Jag gnydde om smärtlindring och fick tens-plattor satta fram på magen där det gjorde som mest ont. De stack och pirrade mest obehagligt och jag domderade A att höja, sänka, höja, stänga av, höja, sänka i all oändlighet tills vi konstaterade att det faktiskt var bäst att ha dem helt av. De hjälpte inte tillräckligt mycket.
Jag började må riktigt riktigt illa och vid 13-tiden började jag spy. Allt jag fick i mig kom upp efter bara någon minut igen. Ropade "spypåse" i stort sett efter varje värk och kräktes upp de två munnar saft eller vatten jag fick i mig efter den förra.
Personalen byttes. Nya personalen frågade om smärtlindring och jag sa "epidural om det är någon vits så här sent" och de sa att det kanske var en vits, men var samtidigt osäkra på hur mycket det skulle hjälpa så här i slutfasen. Jag hade ju bara någon centimeter kvar till krystvärkarna.
De förslog i stället lustgas, som jag i mitt förlossningsbrev skrivit att jag ville ha. Och herregud! Himmelriket var nära. Jag klarade plötsligt av värkarna på ett helt annat vis. Det var tungt och kämpigt och det tog tid och jag spydde fortfarande oavbrutet men jag stod liksom ut.
Värkarna uppfattades stundtals lite för svaga och jag fick värkstimulerande dropp för att få fart på sakerna. Jag var tio centimeter öppen men hade en liten liten kant kvar på baksidan som babyns huvud skulle passera innan jag var fullt öppen.
Och den där jävla kanten. Babyns huvud ville inte passera den. Det tog evigheters evigheter och jag såg att det började skymma ute och svor över att det drog ut på tiden. Hade dock så ont att jag bara kunde prata i enordsmeningar. "Lustgas", "vatten" och "spypåse" var allt jag kunde säga.
Personalen sa åt mig att byta ställning med jämna mellanrum och jag följde villigt. Gick på toa och hade värk där, satt på huk i sängen, lutade på saccosäck, låg på rygg, låg på ena sidan och andra sidan, satt på pall och så vidare.
Värken kontinuerlig men babyns huvud kom inte förbi.
Till slut sa barnmorskan att kanten var passerad. Jag minns att jag skrattade av lättnad och sa "fyra timmar senare ..."
De riktiga krystvärkarna började så småningom sätta i gång. Jag hade ont ont och vred och vände och bände min kropp till den grad att jag bröt av nålen med värkstimulerande dropp som satt i handen. Personalen fick panik eftersom det sprutade blod och värkarna genast avtog i styrka. De försökte sätta nytt dropp i handen - misslyckades. Försökte sätta i armvecket - misslyckades. Försökte sätta i andra handen - misslyckades. Försökte en gång till i andra handen - misslyckades.
Till slut fick de kalla på experthjälp som satte en supergrov nål i min handled och lindade så mycket tejp runt att jag absolut inte skulle kunna slita bort den.
Jag minns att det var blött på båda mina händer och A sa efteråt att det sprutade blod om mig. Jag var mest irriterad eftersom jag hade kraftiga värkar samtidigt som ingen verkade bry sig om. Och dessutom nödhöll de mina händer, så jag kunde ju inte klämma någons hand för att ta mig igenom smärtan.
Enligt journalen började krystvärkarna ordentligt vid klockan 21. Nio timmar efter att jag kom in och var supermycket öppen. Jag minns dem som i en dimma. Jag försökte trycka inåt, få kraft nedåt. Jag lät som en ko, enligt A. De höjde droppet och gav mig antibiotika eftersom vattenavgången närmade sig 18 timmar sedan.
Här någonstans byttes personalen igen och jag var arg för att någon annan nu skulle ta över, när det gick så bra med de andra. Men glömde känslan typ på en gång och fick ett jättebra förtroende för nya barnmorskan. Hon var lugn och trygg och informerade mig om läget.
Undersköterskan sa "nu är det inte långt kvar, snart kommer ditt barn" och jag minns glädjen. Jag tänkte mig hela förlossningen som ett maraton, men efter de många timmarna kunde jag till slut inte se målet. Det var som att efter varje uppförsbacke som jag nådde krönet på möttes jag bara av en ny uppförsbacke. Det kändes tröstlöst och jag var ganska slut.
Krystvärkarna var superstarka och barnet kom längre och längre ned. Det skulle bara förbi blygdbenet och sedan var det ute, sa barnmorskan.
Jag kämpade och kämpade och var så himla trött. Min ork började ta slut och A sa att det var den värsta känslan han upplevt, när jag förlorade kraften. När jag inte var superhjältestark länge. När jag gnydde "ta ut det, få ut barnet, jag orkar inte mer".
Barnmorskan tog tag i mitt ansikte och sa åt mig att jag visst orkade.
Efter en timme med krystvärkar förstod hon att barnet behövde hjälp. Det kom inte ut på egen hand, hur bra jag än krystade. Hon kontrollerade allt och konstaterade att barnets huvud låg snett och med ansiktet uppåt mot sidan instället för nedåt som är det normala. Det var därför den där kanten tog så lång tid att ta sig förbi, huvudets omkrets blir mycket större när inte den lilla toppiga toppen kommer först.
Barnmorskan kallade på en annan barnmorska för att rådfråga. Här fattade jag ingenting av vad de höll på med utan var mest arg för att de tvingade mig att kliva upp från pallen till sängen igen. Att göra det med ett huvud som sticker ut mellan benen är inte så skönt kan jag meddela.
A sa för första gången att det var nära och att jag inte hade långt kvar, och hans ord gav mig styrka. Säger han det, en lekman det, då är det nära.
På sängen igen och efter en värk kände jag att det stack till mellan benen och gnydde "aj aj aj, inte pilla, det gör ont".
Då hade barnmorskan gjort ett litet klipp.
Jag minns att värken kom och ena barnmorskan ropade stopp, tryck inte på mer. Och jag lydde men fattade inte varför. Var något fel? Blev extremt orolig. "Vad händer, vad händer?" frågade jag. "Titta nu så får du se när ditt barn kommer till världen svarade hon.
Och jag tittade och såg hur ett barn sakta sakta kom ut ur mig.
Ett skrik och sedan rakt upp på min mage. Jag kunde inte förstå. Det var över. Babyn var här. A stod med tårar i ansiktet och jag andades lugnt.
Babyn var här! Klockan var 22.21.
Resten spelade ingen roll. Jag hade extrem vätskebrist och halsbränna, läkaren kom och sydde mig mellan benen i en hel timme och barnmorskan förklarade var de syr och sa att jag inte brustit något alls utan att det bara var klippet som skulle sys.
En av de som var med och förlöste mig kom och visade moderkakan som jag knappt märkte av när den kom ut. A klippte navelsträngen och vi fick veta att det var en pojke. Sedan lämnades vi ensamma med det där knytet på magen. Han låg och kikade men var tyst och lugn. Och helt missformad i huvudet efter att ha fötts med huvudet på sned.
Efter ytterligare en timme fick vi mat som jag knappt kunde få i mig efter spypärsen och sedan kom de och vägde och mätte parveln. 51 cm lång och 3.325 gram i vikt.
Han var helt perfekt och helt underbar!
Och jag hade känslan att jag aldrig aldrig aldrig igen ska föda ett barn.
2 kommentarer:
Vad du fick kämpa! Och nu är den där lilla perfekta här och er! Blir lika rörd varje gång jag får ta del av en förlossningsberättelse. Så skört allt är, och så magiskt.
Har levt i villfarelsen att de inte klipper i Sverige också? Eller nä inte i Sverige, men i Stockholm? Så lite en vet.
Skicka en kommentar