Det var bara en natt på höskullen som saknades

Ibland är livet som en film. Som Barna i Bullerbyn kanske.
Då när solen och livet ler åt en. Då man skrattar och skojar hela dagen. Då man spontant följer med till ladugården och tittar på kor.

En sådan dag var det i går. Här är bilderna:


Det här är gården. Pojkvännens mormor och morfar kommer härifrån. I dag bor hans morbror där. Han har köttkor. 25 stycken ute på bete, det räknade vi till. Och ett tiotal feta tjurar inne i ladugården som väntar på slakt.


Och så har han några kvigor också. De fick vara på ett eget bete.


Inne i ladugåden luktar det fränt av koskit och ensilage. Tjurarna tittar nyfiket ut.


Så gav vi dem mat. Först mjöl och vitaminer som var mums, tyckte de.


Sedan hö och ensliage. Som nog var ännu godare.


Så gick vi ut på det stora betet för att kolla om det hade kommit några nya kalvar.


Men det hade det inte. De kalvar som fanns var redan några veckor gamla. Men väldigt söta ändå.


Skulle jag vara ko skulle jag stortrivas som den här. Ligga och kolla på havet och idissla gräs. Gött liv.


Så åkte vi hem igen. Med kvigorna nyfiket stirrande på oss.
Hej då kossorna!