In the backseat of your car

Min nya favoritlåt: Staygold & Robyn, Spank Rock & Damien Adore - Backseat.

Camilla Åkrans gör det igen

Jag har sagt det förut och säger det igen: Camilla Åkrans är världens bästa fotograf.
Hon är den som en gång i tiden fick mig att plugga foto och den som i dag kan göra mig knäsvag vid synen av en bild. Fucking amazing, helt enkelt.

Det här jobbet är från Vogue Nippon och är det enligt mig det snyggaste och coolaste jobbet på temat bröllop jag någonsin sett. Om jag gifter mig någongång ska jag se ut som Anja Rubik gör!

Livet

God mat, ett glas rött. Snart bastu med pojkvännen och balsam i hela håret och en god ale. Rolig dag på jobbet, bra kollegor.

Vad har man för orsak att någonsin vara nere? Det här är ju livet ju!

Tips från coachen

I dag lanserades hotmail med .se som ändelse.
Detta innebär att knappt några adresser är tagna - särskilt med tanke på att det blir officiellt först i morgon.

Så är du sugen på en mejladress med ditt namn eller något annat skoj är det nu du ska regga den! Gå bara in på hotmail.se och klicka på registrera och håll tummarna att adressen inte är upptagen ännu. I morgon lär det vara för sent.

Jag tog tillfället i akt och reggade två adresser. En med mitt förnamn.efternamn och en särskild för bloggen. Så vill ni (som inte har min vanliga mejladress) mejla mig är adressen självklart magkansla@hotmail.se. Fiffigt va?!


- Postad av Matilda via iPhone

När den vita lögnen kom till undsättning

Det här var några år sedan då jag och kompisen hade varit i Stockholm. Vi hade haft en supertrevlig helg som avslutades med att vi skiljdes åt över en stor latte på centralstationen.
Som vanligt fastnade vi alldeles för länge vid fikat och jag fick svepa det sista kaffet innan jag rusade till bussen hem.

På bussen var det tjockt med folk och ganska snart började den stora latten göra sig påmind. Jag spanade efter busstoaletten och märkte till min fasa att den saknades. Det fanns ingen toalett.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag ”nog skulle klara av att hålla mig hela vägen”. Det var ju bara drygt en timme kvar.
Efter en kvart började jag redan få problem. Jag försökte tänka på att urinblåsan inte är helt fylld när man börjar känna sig kissnödig och kände mig lite hoppfull.
En kvart senare började jag svettas. Jag var väldigt kissnödig. Benen hade jag tvinnat ihop så många varv det bara gick för att klämma åt.

Ytterligare en kvart gick och svetten började nu pärla i pannan. Jag hade tagit av mig ytterkläderna och satt på händerna för att på något sätt skapa ett tryck mot urinblåsan. Jag grimaserade och försökte tänka på något annat än att kissa ner mig.
Till slut gick det inte längre. Jag var tvungen att kissa. På en gång. Nu var bara problemet: Var?

Jag beslöt mig för att gå fram till busschauffören för att be henne stanna, men samtidigt skämdes jag så mycket. Vad skulle jag säga? ”Hej, jag är 22 år gammal och har inte lärt mig att man ska kissa innan man sätter sig på en buss. Kan du vara snäll att stanna?”

Så fick jag en idé. Jag tvinnade ut benen och krånglade mig upp från sätet, vaggade fram till chauffören och sa: ”Alltså, jag har just blivit gravid och kan inte riktigt styra över när jag blir kissnödig. Och jag måste kissa NU!”.
Svaret blev: ”Herregud, precis så där var jag också när jag var gravid. Jag stannar på en gång”.

Och trots att jag fick kissa i ett dike med en full dragspelsbuss med folk stirrandes på mina bara skinkor var den vita lögnen helt klart värd det. Men annars försöker jag att inte ljuga. Jag lovar.

Testing testing

Jag vet att ni säkert är lagom roade av min iPhone vid det här läget. Men typ inget annat existerar i min värld just nu. Så därför bloggar jag inte. Jag leker med iponen istället.

- Postad av Matilda via iPhone

Facebookstatusen jag inte vågade publicera

Matilda behöver ingen porr länge, jag har en Iphone. Den uppfyller alla sexuella behov jag har. Eller rättare sagt alla behov. Punkt. Har inte ätit ordentligt på flera dagar, har knappt sovit och har inte umgåtts med någon mänsklig varelse. Men vaddå? Mänsklig kontakt är överskattat, jag har ju en Iphone. Med facebook.

My baby boo

Jag orkar inte med något knussel just nu. Presenterar babyn precis som den är. En Iphone! Se så glad jag är!

Dessutom är jag jävligt trött, precis som efter en förlossning. Fast det är knappast Iphonen som gjort mig trött. Har knappt hunnit fingra på den i dag. Bara jobb jobb jobb och jobb. I morgon däremot. Då är det han och jag. And for ever.

Och just ja. En eloge till Egon som faktiskt gissade rätt! Damn it flicka, hur väl känner du mig genom bloggen egentligen?!

Lite nytt på bloggen

Byter gammalt mot lite nytt.
Blev en aning högertungt, men det får vara så här så länge. Tills jag orkar fixa en ny header. Om några månader alltså.

Jag är väldigt envis och ganska dum

I går skulle jag göra cola i vår kolsyreapparat. Den senaste tiden har vår kolsyreapparat haft lite gas vilket har lett till att man fått trycka tre fyra gånger för att få vattnet att bli ordentligt kolsyrat.

Så i går gjorde jag som jag brukar. Jag tryckte in kolsyreknappen en gång riktigt ordentligt, lite längre än jag vanligtvis trycker för säkerhets skull. Sedan tryckte jag en gång till och ytterligare en gång till.
Pojkvännen, som stod bredvid och lagade mat, hojtade till: ”Det räcker nog nu ... Det blir för mycket kolsyra.”

”Äsch, det brukar inte bli ordentligt”, sa jag och tryckte en fjärde gång. Vad skulle han veta liksom?
”Nu kommer det att bubbla över när du heller i smaken”, fortsatte han.
”Aldrig”, fnös jag och fortsatte: ”Jag lovar att det inte bubblar över, det är knappt någon kolsyra alls!”

Jag vägrade att lyssna. Som vanligt.
Jag tog flaskan, ställde mig vid köksön och slängde bokstavligen i colasmaken.

Innan jag ens hunnit få i hälften av den bubblade det över med en våldsam kraft.
Ooops, hann jag tänka innan jag instinktivt stoppade handen över flaskhalsen i ett försök att hindra att läsken skulle rinna ut på hela bänken.

Inte så smart tänkt. I stället skapade jag en katapult som sprutade cola över hela köket. Över hela köksön, över hela golvet, över hela mig, över hela köksbordet, över de vita tygklädda stolarna, över kylskåpet, över köksluckorna, ja så gott som överallt. Hela köket prickigt av sötsliskig cola.

Och det enda jag kunde göra var att skratta. Jag är så dum.
Otroligt att pojkvännen står ut med mig.

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar innan jag får min baby. En dag!
Det betyder att det är sista dagen jag tvingas dras med min griniga tonåring. Gött.

Kolla ögonen!

Alltså, bilden i förra inläggen är verkligen gräslig. Jag ser verkligen sinnessjuk ut.
Ville bara poängtera det.

En klarröd överraskning

Jag ser mer eller mindre vansinnig ut på bilden, men det är inte mig ni ska titta på. Det är skorna.

När jag kom från ett jobb i går eftermiddag stod två klarröda lackade gamla hederliga träskor på mitt bord. I storlek 37 och allt.
Jag undrade så klart hur de hade kommit dit. Frågade alla i min närhet, men ingen visste.

Till slut fick jag reda på att det var A på jobbet som ställt dem där. Och att de var till mig. Hon hade i sin tur ärvt dem av en tidigare kollega och kunde inte ha dem.

Så nu går jag runt i chockrosa strumpor och klarröda träskor och myser på jobbet.
Inneskor är väldigt inne!

En alldeles speciell baby

Okej, för att klargöra en sak först: Jag är inte gravid. Inte så där som man är när man blir tjockare, får foglossning, mår illa och svär för att man inte får dricka vin och efter lite drygt nio månader får krystvärkar och förbannat ont och skriker och skäller på sin sambo innan man hamnar i ett rosenrött skimmer med en kladdig baby på magen.
Allt enligt förutfattade meningar förstås.

Nej, min ”baby ticker” tickar ner till något helt annat. Till min ”baby”. Min älskling. Mitt ... allt. Ja, det kan hända att den blir mitt allt faktiskt. I alla fall har jag stora förhoppningar på det.

Nu är det bara fem dagar kvar. Fem dagar. Och jag kan knappt vänta.

Och jobbet igen

Min hjärna är fucked up. I dag när jag antecknade blev det helt galet. En
freudiansk felskrivning i ordets rätta bemärkelse.

Mannen sa ”karlar” men i mina anteckningar kan jag läsa ”kukar”. Ha!

Och apropå jobbet och snusk. Fick det här på mejlen av kollega F i går:

Och jag som hade hoppats att den skulle hållas gömd. Darn!
Vill du göra en själv ska du klicka här.

N.E.R.D. – Rockstar

Fan vad bra musik är bra!

Mobbningen fortsätter

Bilden med mig och fotografen fortsätter att väcka reaktioner.

Först kom ju den här bilden på mejlen från kollegan F:

Med den här texten: ”Jag har förbättrat bilden en smula. Kom gärna med synpunkter.”

Fotograf J kontrade med den här bilden:

Med kom den här texten: ”Jag korrigerade färgerna en aning, är lite osäker på om det blev till det bättre. Vad tror ni?”

Haha! Jag älskar min arbetsplats!

Fortfarande i väldigt dålig form

I söndags spelade jag Wii. Bowling.

Nu har jag haft träningsvärk i två dagar. Fy fan vilken dålig form jag är i.

Jag tänker inte snabbspola mitt liv

De senaste dagarna har varit helt underbara i mitt liv. Egentligen har det varit super sedan vi blev friska från magsjukan vid julen.
Orsakerna till det är enkla: Jag har varit utsövd och pigg och pojkvännen har varit hemma ganska mycket.

Vi har därför gått ut och gått tillsammans, fixat här hemma tillsammans, sett på film tillsammans, lagat mat tillsammans och umgåtts liksom. Tillsammans förstås.
Det känns som om jag har blivit en helt ny människa på grund av detta. Jag skräder inte orden märker jag, men det känns så.

Det är inte det att vi aldrig har gjort saker tillsammans förut. Vi har försökt ta tillvara på varje minut. Men då har båda varit ganska trötta och griniga och har inte bjudit till. Särskilt jag, som sett minsta grej som ett hinder nästintill omöjligt att ta sig över. Hellre har jag satt mig framför datorn och förträngt verkligheten ett tag.

Men nu vill jag inte det längre. Jag vill ha ett riktigt liv. Jag vill inte existera bara via datorn som det har känts som ibland. Jag vill inte vara en schablon av mig själv. Jag vill vara Matilda. Med hull och hår. Och sedan är det upp till andra om de vill svälja mig eller inte.

Och som om det var ett tecken låg jag på soffan i går och såg filmen Click med Adam Sandler. Jag tror nog inte att det är meningen att folk ska ta till sig filmen som jag gjorde, men det var som en väckarklocka.
Jag trycker också på fast forward och drömmer mig bort, framåt. Och glömmer liksom att leva här och nu. I stället förspiller jag min tid med ingenting. Jag dumglor på tv:n, dumglor på datorn, tvättar ansiktet och går och lägger mig.

Nu är det slut med det. Jag tänker göra saker. Skaffa mig ett par skridskor och gå ut på isen nedanför kanske? Eller ett par skidor och packa en väska med oboy. Eller måla den där tavlan jag pratat om i flera år. Eller kanske bara umgås med vänner lite mer, kanske besöka vännen i Stockholm? Kanske träna? Och fortsätta att göra saker med pojkvännen, hur tråkiga jag än kan tycka att de är på förhand.

Så nu tänker jag försöka leva. För första gången.

Keith Richards är cool

Häromnatten drömde jag att jag träffade Keith Richards. Han gav mig och min kompis lift från en konsert.
Han var gammal, kanske inte riktigt så gammal som i verkligheten, och väldigt gubbsjuk. Sa att vi skulle betala tillbaka honom för skjutsen på lämpligt sätt. Förslagsvis genom ett blowjob. Så sjöng han: ”I wanna fuck you, and you ...” och pussade mig och min kompis på huvudet.

Och som om det vore något magiskt så hittade jag alldeles nytagna bilder på honom. Skitcoola bilder.
Bilden av honom som äckelgubbe är som bortblåst. Fan vad han är cool!


Från Vouge L'uomo. Förstasidan.

Hans händer. Riktigt gamla händer, men fortfarande rock 'n roll.

Stencool.

Gårdagens felsägning

Vän: Jag ska och ta glykosprover och så ... De vill väl kolla om jag har risk för havandeskapsförgiftning.
Jag: Ja, och kolla om du har graviditetsbearnaise ... Eller ja, diabetes menar jag ju.

Så här var mitt nyår

Börjar med dukningen igen. Härmande mamma på julen och släpade in granris. Pyntade med jättekottar och gröna julgranskulor och ljus.

Det var självklart oxfilé på menyn. Det värsta var att de var så gigantiskt stora att de inte gick att bryna i stekpannan ...

Efterrätten var betydligt mindre. Chokladcheesecake. Med hallon och björnbär. Och physalis eller vad tusan de heter.

Det var bara F som orkade vara uppe till tolvslaget av de tre barn som var med och firade. Tomteblossen var lite småläskiga och hölls på behörigt avstånd.

Hennes pappa var däremot inte lika rädd. Blev en häftig bild. Coolast är cigarillen i munnen och röken som han blåser ut samtidigt.

Så var det tolvslag och raketerna lyste över himlen.

Skål och gott nytt år! Jag iklädd skitig jacka och mössa. Champagneglasen har vi fortfarande inte hittat sedan vi flyttade så vi gjorde det enda rätta – drack direkt ur flaskan. Särskilt gott ser det dock inte ut att vara.

Jag har fått massor med kommentarer

Kommentarerna på bilden i tidningen har fullkomligt haglat i dag.
En kollega hade till och med lagt bilden som sin skrivbordsbakgrund. En annan skickade den här bilden:

Det är han som maskat fotografen. Med bilden kom den här texten:
”Jag har förbättrat bilden en smula. Kom gärna med synpunkter.”

Så, så här snygg är jag. Gillar särskilt att örhängena pekar åt olika håll och att luggen ser ... mongo ut.

Man måste ju bjuda på sig själv. Det är mitt motto.

Mitt jobb är ganska varierande

Jaha. Då har jag gjort något jag hittills inte har gjort på arbetstid. Det vill säga: Hängt i romerska ringar. Uppochner.
”Jag kommer upp och kan hänga uppochner” sa jag kaxigt till fotograf J och fortsatte med ”kan du hänga knäveck i repstegen?”

Så var det med det. Allt blod i huvudet och en bild på spektaklet till morgondagens tidning.

Behöver ju fortfarande inte oroa mig för att folk ska känna igen mig från bilderna i tidningen. På den första bilden på mig själv som blond är jag oigenkännlig. Mest på grund av mitt tomatröda ansikte.
Den enda trösten är att fotograf J nästan såg liiite mer lidande ut än vad jag gjorde. Ha!

Året som gått, den fullständiga listan

Årets fundering: Var gjorde jag av alla tankar innan jag skaffade en blogg?
Årets sjukdom: Glömska. Hela året har jag lidigt av att vara disträ, glömsk och förvirrad. Hoppas på bättre hjärna 2010.
Årets baby: Många härliga barn har fötts under året, men eftersom jag är partisk måste årets baby bli min älskade systerdotter Zoë:

Årets resa: Den mentala. Under 2009 har jag gått från att vara på vippen att bli utbränd med magsår och svår ångest till att bli en mera hel människa som mår bättre både fysiskt och psykiskt.
Årets ärligaste: När jag valde att öppna mitt innersta på ett sätt jag tidigare haft svårt för. Och mådde riktigt bra efteråt.
Årets maträtt: Utan tvekan koras pizza. Fråga mina arbetskamrater!
Årets bästa inköp: Den gigantiska gamla byrån som jag fortfarande är löjligt kär i.

Årets noja: Min vana trogen är det åldern som jag ojat och frustat över. Senare på året har ångesten dock släppt lite.
Årets felskrivning: Ett p på fel ställe kan göra stor skillnad. På andra plats min skaddjursgryta vars felskrivning jag upplystes om först senare.
Årets förhållande: Ja, inte är det mitt och pojkvännens i alla fall.
Årets baksmälla: Det måste vara den här baksmällan efter det här kalaset. Den varade i tre dagar. Usch!
Årets favoritbild: De blommande äppelträden:

Årets dåliga humor: Min.
Årets utseendemässiga förändring: Att jag tog bort ringen i näsan. Liten grej men stor för mig.
Årets bästa natt: Första natten i huset.
Årets mest lästa inlägg: Det är tydligen inte bara jag som inte kan de där datoruttrycken. Det här är det mest lästa inlägget på min blogg under 2009. På andra plats kommer det här inlägget. Folk är så himla förutsägbara.
Årets sommardag: Då jag och pojkvännen besökte ladugården:

Årets arbete: Att bygga hus. Kommentarer överflödiga.
Årets kärleksöverraskning: Att pojkvännen faktiskt gillar mig, trots allt.
Årets bästa, alla kategorier: Huset blev ”färdigt” och vi flyttade in. Helt klart årets i särklass bästa glädjeämne.
Årets bästa vecka: Den veckan då mamma och pappa kom hit och det blev sommar på riktigt. Förutom sol och bad fick vi en massa gjort.
Årets snyggaste: Klänningen to die for:

Årets bästa bok: Det måste nog vara En himmel för Elliott. Just då när jag läste den berörde den mig djupt.
Årets dröm: Det måste vara då jag hann med en hel del innan jag ens vaknade. Och för er som undrar, ja jag berättar gärna om mina drömmar. Hur ointressant det än är.
Årets bröllop: I år var jag bara på ett så valet var ganska enkelt. Det kunde dock ha tillbringats på ett lite roligare sätt. Jag var fruktansvärt sjuk och hade tappat rösten.
Årets klipp: När jag blev med lugg:

Årets mest oväntade: Att felvända trosor har en magisk effekt.
Årets seriösaste inlägg: Det har inte varit gott om de seriösa inläggen i år. Seriösast blir därför inlägget om krig där jag för en gång skull skrev något annat än trams.
Årets knark: Red hot chili peppers.
Årets roligaste helg: Tjejhelgen i Stockholm måste det vara. Stand up, härliga vänner, en natt på hotell, shopping och blåa klackskor. Kan inte bli mycket bättre än så?

Årets jobbigaste: När det under en kort period var alldeles för mycket tråkigheter. Vänner som mådde dåligt, förlorade familjemedlemmar eller på annat vis hade det tungt. Sådant trist har följt hela året och tyvärr gett en negativ klang till 2009.
Årets dummaste: Det måste vara jag och min otroligt dåliga koll på höger och vänster.
Årets jätte: Den gigantiska kalkonen som vi tillagade till Thanksgiving. Den rymdes knappt i ugnen:

Årets mest uppseendeväckande inlägg: Hur gör de med kuken? Normala (?) funderingar hos någon som saknar en.
Årets ”ah men det var väl själva faaan”: Magsjuka på jul. I år igen!

Året kort sammanfattat: Det har varit ett år fullt av reflektioner och ältande kring min egen person, tyvärr väldigt mycket tråkigheter, i stort sett inga fysiska resor, många förkylningar, få händelser som går till historien (i stort sett bara husflytten) och väldigt mycket målande, trötthet och dålig humor.
Betyg: 6 av 10. Knappt.

Edit en dag senare: Jag har funderat lite och tycker att mitt betyg var lite väl lågt. På grund av att jag själv mår så mycket bättre än för ett år sedan höjer jag till 7. Mer rättvist faktiskt.

Om ni vill se hur det var 2008, 2007 eller 2006 har jag gjort listor då också.

För tio år sen

Så var en härlig nyårsafton avklarad och ett nytt år har börjat. Jag brukar alltid lova mig själv vid tolvslaget att nästa år ska bli bättre än det förra för att på något vis så småningom hamna på topp. 2009 är inte särskilt svårt att slå, men det berättar jag mer om senare.

I stället började jag fundera på att det är 2010 nu. Tio år sedan år nyåret år 2000. Och det tycker jag är sjukt skrämmande. Det betyder att jag har varit ”vuxen” i tio år.
Jag minns den nyårsaftonen i detalj. Eller ja, jag minns delar från den ska jag säga.

Jag var 18 år, kunde för första nyåret köpa mina egna folköl. Jag och vännen Marie skulle fira med grabbgänget vi hängde i. Marie var tillsammans med en av killarna, jag var mera som ett bihang som så småningom växte in i gänget. Kallades ”Morsan Tilda” av den enkla anledningen att jag var den enda tjejen. Särskilt moderlig var jag dock inte, killarna var mera mammor till mig än tvärtom.

Vi lagade Chicken ála King och dansade sinnessjukt i Karls vardagsrum. Någon filmade hela spektaklet. Vid tolvslaget gick vi ut för att skjuta raketer. Dumma som vi var ställde vi oss på isen på älven, som precis just hade lagt sig. Marie sprang långt långt ut och jag minns att jag hysteriskt ropade att hon skulle komma tillbaka. Dagen efter var det öppet vatten på precis samma plats.

Senare på kvällen kom vännerna Sara och Ida från sin nyårsfest. Ida gick tillbaka men Sara stannade hos oss. Hon och jag delade sedan taxi hem till kompisen Linda där Sara hade glömt sin hemnyckel. Klockan var fyra fem på morgonen och för att inte väcka hela huset fick vi smyga oss runt huset och banka på fönstret till Lindas rum. Hon var yrvaken och lagom road.

Sedan gick vi de tre kilometrarna hem i snön iklädda långkjol och lågskor. Vi genade över ett gärde och hade en ivrig diskussion om något viktigt. Typ vem som hade hånglat med vem.
Jag var mitt uppe i att berätta något viktigt då jag halkade ner för ett en och en halv meter högt dike i gärdeskanten. Men eftersom jag var så upptagen av att prata så gjorde jag ingen notis om saken utan gick bara vidare. Först precis innan vi var hemma slog det oss att jag hade ramlat. Då fick vi ett hysteriskt skrattanfall i tio minuter.

Tio år sedan. Så naiv, så lycklig. Ibland önskar jag att ingenting hade ändrats sedan dess. Att jag aldrig hade flyttat. Att jag och mina tjejkompisar hade samma härliga kontakt i dag.
Men livet förändras och om tio år kanske jag sitter i precis samma sist som i dag - drömmer tillbaka till nyåret 2010 när jag och pojkvännen firade det med härliga vänner i vårt hus för allra första gången.