Aldrig nöjd?

Här ligger jag i en höghuslägenhet i storstaden och lever det liv jag drömde om att leva hela tonåren och mer därtill. Bra jobb och en stad med oändliga möjligheter och spännande människor på trottoarerna.

Här ligger jag i en höghuslägenhet i storstaden och drömmer om gummistövlar och trädgård. Om jag som petar ner tulpanlökar i marken och kanske har något litet frilansjobb. Och höns. Höns har jag också.

Varför känns det som om jag aldrig är nöjd? En del av mig är vansinnigt nöjd över storstaden men en del vill hellre leva jordnära på landet.

När det är roligt på Coop

I går eftermiddag åkte jag i mysbyxor och avsaknad av BH till Coop Forum för att handla lite mat. Inte för att vi behövde handla mat utan för att jag ville det.

Gick längs varenda hylla och tittade och valde och hittade en penna och en blomkruka och en massa saker som jag egentligen inte alls behöver.

Men det var bara så gött att få gå där.

A skickade mess och frågade hur det gick när han tyckte att jag varit där orimligt länge. Jag svarade "bra, det är roligt!" Fick till svar "är du ironisk?" 

Men det var jag inte. Det var så skönt att komma hemifrån, göra något fullständigt prestigelöst utan deadline och utan att över huvud taget tänka på hur jag såg ut och inte bry sig om någon annan alls.

Jag blir dock lite lite rädd för hur jag mår där innerst inne när en fem minuters bilfärd hemifrån till en egentligen tråkig stormarknad blir en rolig upplevelse. Hur uttorkad på roligheter är jag?

Men det här är i alla fall glatt!

Jag har ju glömt berätta att personalchefen kallade mig på möte häromdagen och sa att de vill ha kvar mig. Att jag kan få prova på ytterligare en position framöver och att jag får fortsätta på inhoppskontrakt fram till sista maj.

Sedan sommarvik till sista augusti.

Så sådär ja, nu har jag jobb typ ett halvår! Hurra! 

Uppochner

Jag vet inte riktigt vilken dag det är. Jobba morgon, jobba kväll, byta position, vara ledig vardag och helt plötsligt ledig en söndag. I går sa jag till alla jag ringde till "ursäkta att jag stör på söndagskvällen"

Jag slutade 20.30, missade första pendeln som är enklast att ta och orkade inte gå till tunnelbanan. Missade också bussen och ringde A som fick komma och hämta mig vid pendeltågsstationen. Hann dock stå ute och frysa i 20 minuter och var kall och trött och förvirrad och hemma vid halv tio. Middag vid halv elva och så kämpade jag mig vaken i soffan så länge att plötsligt med tidsomställningen var klockan halv fem!!

Sitter därför fortfarande i morgonrock och har planer på att duscha. Men vet inte om jag orkar egentligen. Så mycket enklare med badkar där man kan sitta och fånstirra och lite lätt gnussa in schampo i håret medan man blir varm och ren.

Det är bra att svänga på dygnet. För i veckan som kommer har mitt schema helt ändrats och jag ska jobba mardrömspasset. 20.15-5.45. Start i morgon. Det kommer säkert bli bra för min redan slitna kropp. I går blödde jag näsblod som vägrade ge med sig på säkert en kvart. ... I dag har jag huvudvärk.

Alltså glädjen som jag öser ur mig nu alltså. Haha! 

Jag är inte så bitter som jag låter. Bara väldigt väldigt trött. 

Är dock ledig tre dagar över påsken. Har planer på att åka till Åland. A vill se ett band och dricka öl med vänner men jag är mest sugen på att sova på torpet och isolera mig där ute. I tystnaden. Tror dock det är åt helvete för kallt för att vistas där ännu. :( Och fortfarande en massa grejer överallt. 

Ska hämta en hel del därifrån igen. Mest smågrejer som soffkuddar och galgar och sånt.

Slut på info från en trött.

Fördelar och nackdelar med dåtiden

Ibland längtar jag tillbaka i tiden. Tolka mig rätt, jag är hemskt nöjd med livet just nu, men ibland saknar jag lite stabilitet.

Som här, på bilden för fem år sedan. Här hade jag nyklippt lugg, bodde i hus med pojkvän, katt och hund och hade en bil som åtminstone servades en gång om året. Ett jobb som var invant och bekant och en relativt stabil ekonomi. Ett slags lugn.

Ibland känner jag mig för gammal för allt det här. Ingen kontinuerlig bostad, inget fast jobb, ingen plan. En bil som inte ens officiellt flyttat med och som varken sett en biltvätt, dammsugare eller ett fräscht oljefilter på några år. Katter som är utleasade och ett hår som har ett halvårs utväxt som dessutom börjar bli grå. Och massa massa jobb på alla möjliga obekväma tider och ingen gnutta stabilitet så långt ögat når.

Stabilitet. Tydligen ganska viktigt för mig. Fast å andra sidan är jag hundra miljoner gånger hellre lycklig än stabil. Hellre utan bostad tillsammans med någon jag älskar, hellre ett oregelbundet slitjobb än att bo kvar i en stad jag inte trivs i.

Och någon gång får jag säkert lite mer stabilitet här också. Det är bara jag som är otålig.

Lööön!

Senast jag fick pengar på mitt konto var den 4 januari. For real! Då fick jag mitt sista studiebidrag och den sista lilla summan av studielånet.

Men nu, nu har jag fått lön igen. Inte särskilt stor, inte särskilt flådig men ändå en lön för en veckas arbete. 

Det mest positiva med allt är också att jag fick mer än jag väntade mig. Ungefär två och ett halvt tusen mer. Antar att jag inte betalat någon skatt på pengarna. Eftersom jag hittills inte arbetat i Sverige och med en veckas lön inte kommit upp till den där skattegränsen dras väl ingen skatt, antar jag. Annars har jag plötsligt fått löneförhöjning.

Hur som helst: Lön!

"Hej, vill du jobba i morgon?"

Nej. Nej nej nej nej. Jag orkar inte. Svarade inte så men med samma innebörd. Fick ett "förstår" med utropstecken efteråt och tackade gudarna för att arbetsplatsen är så bra. En minut senare fick jag nytt mejl "jag gör schema för framtiden och undrar om det är några datum du inte kan?" Och vips så får jag kontrakt för resten av våren. Och då troligtvis på samma rullande skiftesschema som de andra. Woho! Normala arbetstider!

Och nu är mitt pass på väg. Pappa och jag åkte tunnelbanesightseeing till passkontoret och jag pekade och visade och berättade. Som värsta Stockholmsinfödingen. Tänk vad jag lärt mig på ett halvår!

Om en vecka är passet klart och killen på polisen lovade att jag inte behöver ha med pappa när jag ska hämta ut det. Tack och lov.

För övrigt är passet det absolut fulaste jag någonsin ägt. Jag tror på riktigt att jag aldrig blivit så dålig på en bild någonsin förut. Glåmig, hålögd, hängig mun och döda ögon. Och lite hartänder på det. Jag brukar inte vara särskilt knusslig med bilder på mig själv men den här! Fy! Men det är väl som pappa konstaterade: "du är väl lite sliten efter allt jobbande".

I morgon ska jag ringa a-kassan och äntligen skriva in mig där. Och så ska jag och pappa gå på Fotografiska. Lovade bjuda honom på något roligt som tack för att han kom hit. Idag vaniljmunkar, imorgon kultur. Tror därmed trippen lönat sig för honom också.

196 timmar senare

I dag är det exakt en månad (fyra veckor) sedan jag började på jobbet. En månad och 196 arbetstimmar sedan. "Det kan bli mer än heltid", sa hon. No shit?!

Räknade ut att jag de senaste två veckorna jobbat sammanlagt 120 timmar, det vill säga vad som normalt är tre veckors arbete. Konstigt att jag är trött?

Den här veckan blir det 50 timmar igen men sen fan ska jag se till att jag blir ledig fyra dagar innan jag går på mitt femdagarspass över påsken. Då jobbar jag för övrigt min fjärde helg i rad.

Det är en jävla tur att jobbet är så roligt! 

Pappa på besök

Jag har nog världens snällaste pappa. Sedan vi flyttade in i den här lägenheten för fyra veckor sedan har han varit här två gånger och är idag på väg hit igen. Han har hjälpt oss flytta, han och mamma kom hit för att fira min födelsedag och idag kommer han hit för att säga till myndigheterna att jag är jag.

Som ni minns får jag ingen legitimation om inte mami eller papi kommer med. Så pappa kör 30 mil bara för det.

Hur snäll?! 

Fredag kväll vilken härlig kväll

Jag är inte ens ironisk i rubriken. Den här kvällen känns görskön.

Jag hade en hektisk dag på jobbet där jag för första gången var själv på jobb 2. Och det gick! Jag fixade allt det tekniska och det jag inte kunde hjälpte alla snälla kollegor mig med.

Och som bonus var jag utvilad eftersom jag somnade klockan nio i går. Jag behöver gå och lägga mig så tidigt när väckarklockan ringer 4.20.

Hur som helst. Eftersom jag är så efterfrågad (hehe skryt skryt) så fick jag idag veta att jag ska jobba på som reporter i morgon istället för på jobb 2 som planerat. Det innebär SOVMORGON. Eller ja, jag börjat klockan tio men det är fyra timmar senare än jag annars skulle ha börjat.

Så jag mötte A vid Liljeholmen, köpte vin, handlade billig men lyxig mat och bortsett från att vi tjafsade lite innan vi fått i oss maten (och vinet) så har kvällen varit väldig skön. 

A har lyssnat på hockey och jag har kollat på Modern Family och skrattat högt.

Nu ska jag duscha och sova. Och kanske dricka lite lite vin till. Det känns nästan som om jag lever ett vanligt liv med normalmycket jobb igen.

Det här med pengabadandet

Hur mycket får man tjäna i månaden innan man måste betala jättemycket i skatt? Kommer jag upp i det genom att jobba cirka drygt en och en halv månad på en månad plus jättemycket ob-tid och övertidstillägg och dagtraktamente för utlandsresa? (Ja, jag kan googla men ni är mycket smartare än google.)

Känns som att allt slit liksom inte är värt det då.

Tolka mig rätt, jag har inget emot att betala skatt men vill liksom inte jobba ihjäl mig eller bränna ut mig och sen slutligen ändå få samma summa som en vanlig heltid hade gett. Sjukt ovärt.

Nackdelen med att vara eftertraktad

Det är ju förstås jättebra att jag lärs upp på två platser. Att jag får mycket kunskaper och att två avdelningar vill ha mig. Mycket jobb = mycket pengar.

Det finns dock en del nackdelar också. Typ att två avdelningar vill ha mig.

I går blev jag inringd till jobb 1 när jag skulle ha varit ledig. I dag jobbade jag på jobb 2 i tio och en halv timme och jobb 1 ville att jag efter det skulle jobba lite där. Och så vill jobb 2 att jag jobbar helg och jobb 1 att jag jobbar helg och alla vill att jag jobbar hela tiden.

Jag jobbade förra helgen, jobbar denna helgen, jobbar nästa helg och nu vill de att jag jobbar helgen efter det också. Och tiotimmarspass och inhopp i veckan vilket innebär sisådär två dagar ledigt mellan passen om jag har tur. 

Det är ju bra alltså. Jag är efterfrågad och får massa pengar men det vore också ganska skönt att kanske hinna göra något annat än att jobba och sova. Men jag motiverar mig med att jag ska bada i pengar sen när lönen kommer. Om jag orkar vill säga.

I morse ringde klockan 5.15. I morgon ringer klockan 4.30.

JAG ÄR INTE GJORD FÖR DET HÄR!

Jag kan inte bevisa att jag är jag

Nyss var jag så frustrerad att jag skulle kunnat gråta. Jag tar det från början.
Jag behöver ett nytt pass. Mitt gick ut för ett år sedan och det är den enda identifikationen jag har där mitt svenska personnummer finns. Utan identifikation kan jag inte göra bankärenden, hämta ut paket, teckna mobilabonnemang och så vidare.
Men för att få ett nytt pass måste jag kunna identifiera mig. Och det gamla passet är för gammalt för att vara godkänt. Läste på polisens hemsida att det går att lösa om jag först har ett ID-kort från Skatteverket så idag gick jag dit för att skaffa ett sådant.

Men tji fick jag. Inte ens skattemyndigheten som har alla uppgifter om mig kan ge mig ett ID-kort om jag inte kan identifiera mig. Det finska körkortet fungerar inte som legitimation.

Så hur är det tänkt att jag ska identifiera mig om jag inte kan få ett ID-kort? Ser ni problemet?
Det finns några sätt att lösa det, berättade de på Skatteverket. Om jag har jobbat ett år på samma arbetsplats kan min arbetsgivare intyga att jag är jag eller om jag har bott merparten av mitt vuxna liv i Sverige kan de göra en särskild bedömning där jag kan visa tidigare deklarationer och sånt. Och nej, inget av fallen fungerar på mig.

Om jag också var finsk medborgare skulle jag kunna få min identitet styrkt av Finland, men det funkar ju heller inte när jag bara är svensk. Om jag är gift kan min partner identifiera mig eller om min sambo är skriven på samma adress som jag i ett halvår skulle det också funka men A är ju inte ens skriven i Sverige ännu. Ett annat alternativ är att jag byter mitt finska körkort mot ett svenskt, men då blir problemet när jag ska hämta ut det eftersom jag inte - tada - har någon identifikation.

Personen på Skatteverket försökte verkligen göra allt för att hitta sätt att lösa det, men hittade till slut bara ett: Att jag blir identifierad av min mamma eller pappa. Som bor 30 mil härifrån.
Jag förstår ju hela systemet med vikten av att kunna identifiera sig och så, men vad fan! Jag hamnar ju verkligen mittemellan varenda jävla stol här. Och faktum kvarstår: Jag kan fortfarande inte identifiera mig.

Bye bye sömnproblem

Min oro över att jag inte kunde sova längre på morgnarna var obefogad. Nu verkar jag vara tillbaka till det vanliga tillståndet. Jag vaknade nämligen nu! Nu!

Det krävdes tydligen bara jävligt mycket jobb så jag blev ordentligt trött. Gött. 

Så var 73,5 timmar avklarade

Jag är så där blurrig och sömnig i ögonen ännu att jag tror att jag tänker sova vidare lite sen. För det får jag göra! Vaknade bara av A som pussade mig hejdå och för första gången på ... En evighet (?) har jag inget planerat.

Ingen flytt, inga besök och framförallt inget jobb. Ledig! Ledig ledig ledig.

Jag var så upprymd av det igår att jag inte ens blev ledsen när jag missade kvällsbussen och nästa gick först om en halvtimme. Bestämde mig istället för att gå hem, se hur lång tid det skulle ta och lära känna gångvägarna. A kom och mötte mig och vi gick en liten extra nattpromenad kring Årstafältet. Sedan kollade vi på rolig serie - Unbreakable på Netflix - och drack lite äppellikör som A:s pappas sambo gjort av äpplena på vårt torp. Lyxen!

Nu ska jag sova lite till. Och om jag orkar ska jag sen ta mig till Kungsholmens skattekontor och fixa mig ett ID-kort med mitt svenska personnummer. Efter det kan jag äntligen förnya mitt pass och få en internationellt giltig legitimation igen. Lagom avancerat och ansträngande en ledig dag.

Det där andra jobbet

Jag var ju på en intervju till den där tidskriften som jag berättade om tidigare. Det verkade vara ett sjukt roligt jobb, ganska utmanande och en jättebra sak att ha på sitt CV. Det var bara ett problem: De kunde inte ge mig heltid.

Och i och med att jag inte har något annat jobb, till exempel frilansar, så är det ett problem. Jag kan inte leva på en ganska dålig halvtidslön tyvärr och nästan förväntas att skriva eller ragga andra att skriva gratis. Bra journalistik måste få kosta pengar. Så är det bara.

Så igår tackade jag nej. Drog mig ur processen och hoppas istället att min nuvarande inhoppstjänst kan bli något mer långsiktigt i framtiden. Annars får jag väl leta något annat.

Joooobb. Helt otippat tema, va?

Bara 21 timmar kvar nu. Av 73,5. Yey! 

I övrigt kan jag säga att jag är helt slut på morgnarna och känner mig sjuk och huvudvärkig. Full med snor i bihålorna. Tar en tablett och åker till jobbet och voilà så är jag frisk. Varje kväll (natt) jag har kommit hem är jag superpigg och mår gött. Eller ja, så länge jag inte klantat mig på jobbet som jag gjorde en dag här i veckan. Då var jag ledsen och låg. 

Men idag har jag varit reporter och yeeee vad gött det är att göra nåt man kan. Det blir liksom färre fel då.

Jag kan också berätta att det här med att jobba kväll på tidning är grymt roligt. Det är som om allt blir lite mer avslappnat och det ges mer tid för skratt mellan allt allvar och all fokus.

För övrigt: Om ni väntar er att jag ska blogga om något annat än jobb den här veckan får ni vänta förgäves. Det är inte så mycket annat än just jobb som ryms i mitt liv just nu.

Äntligen äntligen äntligen

Varje år är jag övertygad om att det aldrig blir vår igen. Att det aldrig kommer att bli ljust och sol och varmt och liksom härligt igen. Varje år blir jag därmed lika hänförd när det faktiskt blir det.

Igår gick jag på vägen utanför lägenheten i Hornstull och reagerade på att det var så ljust. Jag tror att det alltid var natt, kväll eller morgon när vi bodde där. Mörkret förföljde oss. Men nu plötsligt dagsljus! Och hopp om liv.

I morse vaknade jag till den här vyn:

Morgondisco. Så jävla underbart.

Och i helgen när mamma och pappa var här så passade vi på att fika i en park i vårsolen. Och såg de första härliga vårblommorna. Stundtals gick jag helt utan jacka och lät den där varmkalla vårluften få smita in under kläderna och smeka huden. Luft på hud. Solen strålar värme. Underbart!

Det är självvalt, så jag gnäller inte

Men jag måste ändå få sätta lite utropstecken över att jag ska jobba 70 timmar den här veckan. 70! Hoho. 

Hurra vad mycket pengar fattiga jag får i slutet av april!

Schemat just nu. Fler timmar som reporter lär tillkomma. Det känns rätt bra att de vill att jag ska jobba så mycket för då tyder allt på att jag behövs. Och då får jag kontrakt på en månad till. Åtminstone.

Färre stressfaktorer = sova till åtta

I dag vaknade jag - tada - klockan sex igen. Jag lyckades dock somna om och vaknade först nu strax efter åtta! Betydligt mer okej.

Jag tror att orsaken till att jag kunde somna om är för att vi kunde bocka av flera av de där måstena igår. Mamma och pappa är här i helgen och ger oss lite energi och hjälp. 

Eftersom jag blev skickad till Oslo på jobb i torsdags försvann mina planer på att åka till Hagsätra och städa ur den lägenheten efter jobbet. Så igår efter frukost åkte vi alla fyra och flyttstädade lägenheten på typ 40 minuter. Check på den. Ångestklumpen borta.

Därefter åkte vi och tecknade bredband, check, och efter det fick jag ett ryck och plockade upp det sista ur flyttlådorna. A fixade hela sin garderob och hela sovrummet, pappa bar ner kartongerna till källaren och mamma hjälpte till att ställa saker i ordning. Check check check check.

Så nu har vi plötsligt ett hem. Upplockat. Och med en tvättmaskin inkopplad i lägenheten som pappa fixade, vilket också betyder att vi för första gången på tre veckor har kunnat tvätta kläder! Underbart! (Olika orsaker har gjort att vi inte haft nyckeln till tvättstugan varken här eller i Hagsätra. Tack och lov har vi mycket kläder. Och så passade vi på att köpa på oss lite nya underkläder också.)

När jag vaknade i morse oroade jag mig därmed bara för en sak: Hur jag ska ta mig till jobbet på måndag. Jag börjar nämligen 5.30 och bussarna här börjar gå först 5.15 typ. Enligt SL ska jag kunna gå 800 meter och ta en buss därifrån, men jag fattar inte riktigt vart jag ska gå.

Jag tror jag får gå på upptäcktsfärd i den härliga vårsolen idag.

Sov!!!

Men förbannade jävla skitkropp. Sluta väck mig klockan sex eller halv sju. Jag behöver ju sova. Jag vill sova.

Och igår gick jag ju inte ens och lade mig tidigt. Typ halv ett eller något sådant. Och min kropp behöver betydligt mer sömn än ynka sex timmar!

Jag blir så less på det här. Kan inte kroppen vara på min sida för en gångs skull? Sov för fan, sov!

Journalist kände sig dålig - fick två jobberbjudanden

I dag kände jag mig som världens sämsta journalist. Jag var långsam med en grej direkt på morgonen eftersom jag funderade för länge på vinkeln. Fick ett "vi måste ha det nu" och som ny på ett jobb räknas det som kritik. Eller ja, jag kände så då.

När flera grejer därefter föll kände jag mig ännu sämre och improduktiv. Vid lunch var det botten. Jag satt länge och väntade på att en annan journalist skulle komma tillbaka och fick således äta lunch ensam. Kände mig låg och håglös och dålig. Och ensam.

Ungefär när jag lyckats peta i mig salladen kollade jag mejlen på mobilen. Ta-da. Jag har tydligen blivit kallad på en intervju till. Till ett av alla de jobb jag sökte under februari.

Jobbet är som redaktör på en väldigt "fin" tidning. Ett samhällsmagasin där flera av de där riktigt stora journalisterna någon gång arbetat. !!!

Jävlar vad glad jag blev över det! 

En timme senare kom en chef på en annan avdelning på jobbet till mig och typ kastade ett jobberbjudande på mig. Sa att det finns kortsiktiga och långsiktiga behov av någon på den tjänsten och redan nästa vecka ska jag provjobba där, på den avdelningen.

Som grädde på moset kom min kollega fram till mig precis när vi slutat och sa att jag hade varit så sjukt produktiv idag och var imponerad av det.

Så dagen svängde ganska snabbt. Från att känna att jag var rätt dålig till att plötsligt känns mig rätt bra. Jag är ju tydligen ganska bra på att jobba och folk vill ha mig!

(Nu har jag dock ångest över om jag ska tacka ja till intervjun eller inte. Men det är fan lyxproblem.)

Att plötsligt ha blivit kvällstrött och morgonpigg

Jag är osäker på när det började men tror att det redan var i Hornstull. Mer än tre veckor sedan alltså. Varje kväll sitter jag som en zombie och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att det ska vara okej att gå och lägga sig. Om jag inte somnar på soffan innan dess alltså.

Antal nätter jag sovit med mascara eftersom jag somnat med den på eller inte orkat gå till toaletten och tvätta bort den är fler den senaste tiden än under ett normalt år.

Den här kvällströttheten leder förstås till att jag blivit morgonpigg. Pling klockan halv sju och så tycker kroppen inte att jag behöver sova mer. 

Jag vaknar innan väckarklockan! Det kräver utropstecken för en så morgontrött människa att det i perioder behövts tre klockor för att väcka mig. Jag har alltid varit morgontrött. Alltid. Mamma bar mig upp till toaletten och satte mig där när jag skulle till dagmamman eller till skolan de första åren, annars vaknade jag inte. 

Samma människa har plötsligt blivit morgonpigg.

Det här är så sjukt främmande för mig. Jag känner inte igen mig själv och letar tänkbara orsaker. 1) att jag haft väldigt mycket ångest över livssituationen och därmed behövt sova. 2) att ångesten släppte och jag därmed återhämtade mig. 3) att vi flyttat så mycket. 4) att det är ljust i lägenheten på morgonen. Och 5) att mitt undermedvetna inte vill att jag ska försova mig till nya jobbet.

Säkert har jag rätt i alla fem orsaker. Men det känns ändå som att allt borde börja stabilisera sig nu, bli som vanligt.

Jag har gjort en och en halv vecka på jobbet och känner mig ganska bekväm där. Vi har flyttat klart och landat i en lägenhet nu och har därmed för första gången sedan augusti i fjol ett hem. Allt borde börja återgå till ett normaltillstånd ganska snart. Tycker jag. Hoppas jag.

Eller så har jag helt enkelt blivit gammal. Äldre somnar ju tidigt och vaknar tidigt, det vet man ju. Jag hade dock inte räknat med att jag skulle bli "äldre" redan vid 34.

Mat (eller så här intressanta inlägg blir det när hjärnan är fullt fokuserad på jobbet och inte har haft någon återhämtningstid i helgen)

En annan fördel med att veta att vi får bo på ett och samma ställe en längre tid framöver är att vi kan storhandla utan att riskera att behöva kånka på en massa mat. Så idag har jag proppat skafferiet fullt. Och kylen full.

Gud vad gött det känns. Och vad skönt det känns att jag vet att jag får lön och kan handla mat. Även om jag bara har kontrakt i en månad till tror jag att det där med jobb löser sig. Hittills verkar de nöjda i alla fall.

Och nej. Vi har fortfarande inte packat upp allt i lägenheten. Om ni nu undrade. Jag fattar inte när jag ska ha ork till det? Just nu är det bara en massa måsten som måste bockas av och prio ett var att handla mat. Hungrig orkar man nämligen inte göra nånting ändå.

Hemma! HEMMA!

Klockan är halv sex och i stort sett allt utom kläder och badrumsgrejer är upplockat. Vi är här. Hemma. Har landat.

Och åååå vad jag är trött nu. Och lycklig. Våra grejer. I Stockholm! Hurra!