1 september

I dag, för 22 år sedan, flyttade jag till Åland. 

Hur sinnessjukt är inte det? 

Och för ungefär nio år sedan, med bara några dagars skillnad, flyttade jag tillbaka till Sverige igen. 

Ångrar inget av de två besluten. 

De har båda gjort mig till den jag är i dag. På gott och ont. 

Mamman

I dag skickade mamma en bild på sig själv. Hårlös. Nu har hon tappat det. Jag var beredd och allt men det blir ändå så påtagligt nu. Hon är sjuk. Mår bra förstås men hon är sjuk. 

Och nu syns det. 

Kära goda gudar och allt vad som finns. Ta hand om min mamma så hon blir frisk. Och ta hand om min pappa som snart börjar sin behandling. 

Jobbet och den nya tjänsten

I går beslutade jag att fortsätta på den tjänst jag haft i typ fem månader. Jag hade tänkt skriva massa mycket om mina känslor kring detta men fick plötsligt ingen lust. 

Haha!

Förlåt. 

Men nu är det så här iaf. Jag tror att det är det bästa för mig. Nej jag tror inte förresten, jag vet. 

Semester

Torpet, mamma och pappa, en natt i sjöbod på västkusten, gröna lund med kusinerna och ja. Det blir en sommar för världens sämsta planerare också. 

I år: För första gången sedan 2013 har vi båda två betald semester!

Bara det är ju en fest. 

Cancer

I går opererades mamma för bröstcancer. I dag fick pappa det slutliga beskedet om att hans tumör i prostatan är elakartad. 

För båda väntas troligtvis strålning. Pappa kanske måste opereras han med. 

I helgen har min systers man brutit av sitt ben, allt är av. Ben, senor, blodkärl. Går det inte att laga kanske benet inte går att rädda. 

Jag orkar knappt mer. 

Jag orkar inte vara stark. 

Mamma mår bra. Inte ont, ingenting. Var glad i telefonen. Det är det som ändå ger mig lite hopp. Resten är just nu bara katastroftankar. 

Skönt att bo i Stockholm ändå, där man kan sitta och grina på en buss utan att bry sig. 

Löften

2023 ska jag ta bättre hand om mig själv. Sämre kan det i alla fall inte bli. 

Jag ska skratta mer, vara utomhus mer, stressa mindre, vara ledig mer, baka mer bröd, laga mer vettig mat, höra av mig till andra människor mer. Sluta vara en jävla trasa som ligger och halvsover på soffan och spelar mobilspel. 

2023 ska bli året då jag förhoppningsvis inte är sönderstressad och fem före att bli sjuk av stress. Då ordet trött används på ett mer rimligt sätt. Då trött är mer rimligt trött. Inte koma-så-nära-död-man-kan-komma-trött. 

Kan det snälla bli så? Mer skratt, mindre ont i magen. Mindre mobilspel. Mindre trött. 

Liv igen. Leva igen.

År 2022

En bra sak med i år är att det i alla fall inte var så vidrigt som 2021. Covidrestriktioner, mormor sjuk, mormor dog, magsjuka på jul och missade mormors begravning. A blev av med sitt nya jobb. Felix hade vattkoppor, vi borrade i elledningen, vi fick covid och ja. Magen brakade ihop och jag hade magsjukesymptom i en månad. Så där var det. Som jag minns det. Massa massa tårar. 

I år var året då jag på ett halvår nästan blev utbränd men sa ifrån innan det skedde. Jag och A har varit på flera dejter och vi var mer på Åland och bilen är hel och ja. Det har en goare känsla än förra året i alla fall. 

Trots att jag har varit komatrött hela hösten och vintern. 

Gud vad jag ändå ser fram emot nästa år. Nya arbetsuppgifter. Mer rimliga arbetstider. Färre helger. Tråkigare jobb tror jag, men rimligare för mig själv. 

Okej, 2023. Bli bra nu. Puss tack och hej. 

Snart ett år

Det märks att jag är trött. Gråter åt allt. Men mest av allt gråter jag åt att det snart är ett år sedan mormor gick bort. 

Herregud vad jag saknar henne. 

Chop chop och så är det gjort

Jag har ändå tur som jobbar på en sån bra arbetsplats (minus att arbetsbördan på vissa stolar är åthelvetemycket) som liksom ändå lyssnar och ger möjligheter. 

Jag ska byta tjänst. Fortfarande arbetsledare, fortfarande ansvar men liksom inte för hela jävla arbetsplatsen som jag i praktiken faktiskt haft. Men nåt annat. Nåt jag inte kan = ändå chans att utvecklas + bättre arbetstider. Men säkert lite tråkigare. Jag älskar ju liksom mitt jobb jag gör just nu men orkar bara inte med det just nu. 

Tjänsten är 6 månader. Vik eller på prov eller whatever. Ett halvår för mig i alla fall. 

En helg i månaden i stället för två. Aldrig börja klockan fem utan som tidigast sex. Men de dagar jag börjar sex är det bara åtta timmars arbetsdag och inte elva och en halv som nu. Vissa veckor 8-16 eller 9-17 beroende på vad jag själv vill och möjlighet att jobba hemifrån fyra av de dagarna. Kommer dock jobba vissa kvällar, men bara två i rad så blir inte borta från familjen enormt mycket. Och slutar ändå i relativt rimlig tid så jag kan gå upp på morgonen med dem och äta frukost.  

Hen som blir min nya chef sa att ”många tycker att den här tjänsten är lite stressig och att man har många bollar i luften, men för dig kommer det vara betydligt lugnare och lättare än den du har i dag”. Haha! 

Exakt när det blir är oklart, men vid årsskiftet kanske? Allt är inte helt spikat och klart än. Jag vet faktiskt inte om jag sagt ja ordentligt ännu. Men hur som helst. Jag ska byta tjänst. Det känns så rätt. 

Jag måste fan tänka på mig själv. 

Läste en artikel om farlig stress häromdagen och checkade in på i stort sett varje punkt. Och det är ju det jag har känt. 

För er som hängt med sedan 2007 eller när jag nu startade den här bloggen (orkar inte kolla) så minns ni kanske att det var precis så här det var där nån gång kring 2010 kanske. 

Då hoppade jag av mitt jobb som chef pga att jag kände att om jag fortsätter går jag in i väggen. 

Samma känslor har jag nu. Inte riiiiktigt lika hemska som då, men åt samma håll. Då glömde jag saker jämt. Telefonen på jobbet, låsa dörren osv osv osv i all evighet. Började grina på en kollegas 30-årsfest bara för att någon frågade hur det var - på riktigt. 

Jag är inte riktigt där nu. Men jag är i stadiet att jag aldrig aldrig aldrig blir pigg. Somnar så fort jag är stilla. Och har inte järnbrist (iaf inte sist jag kollade). Kan sova på dagen, somna på soffan vid nio och sedan sova till nio dagen därpå. Eller så vaknar jag halv fem trots att jag somnade vid tolv och kan omöjligt somna om. Båda tydliga tecken på stress.

I den där stressartikeln stod det också ”tänk efter om det du gör är det viktigaste i livet. Är det så du vill bli ihågkommen?” eller hur det nu formulerades. I alla fall fick det mig att än en gång tänka att fuck jobbet, barnet är det viktigaste jag har. Plus min sambo. 

Ser fram emot att ha mer ork och tid för dem. 

Det vill jag inte

Det är ändå rätt skönt att veta vad man inte vill i livet. Jag vill inte vara chef-chef och absolut inte politiker. Inte ledarskribent eller krönikör. Fy för att tycka och ha åsikter jämt och ständigt. Behöva fatta megabeslut. Nej. 

Jag trivs med ansvar och egenbestämmande men att ha supermycket ansvar och ha anställda och så: nej. 

Jag vet vad jag inte vill, men jag vet inte vad jag vill. Jag är trött och less. Slutarbetad. Allt står mig upp i halsen. Har inte lust med mycket alls faktiskt. Vill inget.  

Så är det med det. 

Jag har bett om att få byta tjänst på jobbet. Bara göra något annat ett tag. Vi får se hur och när det blir. 

Annars är jag sugen på att bosätta mig på landet och ha några höns och några små odlingar. Detoxa stressen. 

Kanske jobba i nån blomsteraffär. Tänker att det är härligt. Goda dofter, grönska och kreativitet. Säkert pisstråkigt också men i drömmen är det kul.

Det är klart det inte är riktigt så illa

Jag är bara trött. Och då blir det lätt att det känns som att hela livet rasar samman. 

Så illa är det inte. Men ibland känns det som att allt, precis exakt allt, är fel. Det blir bättre. Säkert redan i morgon. 

Hej gnällbloggen

Allt här är bara misär. Men det är tydligen då jag behöver skriva. 

Nu är hela livet kris. Jag vet inte vad det är. Ifrågasätter allt. Bråkar bråkar bråkar med A. Mängden tårar de senaste dagarna: enorma. Pluffiga fluffiga ögon. Röda sådana. 

Jag är så trött på allt. Less på allt. Blääääää. 

Herregud vad jag behöver semester. Håller jag på att bli utbränd, eller vad det heter nuförtiden? Orkar ingenting. Sur arg tvär trött så inåt helvete. Trött trött trött. Somna nio på soffan som en sten. Blir aldrig pigg heller. 

Inget känns kul. Ingenting. 

Det känns som att nåt snart brakar. Jag eller vårt förhållande. Nåt av det. Livet kanske? Livet brakar. 

Herregud vad livet kunde vara mer kul. 

Fet jävla tandinflammation som grädde på moset. Krig i Ukraina. Värre än någonsin på klinatfronten. Nästan inga  vänner i Stockholm. Det är ju liksom ingen skillnad nu mot mitt i brinnande pandemin. Vem fan skulle komma hem till oss liksom? Vi känner ju ingen här. Usch. 

I dag slog det mig att jag fan inte ska ha nån jävla 40-årsfest i efterskott i alla fall. För vem fan skulle jag bjuda? 

Och A är på hundra intervjuer men får inget jobb. Fakking fakking helvete. Rubbad balans i förhållandet igen. Det är en del i hela bråket tror jag. 

Jag vet inte. Kanske vi bara går varandra på nerverna? Eller jag honom iaf. Jag är inte så kul att leva med liksom. Allt i mitt liv är tröttma. Och sur pga trött. 

Usch. Fy fan. 

Sa jag att jag har mens och att det regnar också?

Döden dö

Kan inte döden bara ge sig nu? I dag dog min faster. Sjuk, men ändå plötsligt. Det gick snabbt. Men pappa hann inte dit. Lillebror pappa. Jag gråter för honom. För hans skull. 

Jag hade ingen tät nära relation. Men ändå. Hon var alltid där. Pappas sista familj. Ursprungsfamilj. 

Massa tankar på mormor kom upp. Hon betydde så mycket för mig. Mer än vad jag trodde på något vis. Även om jag vet att hon var massor mycket. Men det var ännu mer. 

I dag fyllde jag år. Första gången utan att mormor hör av sig. Det kändes också. Det känns. 

Jag tånker också på min egen dödlighet. När jag är trött och ledsen rusar dödsångest i kroppen. Att behöva lämna alla. Alla jag älskar. Jag såg en film nyss där kvinnan ropade ”jag vill inte dö” när hon fått dödsbesked. Jag känner så. Jag vill inte dö. Jag vill inte att andra ska dö. Kan vi inte leva leva leva. Alla jag älskar. Jag vill inte att det bara ska vara minnen kvar. Jag vill skapa minnen. 

I nyhetsflödena dör de också. Krig. Barn unga vuxna. Gravid kvinna på bår. Blodig. Skynken på gatorna över kroppar. Massgrav. Bilderna snurrar i huvudet även efter jobbet. 

En pojke trillar ner för ett litet berg på skolgården och dör. Ett litet barn trillar ner från ett fönster i våningshuset och dör. En ensam pojke utan föräldrar flyr kriget gråtande. Går över gränsen till grannlandet i hopp och skydd och hjälp. Ensam kvar. Döden kanske tog de andra. 

Jag klarar inte mer död nu. Kan inte döden dö. 

Jul hemma

I går kväll brakade min mage ihop. Det var droppen. 

Men det var liksom på något vis skönt. Slippa tänka ”nu kan vi åka – nej, men nu kan vi nog åka – nej” och så vidare. Nu är det liksom kört. 

Så nu blir det jul hemma. Slappt och lugnt. Så åker vi på juldagen. Det blir bra. 

Allt blir bra. 

Svårt att inte bli besviken

Jaha. Det verkar bli jul hemma. Ungen blir aldrig frisk. Aldrig. 

Och jag och A känner oss halvdana. Vad annat kan man göra när man aldrig får vila och magsjukevirus härjar fritt här hemma. Väntar bara på att vi ska spy också. Det hade varit kanon. 

Äsch orkar inte skriva egentligen. Det här året är bara ett jävla jävla skitår. 

Vill bara gråta

Mormor sjuk. Operation i munnen. Mormor dog. 

Barnet fick vattkoppor. 

A fick ryggont. Jag fick konstig yrselattack. 

Barnet fick magsjuka. 

Julen inställd? 

I alla fall kan vi inte åka i morgon då vi har o-ombokningsbara tågbiljetter. 

Har bränt 1000 kr på biljetthelveten vi inte nyttjar. Måste betala 1500 för när vi väl kan åka sen. 

Vad är det för jävla skitmånad? 

Grädde på moset är väl att jag och A också blir magsjuka nu bara. Vilket mys. 

Vill bara gråta. Jävla helvetes fan helvete. 

19.02

Då kom messet. Mamma orkade inte ringa. 

Jag är i chock. Så väntat men ändå i chock. 

Bara en lång väntan

Jag tror att telefonen ska ringa hela tiden nu. Mormor är inte kontaktbar längre. De vakar över henne dygnet runt. Så att hon inte ska behöva dö ensam. 

Utan få dö som hon vill. Hemma. Med familjen. 

Mormor mormor. Tack för allt. Tack för att du alltid funnits där, i mitt liv. Så oerhört mycket du har betytt för mig. Det är svårt att sätta ord på. 

Mormor mormor. Jag älskar dig. 

Palliativ vård

Jag orkar inte skriva allt. Mormor är på väg att dö. 

I morgon flyttas hon från sjukhuset tillbaka hem. För palliativ vård. 

Det är så oändligt sorgligt men egentligen samtidigt ändå väntat. Hon är 90 år. 

Jag var där för en vecka sedan. En av hennes bättre dagar. Hon skrattade till och med. Kramade mig hårt. ”Krama den lille där hemma”.

Jag frågade om jag fick ta hennes efternamn. Det fick jag. 

Det ska jag. 

Älskade älskade mormor. 

Grädde på moset osv

Ja det är november. Det är skit. 

Jag är fattigare än någonsin förr pga en miljon räkningar och skitutgifter som är astråkiga att betala. Vatten på torpet, el för ett halvår i lägenheten, besiktning (så småningom fakking verkstadsfaktura och ombesiktning också), försäkringar av alla de slag, bilskatt, el på torpet för ett halvår och en hel drös andra tråkiga utgifter som liksom bara är måsten. 

Min lugg är ful och konstig och håret ger mig cockerspaniel-öron vid sidan av huvudet och jag ser för jämnan ut som Robert Wells plus en gloria av friss som inte vill lägga sig. 

Så ja, jag känner mig ful. 

Fattig och ful i november. Det hade varit en bättre rubrik på inlägget. 

Men för att återgå till rubriken: Som grädde på moset fick jag en ”tänk på hur du agerar på jobbet” i dag (obs inte så hårt egentligen men det är så min hjärna har gjort det) och nu känner jag dessutom att jag har en jävligt dålig personlighet eftersom jag blev arg när tekniken strulade i brinnande nyhetsläge. 

Fattig, ful och en allmänt oskön människa som fan ingen kan tycka om. Japp. Den spiralen neråt håller jag på att snurra ner mig längs. 

Sa jag att det är november?

Jahopp. Så här kul är jag just nu.