fredag, juni 11, 2021

Det är klart att det blev bättre

Jag sov. Jag åt. Jag ungicks med min kille och mitt barn. 
Sedan kom solen och jag var ledig och hade egentid. Och så klippte jag mig och färgade hår och ögonbryn och blev snyggare igen. Hittade sommarkläder i garderoben som jag glömt bort. 
Köpte en ny bikini och svindyr väska. Gick på promenad i grönskan. Bokade in dejt med vän. Drack en drink. Köpte rosévin. Målade naglarna och tog på örhängen trots att jag inte skulle någonstans. 
Och så sov jag lite till. Det blev bättre. Det blir bra. 

måndag, juni 07, 2021

Trött och allt är fel

Om jag listar alla jävla as-tankar jag har just nu kanske min hjärna kan släppa det? Okej. En fanihelvetesjävlaskitlista. 

Jag är dålig på jobbet. Blä. Skithelg och skitgrejer och tjafs med chef och bla bla bla. Sämst. Kollegor som muttrar, känns det som. Ingen pondus. Inga idéer. Ingeet är kul. 

Jag är ful. Glåmig. Grått hår. Har gått upp fyra kilo på ett år kanske. Inte mycket alls och gnäller inte över vikten men kläderna sitter fult och ovant. Finnar. Svarta påsar under ögonen. 

Jag har inga vänner. Jag har ju det förstås, men faaan vad ensam jag känner mig ibland. Och fler och fler lämnar Stockholm och jag känner att jag saknar ett sammanhang. En vänskapskrets. Andra vänner med barn. Någon som hör av sig och vill ses. Någon som har grillkväll och vi är bjudna. 
Nån kollega som är nära. Ni fattar. Är jag så jävla hemsk att vara med? Pallar inte att se alla jävla lyckliga bilder på Instagram på folk som umgås. 

Jag är sämst mamma. Hämtar och lämnar för sällan. Blir arg på mitt barn. Har inget tålamod. 

Jag är bara trött och världens tråkigaste sällskap. Somnar på soffan när A vill ha en kväll med mig. Orkar inte ligga. Kan inte föra intressanta diskussioner med A och lyssnar dåligt när han berättar något. Sämsta partnern nånsin. 

Orkar inte göra nåt hemma. Bestiga berg att laga mat. Har slutat baka bröd pga orkar inte. Och dessa grejer gillade jag förut. Jag vara liksom gjorde det. Hade tankar idéer planer. Nu är jag tom. Köper hem massa mat men har ingen inspiration till nåt. 

Alla mina kläder är fula. Jag klär mig fult. Orkar inte bry mig. Förr hade jag en stil. Nu går jag runt i jeans och t-shirt och håret i en knöl på huvudet. Orkar aldrig göra mig till. Örhängen, målade naglar, fina underkläder kanske. Sånt finns inte längre. 

Äsch. Jag behöver kanske bara semester. Några nätter god sömn. Näring? Träning? Bad?
Nåt. 
För så här orkar jag inte gå runt och känna. Herregud vad det dränerar mig. 


fredag, juni 04, 2021

När ska jag bli en sån som har mitt shit together?

Gå och lägga sig i tid. Yoga. Cykla till jobbet. Äta bra mat. Ha fina kläder. När ska jag bli sån?
Varför är jag en jävla slacker? Utan styrsel. Med pizza till middag och hamburgare till lunch. En kropp som aldrig rör på sig. Jag blir ju liksom aldrig vuxen och med. När ska jag få mitt shit together?

tisdag, maj 18, 2021

Vänder det nu?

Jag ropar inte hej. Jag lovar. Men en liten pyttedel av mig har fått en strimma av hopp. 
Kämpandet kanske tar slut. Till slut. 

1. A fick ett jobb. Prövotid två månader så vill inte ropa ännu, men det verkar som att det går bra för honom. Jobb. 80 procent men stabil lön. 
Vi har levt på en lön i evigheters evigheter. Ungefär. Innan dess en lön plus minimiersättning för föräldraledigt. Innan dess en lön plus studiepenning. Ja ni fattar. 2014 var senast vi hade två löner. 
Vi kanske kan köpa en lägenhet någon gång. Jag kan se det. I horisonten. 

2. Pandemin. Den finns kvar. Den försvinner inte. Men det finns en ljusning. Vaccin. Smittan minskar. Färre dör. Det ljusnar. Det blir bättre. Sakta men säkert. 

3. Det är vår. Sol. Krispig grönska. Uteservering och långpromenad. Lite känsla av vanligt liv igen. Värme. 

Jag ropar inte hej ännu. Jag vågar inte ropar hej. Men någonstans i mig finns känslan. Det vänder nu. Det kanske vänder nu. 

onsdag, januari 27, 2021

Snart 40

Det känns så surrealistiskt att jag om en och en halv månad ungefär fyller 40. 40 år är ju jättemycket, jättegammalt. Jag är så himla barnslig ju. Känner att jag inte alls kan fylla den siffran. De åren. 
Jag fattar ju att jag inte är som när jag var tjugo, herregud vad mycket klokare jag känner mig nu än då. Tryggare, säkrare. Men ändå så långt ifrån kunnig, kompetent och likso koll på saker och ting. Dras fortfarande med ångest, har svårt att handskas med motgångar, ältar för mycket. Har svårt att hitta balans. Jobbar för mycket. Är för trött. Ja, ni fattar. Inte riktigt my things together. Inte på det viset som jag tror man ska ha när man är 40. 

Det är så lustigt det där. Samma sak kände jag som 29. Att jag inte hade uppfyllt samhällets förväntningar på vad som skulle ha uppnåtts som 30. Inga barn, ingen livsplan osv. Inte levt livet tillräckligt, bara varit i ett långt och i huvudsak dåligt förhållande där jag tappade mer och mer och mer av mig själv. 
Men det redde ju upp sig. Jag hittade tillbaka till mig själv, hittade bästa A, flyttade, pluggade, fick drömjobb, fick världens bästa Felix. Life goes on. Jag var 30+ och i det. 

Men nu då, nu är det nästa steg. Vara i 40-årsåldern. Så ovant. Så konstigt. Så ... inte redo. Jag är 37. Eller 32. Inte mer. Jag äger ingen lägenhet, har en skruttig gammal bil. Ja ni vet. 
Okej, jag har gjort nån form av karriär kanske. Har ett bra jobb, okej betalt. Barn, snart man. Men ja. Förväntas inte mer?

Äsch jag vet inte. En siffra är bara en siffra. Jag är väl som jag är. 39 eller 40. Barnslig och ångest och allt med på köpet, även om jag är 40. 

onsdag, december 02, 2020

Skriva av sig ångest

Jag kläckte ett korkat skämt i går på jobbet. På andras bekostnad. Iom att mycket går i skrift nu när nästan alla jobbar hemma så blev det misstolkat. Ett feltolkat skämt som aldrig borde ha sagts från första början. 
Herregud. Skrev direkt att det inte var meningen som något illa att jag var tramsig pga nyhetsläget och bad om ursäkt. Sa att det var onödigt och allt. 
Alla förstod. Sa att det var okej och visste att det inte var menat så osv. Men jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa att jag var så jävla korkad och sa en sån plump grej som folk kan ta illa vid sig av. 
Jag har sån jävla ångest. 

Gick och lade mig vid åtta i går i hopp om att sömn skulle få det att kännas bättre men har i stället vaknat flera gånger under natten och tänkt på det. Är vaken nu, klockan fyra på morgonen, och kan inte släppa det. 
Alla inblandade har sagt att de mest ville påpeka hur det kunde ha tolkats för andra som inte vet hur jag/vi egentligen är på jobbet. För varken jag eller nån annan är så. 
De har också sagt att jag inte ska tänka mer på det. Att man får skämta osv. Men det är som att deras ord inte går in. 
Jag har liksom hamnat i en loop av ångest som jag bara inte kan ta mig ur. Där jag bara känner mig som världens sämsta människa. Och att alla är arga och får en annan bild av mig och bla bla bla.
Jag vet inte ens vad som händer där inne. 

Så nu skriver jag. I hopp om att skriva av mig ångesten. I hopp om att deras ord om att det är okej och att jag ska släppa det ska gå in. ”Neeej tänk inte mer på det”. Utagerat. Över. Inget att älta. Klumpigt skrivet. Bad om ursäkt. 
Hjärtan tillbaka. 
Är det över? Hatar de mig inte? Det är klart att de inte hatar mig. 

Alla kan göra misstag. Skriver jag orden kanske jag kan känna dem också. Alla kan göra misstag. Alla kan trampa i klaveret. Jag sa förlåt. De har gått vidare. 
Jag borde gå vidare. Terapiar här och nu.
”Tänk inte mer på det”. Jag ska försöka. 

Hatar min hjärna. Hatar min ångest. Hatar min klantighet. 
Äsch. Man ska inte börja meningar med ”hatar min” för då spinner det vidare neråt. 
Jag menade inget illa. Jag ville bara vara lustig. Dåligt skämt. Plumpt. Korkat. Det kunde misstolkas. Jag sa förlåt. De sa okej, vi vet att det inte var menat så. Men säger till för säkerhets skull så ingen annan tolkar det så.

Kan jag spinna spiralen uppåt nu? Kan jag spinna ut mig ur mina tankar? Kan jag snälla bara få släppa det. Älskade hjärna. Du funkar så bra på så många vis, kan du inte bara ta in vad andra säger? Släpp det. Släpp det. Det är okej. Utagerat. Tänk inte på det mer nu. Tänk inte på det mer. 

lördag, november 21, 2020

Huvudet sprängs

I dag höll jag på att börja gråta när jag gick från jobbet. Det har inte hänt sedan jag var fem före att bli utbränd 2007 eller när det var. 
Känns inte bra. Känns inte alls bra. 

torsdag, september 03, 2020

Ett halvår till fyrtio

Den här våren och sommaren har varit en tid av funderande. A som förlorade det nyfådda jobbet i coronakrisen. Omorganisation på jobbet. Inte få resa någonstans. Inte kunna resa någonstans. Ingen bil. Ingen familj nära. Inget stort socialt nätverk. Ensamhet. 
Det i kombination med åldern, antar jag, har fått oss att fundera över våra livsval. Lägenhet i Stockholm är inte så jävla jippi egentligen. Inte när man måste sitta inne pga snorigt barn och diverse andra orsaker den här våren. Vi längtar ut. Till gräs. Till att fysiskt kunna röra på oss naturligt genom att typ kratta. Ni fattar. 
Frisk luft. En egen plätt. 

Den drömmen är ouppnåelig här. Sex miljoner för ett radhus i ytterkanterna. Om ens det räcker. Det går inte med en lön. 
Och Alexander verkar ha svårt att hitta jobb här. Stockholm värst drabbat av arbetslösheten i coronakrisen. Så vad ska vi göra?
Jag har ju typ mitt drömjobb här. Tjänar tillräckligt för att överleva. Utvecklas. Har kul. Trivs. Även om det är slitigt och tungt periodvis. 

Om jag inte hade det jobbet jag har skulle vi flytta. Vi har ingenting här. Så känns det i alla fall. Bästa vännen i Stockholm meddelade nyss att hon ska flytta härifrån. Alexanders bästa vän har inte bott i Stockholm sedan pandemin började iom att han kan jobba på distans. Alexanders syster har varit borta från stan hela sommaren. 
Allt här har varit vi i familjen. Lilla trion. Och den är ju kvar oavsett var vi befinner oss. 

Men vart skulle vi flytta? Min hemstad? Alexanders hemstad? Till staden där Alexanders äldre syskon bor? Till torpet? Till en annan helt ny stad?
Jag älskar ju Stockholm samtidigt. Och har ett jobb som jag aldrig någonsin kan få någon annanstans. 
Men är mitt jobb allt som håller oss kvar här? Är det allt? Det är ju inte direkt så att vi har möjlighet att utnyttja allt staden har att erbjuda när vi inte har någon barnvakt. 

Och snart är jag fyrtio. Herregud. Borde man inte ha ett eget hem då? Alltså bara en lägenhet som man äger eller har förstahandskontrakt på?
Ibland är jag så less på det här att jag vill gråta. Och flytta till torpet typ. Leva superlitet och billigt. Men samtidigt vill jag verkligen inte bo på Åland. Det ger mig ångest vid tanken på att flytta tillbaka. 
Äsch. Kan någon gud eller nåt bara fixa så att allt blir bra? Tack på förhand. 

måndag, augusti 17, 2020

Jag vill inte göra det till ett problem

Felix stammar just nu väldigt väldigt mycket. Han har ett enormt ordförråd och är klipsk och kan prata hur bra som helst, men när han ska berätta något så stammar han. Mycket. 
Det gick lite över under sommaren, han blev mycket bättre plötsligt, men nu igen har det kommit tillbaka och blivit nästan värre. Nyss när han skulle berätta en sak stammade han på nästan alla ord. 

Och jag lider så med honom för jag märker hur frustrerad han är över att han inte får fram det han vill säga. Och hur ivrig han är och vill berätta allt men liksom hakar upp sig. Han verkar inte lida särskilt mycket egentligen, bryr sig inte så mycket, men ett äldre barn gjorde narr av honom häromdagen och mitt hjärta går sönder om det är så det ska vara. Att han blir retad och inte vågar prata sen. 
Han är ju världens roligaste och goaste och har så många underbara funderingar och jag vill inte gå miste om det för att han blir hämmad av stamningen. 

Åh, jag vill inte göra en grej av det här, för det är det inte egentligen, men jag är ändå lite lite orolig. Vill skydda honom mot allt ont och så ni vet. 
Kan inte någon bara säga att det blir bra? Att det bara är så här det är ibland (vilket jag vet eftersom det är vanligt i hans ålder att stamma) och att vi kommer kolla tillbaka på den här tiden sen och knappt minnas att han stammat. Kan någon göra det?

måndag, juli 06, 2020

Huset

Häromdagen fick jag upp minne på Facebook från typ elva år sedan, eller vad det var. Den visade en bild på huset. Första sommaren. När vi precis hade flyttat in och lagt lite tillfälliga plattor på framsidan och planterat några blommor i krukor. Det såg fint ut. Som ett hem. 
Såg bilder där inifrån. Från köket som jag älskade så. Luckorna. Jättebordet. Vedspisen. 

Och allt jag kände var ”jaha”. Jag kände ingen ångest över att jag inte bor där. Att det aldrig blev som det var tänkt - att jag skulle bo där resten av mitt liv. Jag kände ingenting. Kanske en liten känsla av nostalgi, som man känner över nån random lägenhet man bott i någon gång. 

Jag fattar att det måste ha varit länge länge sedan jag kände sorg över huset, det var ju nio år sedan jag bodde där, men jag har inte reflekterat över det förrän nu. Huset är bara en plats där jag har bott. Inte så mycket mer än så. 
Oerhört befriande faktiskt. 

torsdag, juni 25, 2020

Och hjärtat mitt

Förra tisdagen, den 16 juni, slutade Gudrun att andas. Hon låg i min famn hos veterinären och var så lugn och go. Det är så sorgligt att jag knappt orkar tänka på det. Hon skulle fylla 18 år i höst. Hon har varit min sedan hon var åtta veckor. Levt med mig. Tröstat mig. Funnits där. För mig. Med mig. Genom flyttar och livsförändringar. Hon hon hon. Med hela tiden. 

Veterinären sa att det var i rätt tid. Det är mellan två och tre år sedan hon fick diagnosen med njursvikt och diabetes, och det är ungefär vad katterna kan klara. 
Dessutom märkte hon att Gudrun hade något fel på sina lungor och misstänkte en tumör. Det kan ju förklara den senaste tidens snabba försämring. 
”Det är sällan vi får in katter som är så här gamla”, sa hon. Så hon hade ju levt ett bra liv. Ett långt liv. Och herregud vad jag har älskat henne under den tiden. Under hennes liv. 
Hon har stundtals varit min enda trygga punkt. Min tröst. Herregud att en katt kan betyda så mycket. Det känns ofattbart. 

Felix fick se henne efteråt. För att han skulle förstå. Vi hade förberett honom också. Berättat att hon var sjuk och inte skulle leva så länge till och även om det är svårt det här med döden så förstod han. Ibland i alla fall. Han säger ”Gudrun är död i dag” men säger samtidigt att när hon är frisk igen kan hon få komma hem. Herregud vad ont det gör i hjärtat då. 
Vi begravde henne i skogen utanför mamma och pappa. I en liten pappkista och så lade vi massa blommor på. Felix sjöng Blinka lilla stjärna för henne med sin späda lilla röst och då tror jag att det brast för allihopa.

Nu gråter jag floder förstås. Det är ledsamt. Även om jag vet att det var rätt. Att hon inte mådde bra i slutet. Att hon bara låg och gömde sig i ett hörn i lägenheten. Knappt åt. Knappt gjorde någonting. Började kissa inne. Fick nedsatt hörsel och gick runt och jamade ett avgrundsjam med jämna mellanrum. 
Hon var sjuk och trött och led. Att ha kvar henne hade bara varit egoistiskt. Men det gör ändå ont. 
Min älskade Gudrun. Min älskade katt. Jag kommer att sakna dig. Tack tack tack för allt. 

Det är inte så kul

Det är inte kul på jobbet just nu. Fakking omorganisation och folk som är besvikna och ledsna och kaos och som vill sluta och så skriver branschtidningar om det och så tisslas det och tasslas det och och och. Jag orkar inte. 
Möten hit och dit och folk som inte känns som sig själva. Av oro troligtvis. Ovisshet för vissa. Hatar min bransch ibland. Hatar användandet av LAS. Hatar personalpolitiken där folk behandlas som slit och släng. Och vikarietjosan och så lära upp nya och så ba hejdå och ja ni fattar. 

Det är bara så jävla deppigt. Och halva redaktionen sitter hemma och jobbar och hälften är på plats och det går liksom inte kommunicera på samma vis genom ett himla chattprogram. Äsch det är bara rörigt. 

Vi fick inte ens en sommarfest heller. Pga corona. Vi är för många för att träffas. 
”Varje avdelning får ordna sin egen” skickade de ut två dagar innan merparten av mitt team skulle gå på semester. Jo men tjena. Nästa gång vi ses allihopa är den 20 augusti. Några ynka dagar innan den nya organisationen ska vara på plats där folk inte ens ska jobba ihop längre. Jag vet inte ens vad som händer med teamet. Jag är kvar. Min chef byter stol. En kollega jobbar kvar. Sedan har jag inte en susning. 

Äsch jag vet inte. Det har samtidigt varit kul att jobba i veckan, har hoppat in som ”chef” och det har varit kul och jag har känt mig rätt utvilad efter två veckors ledighet. Men den är liksom den där vageln som ligger och stör över hela redaktionen. 
Jag längtar nästan tills det här är över. Tills folk i alla fall vet var de hamnar i nya organisationen. Det blir kanske bra. Till slut. Hoppas jag. 

torsdag, maj 21, 2020

Ingen lägenhet just nu i alla fall

Precis när en lägenhet började bli nåbar så - tada - genomför jobbet det största sparpaketet under mina fem år där. Eller ja, det var ett gigantiskt precis när jag började som vikarie 2015, men det berördes inte jag av personligen. Jag uppfattade bara en jobbig stämning och att det var någon som slutade i stort sett varje dag. 

Hur som helst. 50 tjänster ska försvinna. Vi vet exakt noll just nu annat än att facket och ledningen sitter i långa möten flera gånger i veckan. 50 tjänster av cirka 300. Var sjätte. 
”LAS-listan kommer att behöva användas” har de sagt och ja... drar man 50 anställda bakifrån ryker jag. Facket säger att man har som mål att inte gå på LAS-listan, att man hoppas lösa det med att folk ”frivilligt” säger upp sig och får till exempel nån form av avgångsvederlag. Extremt dåliga tider att säga upp sig dock, när hela Sveriges ekonomi (hela världens till och med) står och svajar. Finns det ens jobb att byta till liksom?

Men trots allt är jag ganska lugn. Jag orkar inte oroa mig. Det går liksom inte. Det blir för mycket när vi ändå tänker på corona varje dag och oroar sig för framtiden och att ens nära ska bli sjuka osv osv. 
Hur det än blir så blir det bra. 
Vi kan flytta lätt om jag blir av med jobbet. A har inget jobb, Felix inte så fast förankrad här. Vi äger inte lägenheten. Vi kan flytta till torpet, ta sparpengarna till att gräva ut till avloppsledningen och bygga ett badrum. Även om vi måste stödlåna för att ha råd kommer vår månadskostnad bli löjligt liten. I dag betalar jag ränta och amorteringar på cirka 1 700 kronor i månaden för torpet. Tänk dig den hyran! Behöver ju knappt jobba för att ha råd med den. Haha. Fattar att vi måste ha mat och bil och värme och och och, men det blir ändå bara en spottstyver i jämförelse med vad vi betalar här. 

Och om vi inte vill till torpet kan vi flytta till en annan stad där någon av oss får jobb. Vi kan säkert bo några månader hos mamma och pappa om hela världen skulle vändas upp och ner. 
Jag är inte orolig. Inte ur den synvinkeln i alla fall. 
Sen är jag orolig för att oavsett om jag får stanna eller inte på jobbet så kommer det inte bli kul där. Huuur ska stressen vara med färre människor? Den är ju redan galen. Men det orkar jag knappt tänka på ännu. Jag vet ju som sagt inte om jag behöver bry mig om det, jag kanske inte är kvar till hösten. 

Nåja. Nu är jag långledig. Fem dagar från i går. I går unnade jag och A oss en utelunch med vin innan vi hämtade Felix på förskolan. Herregud vad det var behövligt. Man får kanske inte göra sådant när man har barnet på förskolan men vi har inte haft barnvakt eller ens varit ensamma annat än några timmar på kvällen när Felix somnat sedan i januari. Ingen avlastning på något sätt och vis. Ens för nån timme alltså. 
Så jag skiter i att man inte får göra det. Det är inte så att vi utnyttjar förskolan direkt. Han är knappt där nu. Bara vissa dagar för att han ska få mer stimulans än den vi kan ge honom. Lekkamrater i samma ålder är extremt underskattat. 

Nåja. Nu ska jag gå upp och göra frukost. Felix har redan druckit yoghurt i soffan och tittat på morgon-tv, men resten av familjen måste utfodras. I synnerhet jag. Vrålhungrig nu. 

lördag, maj 02, 2020

Resultatet

För er som undrar. Jag vann på lottot. 89 kronor. Inte riktigt 70 000 men många bäckar små osv. Hehe. 

fredag, maj 01, 2020

70 000 tack!

Just nu borde man köpa lägenhet. Vi har tittat så länge nu och drömt så länge. Priserna i krisen är så låga att vi plötsligt skulle ha råd med något större bättre närmare. I går såg jag en tvåa på 56 kvadrat (borde ha en trea i drömvärlden) på bra adress för oss och den kostade inte ens två miljoner. Gjorde en snabbkoll på SBAB om jag skulle kunna låna till den trots A:s arbetslöshet och så. Och det fick jag absolut om jag bara hade 70 000 mer än det jag har nu att lägga i insats. 70 000 är ju ingenting i förhållande till de 300 000 vi tidigare ska ha varit tvungna att ha.

Tyvärr är ju 70 000 fortfarande mycket pengar att spara ihop. Oerhört mycket. Men det gav mig ändå nån form av hopp. Och särskilt när jag kollade vad vi skulle betala i månaden med lån och amorteringar om vi köpte den lägenheten med de där extra 70 000 i månaden. Ynka 5 000 kronor i månaden. Mer än hälften av det vi betalar i dag. 
Herregud vilken skillnad det skulle bli i vardagsekonomin. 

Så jag köpte mig en rad på kvällens eurojackpott. 25 kronor. Kan ni hålla tummarna att jag vinner 70 000?

torsdag, april 23, 2020

Och annat jag roar mig med

Herregud vad jag bakar bröd. Jag har ju gjort det sedan i höstas och det är ju inte mindre nu direkt. Gjorde en surdeg på rågmjöl för kanske en månad sedan nu och gjorde sen en vetesurdeg och håller på att testa mig fram i surdegsbakandet. Herregud vad det är svårt ibland. I dag till exempel blev brödet undergräddat trots att det var i ugnen så länge som det skulle. 
Trist. 
Men som tur var bakade jag två bröd i dag. Och det andra, som jag bakade i gjutjärnsgryta, ser i alla fall ut att smaka bra. Det blev i alla fall snyggt! 






Felix och jag planterade små frön för ett tag sedan också. Basilika, mynta och tomater och de har alla växt till sig bra. Och i dag planterade jag om dem så att de kan få plats att växa. I synnerhet tomaterna behöver det om det ska bli några tomater. 
Är ganska fine med att ha en sommar i Stockholm, om det nu blir så, och är så nöjd med lite växtligheter som vi kan ha på balkongen. 



Jätten i mitten är en kastanj som pappa och Felix planterade när jag fyllde år. Den tog sig och har nu blivit ett litet träd. Om vi kommer till Åland någongång ska vi plantera den där. 

Två cyklar och en barnsits

Jag är fortfarande uttorkad om händerna. Har inte åkt kollektivtrafik på en och en halv månad. Har inte gjort någonting egentligen på hur länge som helst. 
Det som känns bra är ändå att jag inte behöver ha något dåligt samvete över det heller. Ingen gör någonting. 
Är ändå glad över att vi har Felix. Han får en att komma ut, att komma upp, att känna glädje. För honom innebär ju bara det här att pappa igen är hemma hela tiden och att han måste tvätta händerna precis hela tiden. Och att han inte kan åka till Åland eller till mormor och morfar. Men annars som vanligt. Glass i solen, lek i lekpark och skratt och bus. Så skönt att ha någon sådan i sin närhet. 

Har annars förlikat mig med att det kanske inte blir någonting av någonting i sommar. Inget Åland och ingen bil. Har därför köpt två cyklar och en barnsits till oss. De väntas levereras när som helst. Barnsitsen kan vi hämta i dag redan, cyklarna väntar vi ändå på. Kan vi inte komma iväg någonstans, kan vi ju i alla fall upptäcka Stockholm. På riktigt. 
Ser ändå fram emot det. Jag gillar ju Stockholm men saknar att jag inte vet var alla godbitar finns ännu. Jag vill hitta stränder och lekplatser och naturstigar. Upptäcka staden. Har bott här i fem år men vet ingenting. Knas. 

Tänk vad konstigt 2020 ändå blev. Vilket år att leva. Vilken omtumlande tid. Och så mycket känslor.
Men jag är vid gott mod. Vi kämpar liksom på. Vad annat kan man göra?

torsdag, april 02, 2020

Det är som en sorgeprocess det här

Vi pratade om det på jobbet redan tidigt i coronakrisen. Att det fanns olika stadier i hur man kände inför den. Förnekelse, ilska, rädsla, ångest, hysteri, frustration, handlingskraft, ledsenhet. Lite som en sorgeprocess. Man måste ta sig igenom allt innan man kommer till det sista stadiet: Acceptans. 
Jag tror jag var i ilska/sorg nånstans sist jag skrev. Det kändes så jävla typiskt liksom. Vi har liksom gått och väntat på att A:s jobbsituation ska lösa sig. Den löser sig - tada! Jag känner lättnad glädje och lycka. Äntligen har det löst sig. Och en vecka senare dras mattan undan igen. 
Det är nästan som att det hade varit bättre om han inte fick ett jobb från början. Om ni fattar. Fallet blev liksom så mycket hårdare nu. 

Men jag tänker rationellt nu. 1) vi klarar oss bra på en lön för det har vi gjort redan i hundra år. 2) vi hade inga inplanerade resor som vi måste ställa in. 3) vi hade inga inbokade konserter eller liknande som vi sett fram emot och som nu ställs in. 4) vi har marginellt med pengar placerade på börsen. 5) vi lever ju så gott som ensamma ändå.
Ja alltså, det låter ledsamt allt jag skriver men det känns inte så. Vi påverkas alltså minimalt av krisen.
Och det ger mig ett lugn. För oss blir allt nästan som vanligt. Jag skulle bara önska att vi hade bilen här, så vi lättare kunde ta oss vart vi vill. Och så skulle det vara härligt om vi kunde åka till Åland (utan att bli stoppad av gränspolisen) nångång i början av maj. Men det där får vi se då.
Jag gör som Löfven sa i Aktuellt: Räkna med månader, inte veckor. 
I sinom tid tar detta slut. Det också. 

söndag, mars 22, 2020

Jag skäms lite nu

Alltså förlåt för gnäll. Jag vet att människors liv är viktigast. Jag menar verkligen inte att jag inte kan sätta mina egna små grejer åt sidan för andra människors hälsa. Jag hoppas ni förstår det. 
Jag behöver bara skriva av mig min frustration och ledsenhet. 

Jag orkar inte ens tänka på skiten

Okej: här är skiten. 
A kan inte stanna på nya jobbet pga corona. Jag orkar inte ens tänka på detta egentligen pga blir så jävla jävla ledsen och arg och besviken och NÄR FAN SKA DET VÄNDA FÖR OSS?
Jag får inte åka kollektivtrafik pga corona och är därmed inte utomhus någonting de dagar jag jobbar, vilket i sin tur leder till att jag är slö och seg och deppig och och och. ja jag vet att jag kan gå ut ändå, men hinner liksom inte. 
Vi kan inte hämta avställda bilen så jag slipper åka kollektivt för att hämta/lämna på förskolan eftersom vi parkerat den på torpet. På Åland. Och varenda jävla färja till Åland är inställd, i minst en månad. På grund av corona. Och vi kan ju glömma torpet den närmsta tiden. Så deppigt. 
Det är så jävla mycket på jobbet pga corona. Mer än hälften jobbar hemifrån och skriver i vårt kommunikationssystem hela tiden och det plingar och stressar och jag blir avbruten i det jag gör hela tiden eftersom jag måste ta hand om allt som hemmajobbarna lämnar och så blir arbetsbördan sjuk för oss som är där ändå eftersom det liksom ändå går snabbare att skriva/göra saker själv än att skriva till någon som sitter hemma och förklara vad man vill ha gjort. 

Felix blev hemskickad från förskolan i fredags pga att corona infört nollsymtom på förskolan och hans näsa rinner lite. Så vi måste vabba ett friskt barn eftersom ingen av oss kan jobba hemifrån. Och jag fattar att detta är bra och allt, och jag vill också skydda äldre och riskgrupper, men just nu blir det bara sten på bördan och ännu en grej som gör det jobbigt. A har liksom bara två veckor kvar på jobbet och vill ju vara där så mycket som möjligt och jag kan helst inte vabba pga jättemånga andra vabbar/är hemma med små symtom/ yadayada orsaker. 
Jag har haft huvudvärk i en vecka nu. Är så jävla trött och slut och behöver semester. Komma bort och andas. Men vart fan ska jag åka? Jag kan inte ens cykla till Nackareservatet och sätta mig i skogen eftersom jag inte har en cykel. Jag kan inte åka kollektivtrafik pga ovan. Har ingen bil, kan inte hälsa på mina föräldrar pga onödigt att dra dit ev smitta även om de inte är i riskgrupp, kan inte tanka batterierna på Åland. SÅ VAD FAN SKA JAG GÖRA DÅ FÖR ATT FÅ VILA ANDAS BLI PIGG? Sitta och ruttna i två rum och kök. Med ett piggt barn som är lite snorigt och som jag knappt vågar gå till lekparken med för tänk om nån annan förälder är där och ser att han snorar och blir rädd att han ska smitta deras barn. Eller ja, tänk om han faktiskt smittar nåt annat barn och sätter dess föräldrar i samma sits som vi. 

Och så tror jag att jag kanske är i nåt himla förklimakterie och så blir jag ledsen för det för jag vet inte om jag är klar med barn. Vi har inte bestämt det ännu. Men när ska vi ens kunna försöka få barn när 1) jag jobbar hela tiden eller behöver återhämta mig från jobbet för att orka jobba sen 2) A aldrig får ett fast jobb så det känns tryggt 3) vi bor på 48 kvm och knappt ryms två vuxna och ett barn. Och katter. 
Ja katterna ja. De är ännu ett helvete. Elsa är överviktig som fan - skriker efter mat dygnet runt, hetsäter när hon äter och spyr upp maten igen. Gärna i sängen, soffan, på mattor osv. Och ändå går hon inte ner i vikt. 
Gudrun är så gammal så gammal. Håller på med nån jamningsritual varje dag och kissar så där mycket nu igen och jag vet att hon inte har långt kvar och blir ledsen och får ångest bara vid tanken på att behöva avsluta hennes liv. Och jag ville ju att vi skulle göra det på Åland så vi kunde begrava henne på torpet så hon skulle få vila där i grönskan. Inte kremeras med en bunt andra katter. Usch, förlåt för detaljer men det är så de gör. Men Åland är utom räckhåll ju. 

Kul för er som läst hela vägen hit. Välkomna till mitt jävla helvete. 
I morgon känns det bättre igen. Hoppas jag. Nån gång måste det ju vända. Eller?