Felix tre månader

Jag såg nyss en bild på mig själv som höggravid och kan inte förstå att det bara är tre månader sedan. Det känns som ett helt liv sedan. Samtidigt som alldeles nyss, på det där skumma sättet som man ibland känner.

Felix har nu en egen personlighet. Han är envis och lite tjurig när han inte får som han vill, till exempel när han somnar trots att han inte vill det, men är oftast som en solstråle. Glad och nyfiken. Morgonen är fortsättningsvis den bästa tiden på dygnet och guuud vad allt är roligt och härligt då. Så himla avundsjuk på den livsinställningen. Fattar inte vem han ärvt det från, för både jag och A är monster på morgonen.
Han är också så himla snäll och ler mot allt och alla och skrattar med ljud. Han pratar massa och mer nyanserat än förut men skriker nästan aldrig, bara gnäller och gnyr när han är trött.

Han blir starkare och starkare och nacken behöver vi knappt hålla i nu, även om det är lite bobble head ibland. I övrigt har kanske inte så jättemycket hänt i den fysiska utvecklingen sedan han var två månader, annat än att hans rörelser är mer medvetna och lite mindre ryckiga än tidigare. Till exempel stoppar han lätt sina händer i munnen och ligger och smackar på dem.
Han drar sig lite framåt när vi sitter med honom i famnen men är långt ifrån så stabil att han kan sitta själv. Jag vet inte när barn brukar sitta, men det känns som långt fram ännu. Han kan i alla fall ligga på magen och resa nacken utan problem även om det inte är någon favoritposition. Man ser ju liksom inte lika mycket av världen då.

Han sträcker sig mot leksaker men kan inte greppa dem ännu. Han är i alla fall betydligt mer intresserad än tidigare och snart kan han nog leka med dem på riktigt. Stoppar vi ett gosedjur i famnen på honom sitter han och håller om det och slickar och suger på det och gnuggar det mot ansiktet i alla fall. Katterna har därmed också blivit mer spännande.
Bästa sakerna är fortfarande de som hänger ovanför huvud på honom: mobilen ovanför vaggan och de små djuren vid skötbordet. Och lampan vid skötbordet icke att förglömma, herregud vad den är rolig!

Han är väldigt lätt att ta med. Han är nästan alltid nöjd i vagnen och har heller inga problem att somna i våra famnar när vi är någonstans. Eller, han har inte problem att somna i någons famn faktiskt och verkar nöjd typ var han än hamnar.
Nöjd, det känns liksom som det ord som beskriver honom bäst. BVC-sköterskan frågar varje gång jag är där om han verkligen är så där lugn och nöjd hela tiden och han är ju det. Han är ett så himla enkelt barn att det känns som att jag aldrig kommer att våga försöka få ett barn till eftersom det aldrig kan bli lika nöjt och lugnt som Felix. Han är så himla nöjd och härlig och glad och sprider det till oss. Han får mig att känna mig som världens roligaste och härligaste människa också. Älskade gulliga barn, vad jag älskar honom.