Sen natt och diabeteskatt

Åland och torpet i helgen. Trolig sömnbrist och tårar på söndagen över allt och inget och framförallt inget. Glömma boka färja i tid så när vi ska hem finns det inte plats. Jag får åka ensam utan bil och sitter oavbrutet och fryser i ogästvänlig färjemiljö. Det blev plötsligt höst och jag hade packat shorts och ingen jacka. 

Somna rätt sent i ensam säng och vakna med ett ryck klockan sex med en blandad känsla av "jag har försovit mig" och en klassisk mardröm där ingredienserna var stress och glömma bort viktiga saker i kombo med pengaångest. 

Somnade om efter en timme, bara för att återigen vakna efter en till. Åka buss med stressad katt till veterinären och vara där och få ångestbesked. Inte gråta, vara stark. Och kaos kaos inombords. 

Hon och jag BFF:s sedan 2002. Men hon är inte för evigt, hur gärna jag än vill. Min Gudrun med diabetes. 

Så hämtar A oss i regnet. Står i vattenpöl med katt i bur. Hinner knappt sätta mig innan allt brister. Hulkar och stammar fram det otänkbara. Om dieten inte fungerar kanske det inte finns något alternativ.

Får lagad mat och stryk på kinden. Somnar utmattad på soffan tills jag yrvaket igen konstaterar att jag nästan försovit mig. Till kvällsjobbet. 

Och där är det nypremiär för program och 110 saker som ska fixas. Dålig dag och hur jag än trollar blir det aldrig mer än "knappt godkänt" enligt de mål vi ska uppfylla. 

Klockan ett och taxi hem och nu ligger jag här och gråter lite igen. Av sömnbrist, hopplöshet och en katt som kanske inte blir frisk. 

Två år och en dag

Hurra för mig och A! Vi har bott i Stockholm i två år och en dag i dag. 

Under den tiden har vi bott i fem olika lägenheter. Ändå rätt lite med Stockholmsmått mätt.

Här var vi och det första lilla flyttlasset. Innehöll mest mat, kläder och datorer. Nästa gång vi flyttade var det två bilar fulla. I dag skulle vi behöva en mindre lastbil tror jag. Och då har vi ändå mer än halva bohaget magasinerat på torpet fortfarande. Prylar alltså, så sjukt mycket vi har. 

Många bollar och hur jag inte kan jonglera

På jobbet är jag ett under av effektivitet. Håller 70 grejer i huvudet samtidigt och glömmer väldigt väldigt sällan bort dem. Inte ens efter åtta dagars jobb i rad som häromsistens. Jag är skitbra på att hålla koll på allt där. 

Kommer vi till det privata (eller det som är lite utöver de vanliga arbetsuppgifterna) är jag däremot sämst. Blir stressad bara av att ha några få grejer inbokade och glömmer bort viktiga grejer. 

Som nu. Nu måste jag typ sätta alarm på allt för att ha en chans att minnas det. Jag ska hämta nycklar, lämna nycklar till kattvakten, boka färja till helgens Ålandsresa, betala hyran, föra över pengar till åländska kontot. Kolla upp var hängrännor finns att köpa, besikta bilen, åka till veterinären med katten, börja jobba kväll, lära upp kollegan för mitt jobb eftersom vi numera ska gå skift mot varandra, boka tvättid i stora tvättstugan. Gå på läkarbesök, boka tågresa från Karlstad, höra av mig till vänner i hopp om att kunna hinna träffa dem under nämnda resa, höra av mig till mina systrar av samma anledning, köpa en ny säng och och och. Och allt inom en och en halv vecka. Fattar inte hur jag ska hinna. Och komma ihåg allt. 

Det här var världens mest spännande inlägg kan jag anta. Räkna upp en massa saker. Men ni kan se det som någon personlig minnesträning eller nåt.

Min älskade gamla katt

Gudrun, min svarta panter som jag skaffade typ på en gång när jag flyttat hemifrån. Vi pratar 2002 här. Hon som varit med mig genom allt, försvunnit i tre månader och sedan magiskt kommit tillbaka, som födde Bilbo som blev min systers stora tröst i utbrändheten, som alltid alltid hoppar upp på min bröstkorg när jag gråter. 

Hon, min Gudrun, är sjuk. Diabetes eller njurproblem. Hon verkar inte lida och ha ont, men hon dricker kopiösa mängder vatten och har börjat kissa där hon inte ska. På mattor och i hallen. Och i går: i sängen. 

Jag har googlat och troligtvis är det just njurarna eller diabetes som ligger bakom att en gammal katt som tidigare skött sig exemplariskt plötsligt börjar kissa inne. Och jag är så ledsen. Vet inte alls hur allvarliga sådana sjukdomar är, men snuddade bara vid tanken på att hon inte skulle finnas hos mig en lång tid framöver och fick ont i hjärtat och grät. Hon är ju liksom en del av mig. Kommer med paketet. 

Jag ska boka tid till veterinären nu men är väldigt rädd för vad hen ska säga. Jag orkar inte ha en katt som kissar lite varstans, men jag orkar heller inte med att inte ha Gudrun. Hoppas det finns enkel medicin och vips är allt bra. Hoppas. Allt måste bli bra. 

Goddag yxskaft, eller tröttmössa snarare

I går när jag klev upp klockan fem för att jobba min sjunde dag i rad klädde jag på mig tröjan bakochfram. 

Nu har jag precis jobbat klart den åttonde. Har svårt att tänka tankar hela vägen från början till slut. 

Ja, jag hade nog en slutpoäng med det här också, eller vart hän inlägget skulle vandra, men tror att det handlade om hur trött jag är, och det framkommer nog ändå trots att jag inte kommer ihåg vad jag skulle skriva. 

68 kvm med 28 kvm terass

Jag vill bo här!

http://objekt.historiskahem.se/?object=OBJ18440_1490957319

Kan inte någon bara ge mig fem miljoner? Snälla då. 

PS. Ledsen för bildstorleken. Appen kan tydligen inte göra normala bilder längre. 

Sen sist

Jag hinner inte skriva. Eller ja, jag hinner inte prioritera det. Det har gått i ett sedan semestern tog slut. Jobb, intensivt jobb. Sju dagar i rad på grund av pissigt schema och dålig koll av mig. Hade jag sagt stopp i maj när vi fick schemat hade jag nog sluppit det. Eller i alla fall fått fet kompensation. Nu, när jag märkte det precis innan semestern (goddag yxskaft) lyckades jag deala till mig en dag extra ledigt. Åtta dagar jobb i rad blev sju. Och nio dagar jobb i rad blev åtta. Det härliga passet inleder jag på torsdag, tills dess är jag ledig. 

Är världens sämsta sällskap av ovanstående orsak. I fredags sov jag på soffan till och från hela dagen. A, som var sprudlande över att få träffa mig efter monsterjobbandet, var inte lika sprudlande över mitt sovande. Hehe. 

Sedan har vi bilat till Dalarna och sett vännen A gifta sig med sin man. Det var fint. Siljan som bakgrund och mycket tårar. Jag hade prinsessklänning på mig och kände mig oerhört gullig. Så sällan jag gör det nuförtiden. Gullig alltså. 

Det var för övrigt en av få klänningar jag kom i. Sedan vi flyttade till Stockholm och lämnade halva garderoben magasinerad på torpet har jag tydligen ändrat min kropp. Kan också ha skett innan dess, misstänker att merparten av de utväxta kläderna inhandlades efter jag separerade från mitt ex och gick ner sju kilo. Har ju liksom gått upp dem igen på de där fem åren eller vad det kan vara nu. 

Tack och lov. 

Nu ska jag äta sötpotatisgryta och kolla på serier. Bra söndagssysselsättning.