Det värsta med att bli äldre är att man fortfarande tror att man är ung. När jag var yngre förstod jag inte att det var så. Att man liksom var samma människa med samma jävla återupprepade tankar vid 28 som vid 18. Kan inte påstå att jag ändrats nämnvärt i grunden, bara lite mer erfarehet och därmed lite klokare.
Nu när det är sommar blir det extra tydligt att man inte har ändrats i sinnet. Helst skulle jag vilja vara på torget och dricka öl alla dagar efter jobbet. Njuta av att det är varmt, ta tillvara på tillfället.
Min kropp säger dock NEJ. Jag pallar inte att dricka öl alla dagar och därefter gå upp och jobba. Min kropp är inte lika spänstig och oförstörd som när jag var 18. Då klarade den av att bearbeta alkoholen och sömnbristen i ett nafs, nu tar det flera dagar.
Och varje gång kroppen säger nej och övertalar mitt förnuft känner jag mig som en gammal nucka. Jag vill vara ute med de 18-23-åriga sommarvikarierna. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill inte vara den som bangar, tar bilen hem från jobbet och går och lägger mig.
Men så slår det mig. Jag har gjort det redan. Jag behöver inte känna extrem panik över att banga alla grejer. För jag har redan gjort det de tänker göra.
Jag har gått direkt från efterfesten till jobbet. Jag har gått till jobbet i gårdagens partykläder. Jag har spytt på jobbtoaletten. Jag har raggat på snygga främlingar. Jag har druckit öl i plastglas och dansat fötterna blodiga.
Och det känns som en tröst. Om tio år kanske inte sommarvikarierna heller är riktigt lika ivriga att dricka öl alla dagar efter jobbet. Då har de gjort det förut.
Eller så är det bara jag som är en gammal nucka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar