Känsliga läsare varnas!
Jag minns när jag i åttan eller nian skrev ett arbete om Auschwitz. Jag koncentrerade det till Birkenau, det läger där flest avrättningar gjordes. Jag minns hur jag ryste när jag skrev om hur man gjorde tvål av människofett, hur man lurade judarna in i gaskamrarna genom att tro att de skulle duscha. Man gav dem till och med lappar så att de skulle ”hitta sina kläder efter att de hade duschat”. Hur jag klippte ut bilder på nakna kroppar i högar. Surrealistiskt. Ogreppbart.
Jag minns hur jag rös när jag skrev om Doktor Mengeles vansinniga tester. Hur han försökte ändra ögonfärgen på levande människor, hur han opererade bort lymfkörtlarna för att testa om en människa kunde leva utan dem, hur han likt tavlor hängde upp små pojkar i krokar på väggarna för att se dem dö. Hur jag undrade hur en människa kunde vara så grym.
Fram tills häromdagen har jag på något omedvetet sätt tänkt: Hur kunde man vara så elak då? Hur kunde de göra så då? Varför gjorde man så då? Alltid med ordet då i slutet.
Jag har tänkt att i dag är man klokare, i dag finns inte sådan grymhet, i dag kan inget sådant hända när vi lever i en sådan upplyst tid.
Jag hade fel.
På nyheterna nyligen berättade en tjetjen om hur han blivit torterad av Ramzan Kadyrov för bara några år sedan, 2004. Mannen berättade om hur Kadyrov hade haft flera fångar. Några låg ner andra stod och några var upphängda i lokalen. Alla var bundna.
Han fortsatte berätta hur Kadyrov hade kopplat var och en av dem till en apparat som gav elektriska stötar och hur han personligen hade ändrat hur mycket ström som skulle skickas ut. ”Han hade roligt när han såg människorna ryckte av elströmmen som for genom deras kroppar”, berättade mannen.
”Han hade roligt.”
En kvinna jag mötte nyligen berättade om hennes arbetskamrat som var från forna Jugoslavien. Han berättade om en tragedi som inträffade i hans familj under kriget där. Det här var i början av 1990-talet.
Byn de bodde i var under attack och han och hans familj var tvungna att fly. Men hur de än letade kunde de inte hitta en av sönerna. De letade och letade och letade utan att hitta honom.
Tills mamman öppnade kylskåpet. Där låg sonens huvud.
Någon hade alltså gjort sig mödan att döda sonen, kapa av hans huvud och med fara för sitt eget liv gå in i familjens hem för att placera huvudet i deras kyl. För att göra smärtan och fasan än värre.
En annan man blev sig aldrig lik. Han jobbade som FN-soldat under Jugoslavienkriget och blev personlighetsförändrad. Elak. Sjuk.
Han tillhörde den styrka som var först på plats efter Srebrenicamassakern. Det här var år 1995.
Längs med gatorna som flödade av blod stod en stor stor cementblandare. När de letade efter överlevande sökte överallt och mannen öppnade cementblandaren. Synen han såg förändrade honom.
Alla små barn hade tillfångatagits och slängts levande däri och man hade låtit dem tumla till döds i cement. Det gick inte ens att se hur många barn det var i cementblandaren. Man fick räkna ben för att säkerställa detta.
Förstår ni? Tumlat barnen till döds i cement!
De här händelserna har skett de senaste 20 åren. I vår närhet.
Iskallt, blodigt, rått och obefogat våld. Doktor Mengele och Birkenau här i dag.
Det absurda våldet skedde inte bara på 1940-talet. Det sker hela tiden, överallt i världen, just precis nu. Och om jag hör någon någongång i framtiden önska fred på jorden tänker jag inte småfnissa för mig själv. Jag kommer säga: Det önskar jag med.
Fotnot: Berättelsernas riktighet kan jag inte verifiera. Jag har fått dem berättade för mig. Uppgifterna om Auschwitz har jag tagit från minnet. Berättelsen om Kadyrov är från P3 Nyheter.
8 kommentarer:
Det är sån här ondska det saknas ord för, ondska finns överallt och alltför många blundar och låtsas inte tro på det även fast det står i tidningar. Ibland efter en rubrik där någon kändis berättar om hur denna gick ner i vikt. Så jävla sjukt.
Och människorna som låter såna här människor komma fram dessutom, komma fram och ta för sig för att dom tycker att en del människor tycker fel, bor på fel ställe eller föddes av fel människor.
HELT JÄVLA .. äckligt.
håller absolut med. man tänker så himla lätt "då". som om det var jättelängesen och inte kan inträffa nu. och ändå händer det. hur mycket som helst.
Bra Matilda! Det behövs lyftas fram och inte gömmas bort. Det är så otroligt viktigt att veta att det faktiskt är så här på många ställen i våran "trygga" värld. Det tråkigt är att det finns sååå många som inte tar saker till sig innan de är med om det själv. :(
Som vanligt fantastiskt bra skrivet!
Och precis för en halvtimme sedan läste jag en artikel på AB om en liga i Peru som dödat 60 människor och sålt deras fett till skönhetsindustrin i Europa.
Samt en artikel om en höggravid kvinna som blivit våldtagen i sitt eget hem i Haninge. Så man inser, bit för bit, att allt inte är så vackert och trevligt som det är i ens egen värld.
Men man känner ju sig så hjälplös. Uppgiven. Iaf jag. Hur ska "lilla jag" kunna förändra nåt. Men det första steget är väl att, som du precis gjort, uppmärksamma hemskheterna och att dessa pågår runtom i världen i detta nuet. Öppna ögonen och ta in allt, istället för att blinda och kisa och bara se det man vill och vågar se.
ryyser...
Helt chockad?? Grymt overkligt, rått, jag tappar ord. Helt berörd och "upp och ner släppt" av det du med sån inlevelse skrivit. Visste inte heller att sånt här existerad.
Vidrigt! Det värsta är att man börjar blir lite avtrubbad och att man inte orkar läsa om eller reagera på det som sker. Det enda man kan göra är att börja i lite skala hemmikring och försöka att göra förändring där.
Ja, vad kan man säga?? Jag med min stora "passion" för verklighetsbaserade böcker/biografier kring just bedrövliga levnadsförhållanden har faktiskt vetat att det inte bara handlar om "då". Även om man ju lätt kan tänka så...just dessa "historier" har jag inte tagit del av tidigare och det kryper ju verkligen kalla kårar längs ryggraden när man tänker på det. Människan ÄR ond!! Jag har många gånger sagt att jag faktiskt skäms för att tillhöra människosläktet och med detta inlägg i bakhuvudet blir inte känslan mindre...
Allt sådant här göms tyvärr undan alldeles för mycket fast det i verkligheten bara skulle behöva lyftas fram och göras synligt!!
Skicka en kommentar