Jag hatar att behöva sätta varningslappar till och med innan jag börjar skriva. Jag hatar att inte kunna spy ut precis det jag känner för helt obehindrat här, så som jag gjorde förut. I alla fall. Nu tänker jag spy ur mig. Lägg inte för stor vikt vid det jag skriver. Det finns inga dolda budskap så ni behöver inte leta och tro att jag syftar på något speciellt. Capish?
När slutar man vilja gunga snorhögt? Så där högt att man nästan är rädd för att gungan ska slå runt samtidigt som man bara ger mer och mer fart med benen. Känna vinden suga tag i håret och ilningarna suga tag i magen. När slutar man vilja det?
När slutar man drömma om att upptäcka världen? När är man tillräckligt tillfreds med att vara där man är? När slutar storstadspulsen locka med sina oljesvarta vägar, höghus och ljus? När slutar ensliga stränder med vajande palmer att ge myror i benen?
När slutar man undra hur livet hade kunna ha varit om allt var annorlunda?
När slutar man undra hur det skulle vara att känna kicken när man hoppar ur ett flygplan? När slutar drömma om att vara hög och euforisk? När slutar man drömma om kicken man känner när man just släpat hem någon okänd för meningslöst sex, där kicken består av lyckan av att ha erövrat någon?
När slutar man drömma om känslan av första kyssen?
När slutar man önska att man hade gjort saker i omvänd ordning?
När slutar man söka sig framåt? Högre, längre, bättre, bort från där man är i dag. Både inombords och i den fysiska tillvaron. Bli bättre på jobbet, bli en bättre partner, bli bäst. När slutar man vilja det?
När slutar man känna lusten att hoppa i vattnet och i stället långsamt vada i? När slutar man känna lusten att klättra upp i det böjda trädet? När slutar man känna lusten att ta hoppsasteg?
När blir man vuxen, tillfreds och nöjd? Så som det känns just nu är svaret aldrig.
6 kommentarer:
nej jag tror aldig man slutar önska, undra, känna och hoppas. man blir nog aldrig riktigt vuxen, det är väl kroppen som till slut sätter gränser för äventyren. men så länge man är ung i hjärtat så spelar det ju ingen roll =)
Ska nöjd och vuxen vara målet? Eller är det det vi lärt oss?
När vi slutar att leva.
Att önska, hoppas att fundera är en del av livet och som gör att vi vet att vi lever.
Ja, jag vet inte egentligen vad jag vill säga, men ett är att jag tror att många, många, många känner igen sig. Därför behöver du inte "förklara" nåt mer! Sen tror jag att vissa saker kanske du slutar med när du testat, men det låter man bli med för att man kanske isåfall förlorar något viktigt som man redan har?! (inte alla områden, men vissa!?)
Vad jag också tror är att det är alla dessa önskningar, funderingar och tankar som tar oss framåt. Vad händer om vi slutar sträva framåt, liksom? Livet måste ju ta slut då...
Och usch, så trist det skulle vara ;-)
Det ÄR ju också stor skillnad på att säga att man är "olycklig" eller att man kanske skulle kunna vara "lyckligare"!? Bara sådär en tanke från mej iom det du skriver inledningsvis...
Kram på dej
Jag menade inte att målet är att bli vuxen och nöjd. Det känns bara som om alla andra någon gång hamnar i ett tillstånd av att livet är fint och att man är ganska nöjd då man tittar på när de andra klättrar i träden. Men det känns som om jag aldrig kommer att hamna där.
Kanske för att jag är ett barn och är en sökare som aldrig nöjer mig? Jag vet som sagt inte. Kanske jag blir nöjd om jag får barn någon gång? Kanske livet får ett annat perspektiv då? Jag har ingen aning.
Tack for intiresny Blog
Skicka en kommentar