. 

Och ja, sen har jag glömt 100 grejer. 

Annat värt att notera: jag har haft väldigt mycket kjol och klänning, vilket har varit ovanligt och kul. Trivs ju i det egentligen!

Och jag har börjat använda keps. Gud vilken bra grej det är. 

Sommaren 2024: klart godkänd!

Nu kommer resten av sommaren mest vara packa packa packa. Och fortsätta ha lite pengaångest. 

Pengaångest men mest lycka!

Jag har glömt berätta! Vi har köpt en lägenhet. En egen! Ett hem!

Herregud, känslan kan knappt beskrivas. Jag undrar vad jag ska ha ångest över nu i stället när den största ångestkällan pluggas igen? 

Pengar kanske iofs. Usch vad dyr månadskostnad vi får. Usch vad mycket lån vi drar på oss. Usch vad liten buffert vi kommer ha när alla pengar gått till insatsen. 

Vi har räknat och räknat och räknat och vi har råd, men ändå är det en del av mig som bara ”tänk om vi räknat fel? Tänk om banken sätter jättehög ränta som vi inte räknat med? Tänk om nåt oförutsett händer och och och och” i all evighet tills hjärnan tar slut. 

Ska bli skönt att flytta in där ändå. Få se hur mycket/lite pengar vi har att röra oss med. Få facit och slippa tänka ”tänk om”.

Men förutom pengarna känner jag bara en enorm lycka. Det liksom bubblar i mig. Ibland känner jag hur det spritter i hela mig vid tanken på 1) att vi har ett kök som man kan sitta i. 2) att det finns badkar. 3) att det är tre rum så Felix får sitt första alldeles egna rum. 4) att det är 81 kvadratmeter och att vi därmed har rum med alla våra saker!

Det är så mycket som känns underbart. Underbart underbart underbart! ❤️

Upp och ner, högt och lågt

Just nu känns allt förjävla bra. Det svänger snabbt. 

Tack och lov. 

Jag tror vädret hjälper också. Känner att sinnet blir lättare ju mer solen skiner. Ju varmare det är. 

Och framförallt blir jag piggare. Och piggare leder till mer ork och mindre ”alla hatar mig”-känslor som man (jag) så lätt får bär jag är trött. Så otroligt beroende av sömn. Utan sömn är jag en trasa. 

Har också försökt vara ute mer. Utomhus alltså. Försökt röra mig mer. Bara gå en promenad. Försökt vara mindre på mobilen. 

Det gör gott. Inaktivitet och passivitet gör inget gott. 

Och jag kan liksom lika gärna lägga mig i gräset och slappa efter jobbet på samma sätt som att jag kan lägga mig på soffan och slappa. Plus att det ger d-vitamin och syre. Och med lite tur kanske man pratar lite med en granne eller nåt. Så då får man trippel stimulans. Typ. 

Jag måste faktiskt ta tag i mitt liv och faktiskt leva. Inte gå runt och vänta på att livet ska börja. Så som det känns som att jag på något vis har. 

Agera. Lev. Sluta vänta. Rör på mig. Andas frisk luft. Sluta gräva ner mig i mobilen. 

Hoppas vädret håller i sig så att detta blir lättare även fortsättningsvis. 

Bara när det är dåligt

Jag skriver bara här när det är dåligt, säger A. 

Och ja. Nu mår jag rent ut sagt skit skit skit. Kan knappt sätta ord på allt jag känner. 

Behöver en kram. Och en psykolog. Typ. 

Högfunktionell

Menar inte detta som någon slags förskönande av mig själv, men har den senaste tiden tänkt väldigt mycket på tiden för ett år sedan. Då jag var helt slut som människa men liksom bara fortsatte gå. Benen i nån slags rull, fast att de egentlign inte hade kraft kvar. 

Om man ska ha nån slags dålig metafor till det hela. 

Jag har tänkt det, att om jag var någon annan så hade jag kanske varit sjukskriven. Så slut var jag. 

Jag vet inte om jag ska vara stolt över det, det är jag inte men borde jag? Hur som helst så känner jag att jag kanske på något vis är starkare än vad jag tror om mig själv. Jag klankar ner mycket på mig själv. Att jag är svag och defekt och dålig på alla vis. 

Men jag kan i alla fall bita ihop. För mycket ibland. 

Står ut längre än jag borde. 

Ibland tror jag att jag har adhd. ”Högfuntionell” adhd. Men ger liksom allt – sedan är jag slut. Kollapsar. 

Fast oftast är det magen som kollapsar. Eller nån annan del av kroppen. 

Hjärnan är sås men kör på. I alla fall i offentligheten. 

Har också tänkt på hur mycket min familj behövt stå ut med. A som liksom gjort det mesta, fixat det mesta. Fått tillbaka en sambo som somnar så fort hon sitter still. Yiehaa vad kul jag har varit att leva med. 

Jag är inte helt återställd än, verkligen inte. Men jag är bättre. Jag har mer energi. Jag har tid. Lust! 

Jag minns A när jag hade jobbat på nya tjänsten i några månader och hur han liksom sken upp. Sa att jag var så mycket mer med. Närvarande. 

Jag sa ”men så stor skillnad kan det ju inte vara mot förut? Jag åt ju middag med er och var här förut också”. Då svarade han ”ja, du satt här och lyssnade men kom aldrig med något motargument eller reflektion på det jag sa, utan svarade bara ’mmmm’, ’jaha’.”

Kul jag måste ha varit. Kul tjej. 

Bit ihop och kom igen

Tröttman förstärks av isande kyla. Vind med minusgrader och snö i ögonen. Byxben som är iskalla utan långkalsonger, men det går ju liksom inte gå runt i på jobbet. Dessutom går alla jeans nätt och jämt på nuförtiden så det ryms inte några långkalsonger ändå. 

Föräldrarna mår bättre. Enorm lättnad. Jag mår kanske också bättre. A är inte så glad. Mycket på jobbet och kanske nån 35-årskris? Alltid nåt. Alltid nån. Aldrig liksom bara lekande lätt. 

Tror visserligen det är mörkret som förstör det. Och kylan. Som sagt. Minusgrader och snö är fint ett tag men sen är det inte det längre. Ingen sol bara isvind som viner i knutarna. 

Biter ihop. Det blir bättre. Det blir bättre. Det blir bättre med sömn och sol och god varm mat i magen. Snart är det vår. 

Ett steg fram och två tillbaks

Hissdörren är lagad och vi tätade en spricka i handfatets stanklås, men nu är det i stället stopp i köksavloppet och dörren till husets tvättstuga bråkar igen. Jag är så less på att allt faller samman. 

På onsdag åker jag och Felix till mamma och pappa och jag längtar. Förstås väldogt mycket efter dem, men också efter ett hem som fungerar. 

Jag nämnde inte ens krigen

Men ni förstår att de också ingår i det mörka som pågår just nu. 

Perspektiv igen

Jag gnäller över att jag är trött. Att diskmaskinen inte alltid diskar rent, att det luktar ur avloppet trots att allt ska vara rätt med stanklåset, att kylens lampa slutat funka och att det inte hjälpte att byta den. Att hissdörren inte går att öppna på vår våning. 

Gnäller över småsaker. 

Och det får man ju förstås. Ens vardag påverkar en. 

Men det känns ju så himla futtigt när jag tänker på mina föräldrar som kämpar mot cancern. 

När jag tänker på de familjer vars nattsömn blivit störd för att någon 16-åring fått 1000000 och en hjärntvätt för att bryta sig in och skjuta dem. Framför barnen. Träffat barn. För att deras namn är samma som nån gängmedlem i ett rivaliserande gäng. 

När jag tänker på de tre svenskar som var på väg på fotbollsmatch i Bryssel och en 45-åring med skev bild av Sverige öppnade eld mot dem och sköt ihjäl två av dem och skadade den tredje. 

Det känns så fjuttigt. 

Jag vet inte hur och när världen blev så mörk så mörk. När vänder det? Vänder det någonsin?

1 september

I dag, för 22 år sedan, flyttade jag till Åland. 

Hur sinnessjukt är inte det? 

Och för ungefär nio år sedan, med bara några dagars skillnad, flyttade jag tillbaka till Sverige igen. 

Ångrar inget av de två besluten. 

De har båda gjort mig till den jag är i dag. På gott och ont. 

Mamman

I dag skickade mamma en bild på sig själv. Hårlös. Nu har hon tappat det. Jag var beredd och allt men det blir ändå så påtagligt nu. Hon är sjuk. Mår bra förstås men hon är sjuk. 

Och nu syns det. 

Kära goda gudar och allt vad som finns. Ta hand om min mamma så hon blir frisk. Och ta hand om min pappa som snart börjar sin behandling. 

Jobbet och den nya tjänsten

I går beslutade jag att fortsätta på den tjänst jag haft i typ fem månader. Jag hade tänkt skriva massa mycket om mina känslor kring detta men fick plötsligt ingen lust. 

Haha!

Förlåt. 

Men nu är det så här iaf. Jag tror att det är det bästa för mig. Nej jag tror inte förresten, jag vet. 

Semester

Torpet, mamma och pappa, en natt i sjöbod på västkusten, gröna lund med kusinerna och ja. Det blir en sommar för världens sämsta planerare också. 

I år: För första gången sedan 2013 har vi båda två betald semester!

Bara det är ju en fest. 

Cancer

I går opererades mamma för bröstcancer. I dag fick pappa det slutliga beskedet om att hans tumör i prostatan är elakartad. 

För båda väntas troligtvis strålning. Pappa kanske måste opereras han med. 

I helgen har min systers man brutit av sitt ben, allt är av. Ben, senor, blodkärl. Går det inte att laga kanske benet inte går att rädda. 

Jag orkar knappt mer. 

Jag orkar inte vara stark. 

Mamma mår bra. Inte ont, ingenting. Var glad i telefonen. Det är det som ändå ger mig lite hopp. Resten är just nu bara katastroftankar. 

Skönt att bo i Stockholm ändå, där man kan sitta och grina på en buss utan att bry sig. 

Löften

2023 ska jag ta bättre hand om mig själv. Sämre kan det i alla fall inte bli. 

Jag ska skratta mer, vara utomhus mer, stressa mindre, vara ledig mer, baka mer bröd, laga mer vettig mat, höra av mig till andra människor mer. Sluta vara en jävla trasa som ligger och halvsover på soffan och spelar mobilspel. 

2023 ska bli året då jag förhoppningsvis inte är sönderstressad och fem före att bli sjuk av stress. Då ordet trött används på ett mer rimligt sätt. Då trött är mer rimligt trött. Inte koma-så-nära-död-man-kan-komma-trött. 

Kan det snälla bli så? Mer skratt, mindre ont i magen. Mindre mobilspel. Mindre trött. 

Liv igen. Leva igen.

År 2022

En bra sak med i år är att det i alla fall inte var så vidrigt som 2021. Covidrestriktioner, mormor sjuk, mormor dog, magsjuka på jul och missade mormors begravning. A blev av med sitt nya jobb. Felix hade vattkoppor, vi borrade i elledningen, vi fick covid och ja. Magen brakade ihop och jag hade magsjukesymptom i en månad. Så där var det. Som jag minns det. Massa massa tårar. 

I år var året då jag på ett halvår nästan blev utbränd men sa ifrån innan det skedde. Jag och A har varit på flera dejter och vi var mer på Åland och bilen är hel och ja. Det har en goare känsla än förra året i alla fall. 

Trots att jag har varit komatrött hela hösten och vintern. 

Gud vad jag ändå ser fram emot nästa år. Nya arbetsuppgifter. Mer rimliga arbetstider. Färre helger. Tråkigare jobb tror jag, men rimligare för mig själv. 

Okej, 2023. Bli bra nu. Puss tack och hej. 

Snart ett år

Det märks att jag är trött. Gråter åt allt. Men mest av allt gråter jag åt att det snart är ett år sedan mormor gick bort. 

Herregud vad jag saknar henne. 

Chop chop och så är det gjort

Jag har ändå tur som jobbar på en sån bra arbetsplats (minus att arbetsbördan på vissa stolar är åthelvetemycket) som liksom ändå lyssnar och ger möjligheter. 

Jag ska byta tjänst. Fortfarande arbetsledare, fortfarande ansvar men liksom inte för hela jävla arbetsplatsen som jag i praktiken faktiskt haft. Men nåt annat. Nåt jag inte kan = ändå chans att utvecklas + bättre arbetstider. Men säkert lite tråkigare. Jag älskar ju liksom mitt jobb jag gör just nu men orkar bara inte med det just nu. 

Tjänsten är 6 månader. Vik eller på prov eller whatever. Ett halvår för mig i alla fall. 

En helg i månaden i stället för två. Aldrig börja klockan fem utan som tidigast sex. Men de dagar jag börjar sex är det bara åtta timmars arbetsdag och inte elva och en halv som nu. Vissa veckor 8-16 eller 9-17 beroende på vad jag själv vill och möjlighet att jobba hemifrån fyra av de dagarna. Kommer dock jobba vissa kvällar, men bara två i rad så blir inte borta från familjen enormt mycket. Och slutar ändå i relativt rimlig tid så jag kan gå upp på morgonen med dem och äta frukost.  

Hen som blir min nya chef sa att ”många tycker att den här tjänsten är lite stressig och att man har många bollar i luften, men för dig kommer det vara betydligt lugnare och lättare än den du har i dag”. Haha! 

Exakt när det blir är oklart, men vid årsskiftet kanske? Allt är inte helt spikat och klart än. Jag vet faktiskt inte om jag sagt ja ordentligt ännu. Men hur som helst. Jag ska byta tjänst. Det känns så rätt. 

Jag måste fan tänka på mig själv. 

Läste en artikel om farlig stress häromdagen och checkade in på i stort sett varje punkt. Och det är ju det jag har känt. 

För er som hängt med sedan 2007 eller när jag nu startade den här bloggen (orkar inte kolla) så minns ni kanske att det var precis så här det var där nån gång kring 2010 kanske. 

Då hoppade jag av mitt jobb som chef pga att jag kände att om jag fortsätter går jag in i väggen. 

Samma känslor har jag nu. Inte riiiiktigt lika hemska som då, men åt samma håll. Då glömde jag saker jämt. Telefonen på jobbet, låsa dörren osv osv osv i all evighet. Började grina på en kollegas 30-årsfest bara för att någon frågade hur det var - på riktigt. 

Jag är inte riktigt där nu. Men jag är i stadiet att jag aldrig aldrig aldrig blir pigg. Somnar så fort jag är stilla. Och har inte järnbrist (iaf inte sist jag kollade). Kan sova på dagen, somna på soffan vid nio och sedan sova till nio dagen därpå. Eller så vaknar jag halv fem trots att jag somnade vid tolv och kan omöjligt somna om. Båda tydliga tecken på stress.

I den där stressartikeln stod det också ”tänk efter om det du gör är det viktigaste i livet. Är det så du vill bli ihågkommen?” eller hur det nu formulerades. I alla fall fick det mig att än en gång tänka att fuck jobbet, barnet är det viktigaste jag har. Plus min sambo. 

Ser fram emot att ha mer ork och tid för dem. 

Det vill jag inte

Det är ändå rätt skönt att veta vad man inte vill i livet. Jag vill inte vara chef-chef och absolut inte politiker. Inte ledarskribent eller krönikör. Fy för att tycka och ha åsikter jämt och ständigt. Behöva fatta megabeslut. Nej. 

Jag trivs med ansvar och egenbestämmande men att ha supermycket ansvar och ha anställda och så: nej. 

Jag vet vad jag inte vill, men jag vet inte vad jag vill. Jag är trött och less. Slutarbetad. Allt står mig upp i halsen. Har inte lust med mycket alls faktiskt. Vill inget.  

Så är det med det. 

Jag har bett om att få byta tjänst på jobbet. Bara göra något annat ett tag. Vi får se hur och när det blir. 

Annars är jag sugen på att bosätta mig på landet och ha några höns och några små odlingar. Detoxa stressen. 

Kanske jobba i nån blomsteraffär. Tänker att det är härligt. Goda dofter, grönska och kreativitet. Säkert pisstråkigt också men i drömmen är det kul.

Det är klart det inte är riktigt så illa

Jag är bara trött. Och då blir det lätt att det känns som att hela livet rasar samman. 

Så illa är det inte. Men ibland känns det som att allt, precis exakt allt, är fel. Det blir bättre. Säkert redan i morgon.